* Äldre nyheter/ Krönikor 2014

Äldre krönikor från 2014

Krönikan 4 december 2014

Ett svällande sortiment

som aldrig tycks ta slut

 

Livsmedelsbutikernas mejeriavdelningar bara sväller och sväller. Det kopiösa utrymme de upptar är en skämtbild av vår tids nästan religiöst omhuldade valfrihet. Varianterna på mejeriprodukterna tar aldrig slut, olika fetthalter, kombinationer och smaksättningar till förbannelse, den ena apartare än den andra. De verkar föröka sig i samma takt som vildkaniner på Gotland. Vem köper alla dessa konstigheter?

För mig som mest håller sig till vanlig mjölk och grädde, lättmjölk, yoghurt, fil och lite margarin är det en lite av en plåga att handla i okända butiker. Man tvingas leta och leta och leta bland alla drivor av basilikakryddningar och chili-boostade mejerismeter. Jag tycker synd om livsmedelshandlarna som på grund av det absurda utbudet tvingas husera all denna kökkenmödding.

Och flera handlare som jag pratat med håller med mig – det är ett stort problem att hitta plats för den aldrig sinande strömmen av ”nya” produkter. Men så länge det finns tillräcklig efterfrågan vågar de inte annat än att ta hem dem.

Stackars satar. Aldrig att jag vill bli Ica-handlare mitt i nästa liv.

 

Låt mig ta ett exempel: Vad är det egentligen för skillnad mellan vanlig gräddfil och crème fraiche?

Svaret är: Så gott som ingen. Crème fraiche är vanlig gräddfil – fast med lite tillsatt stärkelse, så att den tjocknar till. Och en liten försumbar skillnad i fetthalten. Gräddfilen innehåller 12 procent fett, lättvarianten av crème fraiche har 15 procent.

Men vanlig gräddfil i matlagningen finns risk för att den skär sig. Stärkelsen gör att den klarar varmhållning bättre. Det fick jag veta av Arlas kundkontakt. Men några problem med gräddfil som skurit sig kan jag inte påminna mig att jag har haft.

Och stärkelse, vad är det? Jo, till exempel vanligt vetemjöl eller majsmjöl. Pilla ner en eller annan tesked mjöl i gräddfilen – så vips har du fixat din egen crème fraiche. Lite tjockare. Som inte skär sig. Tar tio sekunder. Kostar knappt ingenting.

Men i butiken kostar den där lilla skvätten tillsatt stärkelse skjortan. Arlas tre deciliters gräddfil har ett kilopris på runt 30 kronor. Crème fraichen går lös på 50 kronor. Tjugo spänn extra för lite mjöldamm.

 

Visst går det alldeles utmärkt att tillsätta lite mjöl för att göra sin egen crème fraiche informerade mig kvinnan på Arlas kundkontakt. Och varför köper då så många crème fraiche i stället för gräddfil? För att de inte vet vad crème fraiche egentligen är eller för att de är lata?

- Många är ju så bekväma av sig i dag. Det är kundernas efterfrågan som styr utbudet.

Men hur den där teskeden stärkelse kan motivera ett 40 procent högre pris fick jag dock inget svar på. Möjligen är det namnet på den ”produktutvecklade” gräddfilen som gör att vi låter oss luras och kastar pengarna i sjön. Crème fraiche låter ju tjusigare än gräddfil, utländska beteckningar lockar, och här är det ännu häftigare, oh la la! - en gastronomisk fläkt av det franska köket?

Crème fraiche med peppar och citron, med paprika och chili, med franska örter, med Karl Johansvamp och timjan, med tomat och basilika samt med parmesan och vitlök. Det är det krämfräscha smaksortimentet i min stambutik.

 

För några veckor sedan lurades jag till att köpa ett nytt mjukmedel, Lenor. Det påstods vara så drygt att bara en fjärdedels dos i tvättmaskinen räckte. Och nog räckte det alltid – med råge. Medlet är så kraftigt parfymerat att hela garderoben, där de tvättade kläderna hängdes in, luktade starkt av parfym en hel vecka efteråt.

Örngott som samtidigt hade tvättats och dragits över sina kuddar tvingades jag plocka av och tvätta på nytt - utan mjukmedel. Jag hade vaknat mitt i natten flera gånger, störd av den erbarmliga parfymdoften.

Häromdagen – tre veckor efter tvätten - satte jag på mig en skjorta som fortfarande var parfymkontaminerad. Den fick vädra utomhus någon timme innan den var brukbar.

Efter bara två tvättar med detta stinkande mjukmedel hällde jag ut det i vasken och köpte mitt gamla vanliga märke. Egentligen borde jag ha reklamerat, men orkade inte.

 

Och så har vi Ica:s fluorsköljmedel för gaddarna. Betydligt billigare än apotekens, vilket lockade mig till köp. Men, ack och ve, den har en ultrastark mintsmak som skulle kunna ta död på vilken niolivad katt som helst. Det svider så det nästan gör ont i munnen efter sköljningen.

Vad tror tillverkarna av dessa extremt lukt- och smaksatta produkter? Tror de att vi konsumenter av lukten och smaken luras tro att de därför är lika extremt effektiva? Ja, tyvärr är det nog så. Åtminstone tillräckligt många för att produkterna fortfarande ska kunna säljas. Men 0,2 procent flour är alltid 0,2 procent, oavsett smaken.

 

I det här sammanhanget minns jag ett städbolag, vars tjänster min gamla arbetsgivare Nerikes Allehanda köpte upp någon gång på 90-talet. De formligen dränkte in toaletterna i starkt parfymerade vätskor. Syftet med metoden var naturligtvis att dölja pink- och skitlukten från redaktörernas träck, i stället för att göra ordentligt rent på vanligt hederligt sätt.

Så går det när snålheten och doften i näsborrarna bedrar visheten. För vad som gällde var naturligtvis det lägsta anbudet.

 

Krönikan 12 november 2014

Från trygg katalog

till digital nätröra

 

Den gamla telefonkatalogen i sin bastanta pappersform var naturligtvis inte något dagsaktuellt uppslagsverk. Den ”uppgraderades” en gång om året och i väntan på den nya upplagan fick man ibland ringa Televerkets nummerupplysning mot en smärre avgift.

Men katalogen var hyfsat pålitlig. De fakta om nummer, personer, företag och adresser som trycktes upp var i den nytryckta, purfärska katalogen korrekta – åtminstone till kanske 99,5 procent. Sällan upptäckte jag några felaktigheter.

 

Så kom avregleringen på 90-talet. Det statliga Televerket gick i graven och in stormade Telia och horder av privata telefonbolag, både seriösa, oseriösa och rena rövarfirmor.

Telefonkatalogen blev privat och rörigare och rörigare, full med annonser och annat krafs som skymde överblickssikten. Samtidigt dök digitala varianter upp på nätet i allsköns privata skepnader. Bland dem några av de större, som Eniro.se och Hitta.se. Nummerupplysningen per telefon blev därmed också privatiserad, även den i form av seriösa bolag – och rövare. Plötsligt blev det – naturligtvis – mycket dyrare att utnyttja tjänsten. Inte konstigt alls, avregleringar av tidigare statliga monopol är inte i första hand till för konsumenterna, utan för att ge privata lycksökare tillfälle att tjäna pengar.

 

Privatiseringen av telefonkatalogen var inte bara en avreglering av telekommarknaden, det var också en avreglering av noggrannhet och faktakontroll. Både Eniro och Hitta har retat gallfeber på mig under många år. Mängder av fel nummer och fel adresser har dykt upp, och jag har även drabbats personligen.

Säkert tio-tolv gånger försökte jag på Hitta.se för några år sedan att ändra mitt telefonnummer i fritidshuset från den uppsagda fasta telefonens nummer till ett nytt mobilnummer, som de facto bara används i stugan. Det går nämligen till en fast mobiltelefon av bordsmodell och med separat antenn, vilken ger bättre mottagning.

Ånej, så roligt skulle jag inte ha. Nummerändringen gick aldrig in, inte ens sedan jag flera gånger ringt till Hittas kundservice för att få deras hjälp när mina egna försök på nätet misslyckades. Nu är det klart, nu ska det bli rätt, var deras klämkäcka svar varenda gång.

 

Men allt blev bara fel. Ömsom visades numret till min privata mobil, ömsom till min hustrus. Och när jag nyligen kollade på Hitta.se hade mina uppgifter på fritidsadressen helt försvunnit. Där fanns plötsligt ingen Pelle Forsberg alls.

Fritidshusets mobilnummer försvann dock inte helt. Nu har det förvandlats till min hustrus mobilnummer, med adress Örebro. Fråga mig inte hur det har gått till.

Här hade Eniro lyckats bättre. Både numret till den fasta mobilen och privatmobilen ligger kvar. Fast i fel ordning, trots att jag försökt rätta till. Skit samma, huvudsaken att de finns med.

 

Många adresser på Hitta.se har visat vara inaktuella – i flera år. Bara ett av många, många exempel som jag stött på: En vårdcentral i Norrtälje som för åtskilliga år sedan flyttat från centrala staden till ny adress i utkanten låg kvar på Hitta med den gamla adressen tills helt nyligen. Det lurade mig för flera år sedan att irra omkring inne i stan utan att naturligtvis hitta någon vårdcentral.

Samma Hitta påstår att Sturekafeet på Öster i Örebro ligger på Nygatan. Det gör det inte alls, det är kaféägarens bostadsadress.

Eniro har ingen aning om att Sturekafeet har en telefon – än mindre att det existerar. ”Din sökning gav ingen träff.”

De skärvor av den gamla papperskatalogen som funnits kvar i den lokala varianten Din del är fortfarande rörig och drabbad av mycket slarv och undermålig faktakoll.

Vem kan man lita på? När det gäller den här branschen tycks svaret vara: ingen.

Pelle Forsberg

Krönikan 17 oktober 2014

Ständigt klirr i kassan

knappast livets mening

 

Måste allt vi gör i livet vara lönsamt?

Många verkar ha det som livsfilosofi.

 

LÖNAR det sig verkligen?

Hur LÖNSAMT är det?

Hur mycket SPARAR du?

Hur många år innan den är INTJÄNAD?

 

Dessa varianter på samma fråga är den absolut vanligaste – och oftast den första – som jag får av vänner och bekanta när jag gjort en lite större investering.

Pengar, pengar, pengar.

Lönsamt, lönsamt, lönsamt?

När jag svarar att det vet jag inte, det har jag inte räknat på, då stirrar de på mig som om jag var en idiot. Har du gått och köpt en dyr grej utan att först kolla upp om det LÖNAR sig?

Ja, det gör jag faktiskt ibland. För över tio år sedan satte jag upp en liten 100-watts solcellsanläggning i stugan. Två solceller á 50 watt, en elcentral, 40-50 meter kabel, en spänningsomvandlare och tre batterier för runt 8.500 kronor.

 

Den här lilla anläggningen, med ett tiotal 12 volts eluttag i stugan, kommer troligen aldrig att ”löna sig”. Inte enligt kvartalskapitalistiska måttstockar. Och åtminstone inte under min återstående livstid. Flera kompisar tyckte det var konstigt att dra in ett 12-volts elsystem när jag redan hade vanlig el från Vattenfall.

Jag brukar svara att det visst lönar sig. Men inte i pengar. När det blir strömavbrott behöver vi inte famla i mörkret efter stearinljus och fotogenlyktor.

Det är också en form av lönsamhet.

Sol-elen minskar – om än mycket, mycket lite – behovet av köpt el. Lite, lite mindre kärnkraft går åt. Ju fler som gör detsamma, desto lättare att stänga livsfarliga kärnkraftverk.

Lönsamt för miljön alltså, framför allt där uranbränslet utvinns i främmande länder. Som i Kanada, där ursprungsindianerna är rasande på den miljöförstörande uranbrytningen i dagbrott.

Och så är det roligt. Väldigt roligt. Att själv och direkt plocka ner gratis energi från solen, njuta av hur visarna på laddningsregulatorn rör sig uppåt och att få nöjet att bygga ut ledningsnätet i huset. När man får tid och lust.

En lönsam hobby kan man kalla det, i den bemärkelsen att man blir på gott humör. Det kan förlänga livet.

 

Kompisarnas tjat om lönsamhet upprepades förra året när vi installerade en luftvärmepump för 22.000 kronor i utbyggda stugan. Jag visste att en pump minskar elbehovet med 40-50 procent, vilket den också har gjort. Rentav lite mer. Men när den ”är betald”, det har jag inte räknat på. Jag bryr mig inte. Huvudsaken var att få en värmekälla som mycket effektivt värmer upp hela huset.

När pumpen inte räcker till i bister vinterkyla hjälper vedkaminen till. Den kostade över 6.000 kronor för 15 år sedan. Den lönar sig nog inte heller, men sparar ytterligare lite el och ser till att gratisveden från fällda träd på tomten inte bara ligger och ruttnar bort och blir ett tillhåll för hästmyror. Myror som kan börja knapra på huset.

Det lönsamma i att köpa en vedkap och vedklyv har jag dock faktiskt räknat på. Grejerna är inte ”betalda” förrän efter kanske 13-14 år, jämfört med att köpa färdighuggen ved. Men ändå en bra affär:

1. Jag får motion när jag hanterar egen ved. Det förlänger livet.

2. Det är roligt att både såga och klyva med de där apparaterna. Ännu mer på gott humör. Förlänger livet ytterligare några månader.

 

Och mer ska det bli. Inom några år ska ett halvt södertak täckas med solceller. Och förmodligen även ett litet mini-vindkraftverk på tomten som skänker el även när solen lagt sig att sova och under den solfattiga vintern. Överskottselen kan jag mata in i Vattenfalls nät och få betalt för.

Dyrt? Tja, i runda slängar minst 50.000 kronor. Lönsamt? Ingen aning. Men vi blir mycket mer oberoende. Ajöss mörkret vid strömavbrott. Ajöss beroendet av stora, giriga elbolag.

Lönsammare kan det inte bli. För miljön. För ens egen tillfredställelse. Mitt lilla solidariska bidrag i kampen mot klimatförändringarna. Tänk om alla vi som har en och annan krona över sedan livets nödtorft betalats investerar en del av dessa kronor i alternativ energi i stället för att köpa fyrhjulsdrivna stadsjeepar, dessa meningslösa snoppförlängare för män med John Wayne-komplex.

Halva svenska folket blir små elproducenter. Då skulle vi kunna försätta berg.

Inga mer katastrofala strömavbrott som mörklägger halva landsdelar. Inga lika stora, kaxiga elbolag som kan skörta upp sina kunder. Och bäst av allt – inga kärnkraftverk.

Krönikan 22 september 2014

Ingen bingo

med bonuskort

 

Två 33-centiliters burkar Carlsberg och en ”lyxmuffins”…

… eller två Dagens sandwich

… eller – nästan - Dagens sallad, inklusive en liten flaska bordsvatten och en påse nötter.

… eller en biobiljett på SF.

Vad är nu detta? Jo, det är några exempel på vad man kan få för bonusen på en flygresa till Kina och Korea, en resa som jag gjorde för två år sedan.

Tur- och returbiljetten kostade närmare 10.000. Det genererade ett bonusvärde på runt 80 kronor. Alltså en ”återbäring” på 0,8 procent …

Men sett till vad flygbolaget köper in bärsen och bullen för handlar det på sin höjd om max tio spänn.. Och då hamnar vi på 0,1 procent.

 

Det är skrattretande. Nog hade jag trott att en så lång flygresa skulle ge mig åtminstone några hundralappars värde att handla för. Men hej vad jag bedrog mig. Det är knappast värt extrabesväret med att plottra med ett bonuskort.

För en affärsresenär som reser extra mycket – vars företag dessutom betalar biljetterna – kan det med tiden förstås bli en liten vettigare bonusslant att spendera. Men för en privatperson som jag – som på sin höjd flyger två gånger om året, och för det allra mesta korta sträckor i Europa - känns det tämligen meningslöst.

Varken flygbolagens eller andra företags kundbonusar ger långtifrån någon bingo i utdelningen. På sin höjd kan det handla om max en procents ”återbäring”.

Marknaden har översvämmats av alla dessa bonuskort, kopplade till så kallade ”kundklubbar”. Om man skulle haka på varenda butikskedjas eller företags erbjudandem om att bli ”medlem” skulle man behöva en extra stor grosshandlarplöska att släpa omkring dem i.

Jag hann faktiskt skaffa tre sådana här bonuskort innan jag upptäckte vilken löjligt mager affär det var. Och syftet med korten är inte bara att få dig till stamkund, utan också att kartlägga dina köpvanor.

Det känns obehagligt. Jag känner mig tillräckligt övervakad i detta nätdatoriserade samhälle och försöker göra allt för att undvika att fakta om mitt privatliv och privata vanor hamnar i händerna på krämarnas marknadsförare och all världens ljusskygga snokande myndigheter.

 

Glädjande konsumentnyheter dyker upp då och då. En är att försäljningen av rättvisemärkta Fairtrade-varor ökade 2013 över hela världen, med 15 procent. Och med hela 29 procent kom Sverige på första plats i den tillväxtligan. Här såldes förra året rättvisemärkta varor för 2,1 miljarder kronor.

Den stora ökningen under de senaste åren märks tydligt i butikerna. Rättvisemärkta ekobananer tar allt större plats i montrarna, i min Coopbutik är högarna med dessa bananer oftast större än de traditionella.

Prisskillnaden mellan dessa och de rättvisemärkta har också blivit mindre. Det lockar naturligtvis fler att köpa dem. Men det är trist att man fortfarande kan hitta handlare som tar ut närmare 30 kronor kilot för dem.

 

Avslöjandet om kapade knorrar på danska spädgrisar satte också positiva spår i de svenska konsumenternas beteenden. Danskt fläskkött har sedan dess sålt allt sämre, och det är glädjande. Matkedjan City Gross var snabbt ute med att sluta sälja fläskkött från Danmark, vilken de ska ha en stor eloge för. Besvikelsen var däremot stor när Coop – som skryter om att vara bäst när det gäller utbudet av ekologisk mat – inte tog samma beslut.

Krönikan 3 juni 2014

Vården bygger upp

omvända Berlinmurar

 

Som konsument av samhällstjänster slipper man klämkäckt försäljarsnack och påträngande reklam. Det borde därför i de flesta fall vara ganska fridfullt att vända sig till myndigheter och institutioner. Jag tyckte att så var fallet i många årtionden. Det var lätt att komma i kontakt med ansvariga personer, även högre upp i hierarkin och man bemöttes med stor hjälpsamhet hos de flesta. Sjukvården fungerade bra, väntetiderna var oftast korta eller inga alls.

Men i början av 90-talet hände något, i takt med nedskärningar i svallvågorna efter alla ekonomiska kriser. Det mesta har blivit svårare. Mycket har spårat ur, inte bara tågen på våra järnvägar.

När jag ringer till min vårdcentral känns det som om jag inte är särskilt välkommen. De vill försöka få mig att inte komma dit. Som en omvänd Berlinmur, en Israelmur, där man inte försöker hindra mig att smita ut, utan stoppa mig från att komma in.

 

Redan det underliga systemet att behöva ringa i tidiga ottan för att i en automatisk telefontjänst boka en telefontid för att få en chans – jag säger en chans – att kunna boka en läkartid hos en livs levande människa kan få många att redan då ge upp. Lyckas jag sedan få tala med en sköterska känns det som om denne försöker bagatellisera mina besvär och övertala mig att ta ytterligare några magnecyl i stället för att besvära en läkare.

I en hel vecka försökte jag nyligen få en telefontid på USÖ:s ögonmottagning. Det var lögn i helvete att komma fram, trots att jag började ringa redan efter halv åtta på morgonen. När väl en automatisk pratmaskin sparkade i gång fick jag veta att det inte fanns några fler telefontider den dagen. Samma svar, dag efter dag.

Då skrev jag ett brev i stället. På papper alltså, med frimärke och allt. Ännu efter en vecka har jag inte fått något svar.

 

När jag under semestrar sökt för besvär på vårdcentralen närmast min stuga i Roslagen har jag två gånger uppmanats att i stället vända mig till mitt eget landstings vårdcentraler. De tyckte alltså att jag skulle åka 54 mil fram och tillbaka till Örebro. Mitt vresiga svar var naturligtvis givet - att jag som svensk medborgare har rätt att få sjukvård var jag än råkar befinna mig i landet. Så blev det också, men ska man behöva ta i så till den milda grad?

Den aktuella vårdcentralen är privat driven, i likhet med så gott som alla Stockholms läns vårdcentraler. Beror denna oginhet på att jag som icke mantalsskriven på orten genererar mindre kassaklirr åt vårdcentralens entreprenör, eller vad handlar det om? Vid ett av tillfällena mumlade sköterskan om att ”vi måste prioritera de permanentboende patienterna”.

 

Ett besök på Skatteverkets, Försäkringskassans och Pensionsmyndighetens gemensamma ”mottagning” på Slottsgatan i Örebro i höstas blev lite av en chock. Det stora väntrummet är inte bara ett väntrum, där tar också tjänstemännen emot medborgarna vid illa avskärmade diskar. Med mängder av andra väntande nästan omedelbart bakom ryggen tvingas alltså människor sitta där och prata om högst personliga ting. Vart tog de avskilda rummen vägen? Är det för att spara ett och annat korvöre åt välbärgade, gnälliga skattebetalare som den här skräcklokalen inretts enligt löpande-band-principen?

En grinig ”värd” som skulle lotsa besökarna rätt i denna tätbefolkade röra och en fullständigt oengagerad tjänsteman från Skatteverket gjorde mitt besök allt annat än njutbart. Jag fick i praktiken ingen hjälp alls, än mindre förståelse för mitt problem. Jag gick därifrån med funderingen om detta verkligen var Sverige.

 

Jag vet att det fortfarande finns mängder av engagerade offentliganställda, som vill och försöker serva medborgarna så gott det går i de hysteriska effektiviseringarnas tidevarv. Men de måste ha blivit färre, och in tycks ha kommit folk som i första hand jobbar för sin egen karriär i stället för att ge god samhällsservice.

En institution som åtminstone i Örebro kontaktmässigt fungerar bra är folktandvården. Hos dem behöver man inte prata med telefonsvarare, trycka på siffror och fyrkanter eller vänta i evigheter med luren i örat. Där svarar alltid en hjälpsam människa, och det har aldrig tagit mer än en minut. Att det sedan kan vara ont om besökstider är en annan sak, men det går åtminstone smidigt och snabbt att komma fram. Och vid svår tandvärk har jag alltid fått en jourtid samma dag.

Sjukvård och andra samhällsinstitutioner, ta gärna kontakt med folktandvården och fråga hur de bär sig åt. De har säkert mycket att lära ut.

 

Om den offentliga sjukvården ska dock i sanningens namn sägas att när man väl knackat hål på kontaktmuren, passerat det trånga nålsögat och slagit sig fram till att få en vårdtid - när man så att säga är ”inne” - då bli man mycket väl omhändertagen. Där, på sjukhusgolvet, kan man verkligen tala om engagerade människor. Tyvärr sker den goda omvårdnaden till priset av att sjukvårdspersonalen i allt högre utsträckning själva bli sjuka.

 

 

Krönikan 9 maj 2014

Snålheten bedrar visheten

i jakten på billiga biljetter

 

Flygbolaget SAS går ekonomiskt bättre, men brottas fortfarande med dålig lönsamhet – trots det tuffa sparpaketet förra året med bland annat kraftigt försämrade arbetsvillkor för de anställda. Priskonkurrensen från lågprisbolag är knivskarp och det kan nu bli tal om nya besparingar. Att SAS det senaste året både ökat inkomsterna och den så kallade kabinfaktorn – som visar hur fyllda flygplanen är – har inte hjälpt tillräckligt. I bästa fall spås SAS göra ett nollresultat för 2014.

För mig är SAS lite som SJ. SJ är statligt och därmed hela svenska folkets järnvägsbolag, kort och gott ”mitt”. Visserligen är SAS bara till hälften ägt av den svenska, norska och danska staten och resten är privatägt. Men ändå. Jag känner mig också som delägare i SAS och vill därför gynna det.

 

Jag flyger inte särskilt ofta, som mest två-tre gånger om året, men när jag gör det försöker jag välja SAS. Senast var det till Köpenhamn för någon månad sedan och den tur- och returbiljetten kostade futtiga 1.100 kronor. Med Norwegian hade det blivit knappt 150 kronor mindre. Är den lilla skillnaden något att tjafsa om, i synnerhet som Norwegians personalpolitik är ännu sämre än SAS?

Det märkliga är att några av mina kompisar som har väsentligt bättre ekonomi än jag själv ändå alltid jagar det (till synes) billigaste flygalternativet. Då flyger de som oftast med mitt hatobjekt Ryanair.

 

Men hur mycket billigare i slutänden är egentligen de så kallade lågprisbolagen? De senaste tio åren har jag inför varje flygresa i Europa roat mig med att jämföra det slutgiltiga priset mellan SAS och lågprisbolag. Två gånger av tre har det utfallit till SAS – eller annat traditionellt flygbolags – fördel. Sedan jag adderat lågprisbolagens alla konstiga extra avgifter samt lagt till den extra transportkostnaden från landningsplatser fjärran från det egentliga resmålet har slutpriset blivit likvärdigt eller några gånger till och med dyrare än med SAS. Lägg därtill att en del avgångs- och ankomsttider med lågprisbolag är väldigt udda och inte särskilt passagerarvänliga.

När jag flyger med SAS, eller de flesta av de gamla nationella bolagen, vet jag att inga krystade extraavgifter tillkommer. 23 kilo incheckat bagage, välja plats i planet, flyginfo via sms, lite fika, en dagstidning, med mera – allt ingår i flygbiljettens pris. Bara det är värt 150 kronor extra till Köpenhamn. Vi ska vara rädda om de flygbolag som inte försöker lura oss med fiktiva lockpriser.

Om man vill tillförsäkra sig billigast möjliga flygtur med Ryanair ska man resa utan något bagage alls, inte vara fikasugen och helst kliva ombord i bara kalsongerna. Men hur kul är det?

 

Köpa billigt är att köpa dyrt, köpa dyrt är att köpa billigt. Snålheten bedrar visheten. Så sa ofta min gamla morsa, och det ligger mycket i hennes talesätt.. En vara som kostar dubbelt mot den billigaste, men håller tre gånger längre är naturligtvis billigare i längden. Dessutom behöver man inte springa till affären lika ofta. Problemet är dock svårigheten att bedöma en dyrare varas kvalitet. Det är långtifrån alltid som ett högre pris motsvarar högre kvalitet.

Nu har jag spanat in en bilförsäkring som i stället för 480 kronor i månaden kostar 370. En besparing på drygt 1.300 kronor om året. Men här kan också dölja sig ett kvalitetsproblem. Täcker den lika mycket som min nuvarande försäkring, eller finns det en hake någonstans? Det ska jag bland annat ägna mig åt att analysera under den kommande helgen. Inte roligt, men nödvändigt.

 

 

Krönikan 30 mars 2014

Den eviga kampen

mot livets flyktiga prylar

 

En Volvo PV proppfylld med kassar i kupén, bagageluckan och det främre passagerarsätet, där även en pinnstol hade knökats in. Det var mitt flyttlass när jag 24 år gammal åkte från Stockholm till mitt första journalistjobb på Nerikes Allehanda i Karlskoga. Visserligen flyttade jag in i en möblerad liten etta, men fler personliga pinaler än vad som rymdes i den bilen behövde jag inte.

Och hur har jag det i dag?

Bedrövligt. Förfärligt. Jag står upp till halsen i gamla grejer. Och rent skräp.

För varje flytt sedan dess – det har hunnit bli åtta till – har livets nödtorft(?) i form av ting bara ökat och ökat och ökat. Senast för sex år sedan, då vi bara flyttade åttio meter till en lägenhet på gården intill. Men flytt som flytt, allt måste ändå plockas ner, plockas ihop, paketeras, lyftas, kånkas iväg och packas upp.

De sista lådorna förblev ouppackade i närmare ett halvår …

Det är grejer från golv till tak, överfyllda garderober, trångt mellan möblerna och ett stort uteförråd där man helst bör backa in med ändan före, eftersom det är svårt att vända sig därinne.

Jag vet inte ens vad som dväljer sig längst därinne i förrådet.

 

I fritidshuset, som jag övertog efter mina föräldrar i början av 90-talet, har historien upprepat sig. Den spartanskt möblerade femtiotalskåken på 37 kvadrat kändes då prylmässigt luftig. Här behövs sannerligen inga fler världsliga ting, det här klarar vi oss på. Det är ju en sommarstuga.

Men medan åren gick började det svämma över även där. Som ett obotligt inflammerat ben som bara blir rundare och rundare. Efter tre år åkte en friggebod upp, härligt, härligt, nu fick vi både en lagerlokal och gäststuga.

Lyckan blev emellertid kort. Två år senare smälldes ett utskjutande tak upp på friggans baksida – hit förpassades allt som hyfsat klarade lite väder och vind.

Hoppsan, vinterbesök krävde en rejäl snöslunga. Var fan skulle den placeras? Då blev den gamla vedboden tre kvadrat större.

 

Grejerna fortsatte dock att forsa in och baksidan av stugan förvandlades till en friluftsutställning av vinterdäck, begagnad varmvattenberedare, sopsorteringstunnor, mossrivare, spark, stegar, skottkärror, lådor med brädstumpar och en gammal bokhylla(!) som fungerar som extra vedupplag. Med mera, med mera …

Och gömd bakom en gammal syrenberså står min mc-skoter och åkgräsklipparen. Året runt.

Och vedkapen och vedklyven några stenkast därifrån. Året runt.

Och ungarnas gamla lekkoja har förvandlats till ordinarie vedupplag. Vars väggar numera lutar i 30 graders vinkel. Det är en tidsfråga innan den fladdrar iväg i en höststorm.

Din tomt ser ut som Skrot-Nisses, kommenterade en kompis redan för 15 år sedan.

 

Så vi slog till. Vi byggde ut. Förra året. 37 kvadrat blev 73. Den gamla skruttkåken fick en toppmodern ny halva, med riktigt stort sovrum (farväl gamla utdragssoffa!), ett dubbelt så stort vardagsrum och ett stort badrum med innetoa, varmdusch och tvättmaskin (farväl utedass, farväl utedusch!).

Vilken lyx. Och äntligen skulle pryltrycket lätta. En ny tingens ordning väntade bakom knuten..

Jodå, visst blev det lite fluffigare. Inomhus. Men knappast utomhus.

Vinterdäck, brädstumpar och femhästars snöslungor kan inte förvaras i ett vardagsrum. Tomten ser lika skräpig ut som förut.

”Det kan vara bra att ha”, har varit mitt motto. Det tycker inte min hustru. Släng skiten, har hon under alla år uppmanat mig. Men det är svårt. Mycket ÄR bra att ha. Kanske.

Själv hävdar hon att hon inte lider av ”bra-ha-syndromet”. Men det är inte helt sant. Hon samlar nämligen på blomkrukor och gamla garner som ”kan vara bra att ha”. Jag uppskattar att längden på hennes garner räcker från Örebro till Kumla. Kanske rentav till Hallsberg. För att inte tala om alla dukar som skulle kunna täcka en ordinär fotbollsplan.

 

Men den här ekorriga beteendet har nu nått vägs ände. Jag har börjat slänga. Karenstiden är max fem år. Skräp som inte kommit till nytta under den tiden åker ut.

Problemet är dock att när det åker ut i ena änden strömmar det in nytt i den andra. Diverse fysiska arvegods genom åren är en del av förklaringen. Livet i välfärdssamhället är en ständig kamp mot den ständigt närvarande risken att kvävas av alla förbannade förgängliga ting.

Som gammal inbiten tågluffare och campare borde jag veta bättre. Livets nödtorft och lite, lite till ryms ju faktiskt i en ryggsäck, resväska eller bakluckan på en bil.

Framför mig väntar nu en svettig vår och sommar med många, många släpvagnslass till den sista vilan – tippen. Eller Myrorna.

Pelle Forsberg

Krönikan 26 februari 2014

Kollektivtrafik måste

bli nästan helt gratis

 

Fyra gånger mer än konsumentprisindex – och nästan dubbelt så dyrt i reda pengar – sedan 1996. Det är det dystra facitet för hur mycket dyrare det blivit att åka kollektivt. – ett facit som Sveriges television förtjänstfullt plockat fram inför den stundande valrörelsen.

Det är en mycket märklig utveckling, mot bakgrund av de många årens alla politiska pladderlöften om att kollektivtrafiken på grund av klimatkris och miljöförstöring måste göras mycket mer attraktiv än bilåkande. Men samtidigt har kommunerna år ut och år in höjt sin taxor mycket kraftigt och statliga SJ har sedan länge förvandlat sin prislista till någon slags ständigt fluktuerande börskurs.

 

Lever politikerna i den enfaldiga tron att svenska folket är en hoper glada miljöidealister som är beredda att betala hur mycket som helst ur egen ficka för att rädda klimatet? Visst är den kategorin tämligen stor, men för de många snålt avlönade familjerna med barn är dyra buss- och tågbiljetter ett många gånger omöjligt alternativ. Det blir mycket billigare att ta den egna bilen. De har egentligen inget val.

De korta bilresorna på bara någon mil är det bilåkande som frestar mest på miljön. Samtidigt är det de korta kollektivresorna som kostar mest. Det är inte alls förvånande att familjen tar bilen till bion i Örebro när två vuxenbiljetter och två barnbiljetter på bussen kostar 78 kronor. Men då gäller det att hinna åka tillbaka inom tre timmar, annars måste de hosta upp 78 kronor till …

Likadan är situationen i många av landets kommuner. Månadskorten kan variera stort i pris från län till län, men kortresorna är generellt mycket dyra. I Stockholms län kostar kortet 790 kronor, samma kort i Örebro län är mer än dubbelt så dyrt, 1.665.

 

På somrarna reser jag ofta mellan min stuga i Roslagen och Stockholm, en sträcka på över elva mil. Med ett laddat förköpskort – SL Access - kostar det 50 kronor, för mig som pensionär endast 30 kronor. Ungefär samma sträcka på Länstrafikens rabattkort, från Örebro till Kopparberg, går lös på 92 kronor – drygt tre gånger dyrare. Och någon pensionärsrabatt vill inte Länstrafiken bjuda på. Det är därför inte förvånande att örebroarna är bland de sämsta i landet på att åka kollektivt.

En del propagerar för helt gratis lokal kollektivtrafik, men den lösningen är mycket tveksam. Det uppmuntrar till okynnesåkande, och bussar och lokaltåg riskerar att förvandlas till värmestugor.

Grunden över hela landet bör vara en symbolisk avgift, kanske runt en femma och upp till 15 kronor, beroende på resans längd.

Visst kommer det att kosta åtskilliga skattemiljoner mer, men har vi egentligen något val om vi radikalt vill minska på bilåkandet? Annars kommer den framtida notan för miljöförstöringen att mångfalt överstiga det futtiga extra skatteuttaget i dag. Det kortsiktiga kvartalskapitalistiska tänket kommer aldrig att kunna rädda vårt klimat undan en katastrof.

 

Flygresorna bara ökar och ökar och står i dag för två procent av de globala utsläppen av koldioxid. Verksamheten verkar vara en helig ko och het potatis som världens regeringar verkar få ångest av att röra vid. Det är ett besynnerligt faktum att samtidigt som fordonsbränsle i de allra flesta länder är mycket hårt beskattad tas ingen energiskatt alls ut på flygbränsle.

Vi lever i en absurd resvärld där det är billigare att flyga än att åka miljövänligt tåg. En tågbiljett tur och retur Stockholm-Köpenhamn kostar normalt flera hundra kronor mer än en flygbiljett, och vill man åka snabbtåget SJ2000 kan det bli upp till en tusenlapp dyrare.

För 32 år sedan, 1982, gjorde jag en flygresa Jorden runt. Den biljetten kostade 13.000 kronor, vilket omräknat i dagens penningvärde är närmare 40.000. I dag kan du få en jorden-runt-biljett för bara runt 12.000 kronor.

Och 1992 flög jag till Chile för 10.000 kronor. I dag, 22 år senare, kostar den biljetten cirka 8.000 …

 

Kraftigt subventionerad kollektivtrafik, straffskatt på flygresor och energiskatt på bränslet samt en massiv utbyggnad av järnvägsnätet och höghastighetståg skulle radikalt kunna ändra den här obehagliga utvecklingen.

Och ännu fler och bättre cykelvägar förstås.

Då kommer framtidens generationer att tacka oss.

 

 

 

Krönikan 4 februari 2014

Lexbase ett praktexempel

på cynism och snaskighet

 

Osmakligt, snaskigt, stötande, oerhört allvarligt. Det var några av många upprörda omdömen om den nya nättjänsten Lexbase som dök upp i förra veckan. En sajt där dömda, friade, brottsoffer och till och med avlidna hängdes ut i en salig röra, med namn, personnummer och adress, dessutom exakt markerade på Googlekartor.

Det gick emellertid inte många dagar förrän en av delägarna lämnade företaget på grund av den förödande kritiken och ett mordhot. Huvudägaren och valpen till vd, 26-årige Jonas Häger, gick under jorden. Ytterligare några dagar senare kände sig internetleverantören Bahnhof tvingad att släcka ner Lexbase. Men då hade enligt uppgift sajten redan hunnit få tre miljoner besök. Och som lök på laxen hann sajten hackas, så att hundratusen kompletta domar läckte ut bakvägen.

Ett hundratal personer har redan anmält Lexbase till Justitiekanslern för förtal, och det kan bli många fler.

 

Advokatsamfundets generalsekreterare kallade tjänsten för ”att snylta på grundlagsskyddade rättigheter”, och det är precis vad det är. Här har vi ett praktexempel på kapitalismens schabbiga bakgård, där fullständigt skrupelfria människor exploaterar allt som lagligen går att exploatera, med enda syfte att tjäna pengar. Här finns ingen etik, ingen moral, ingen medkänsla. Bara cynism och girighet.

Lexbase ska ha gjort försök att få en annan internetleverantör att hysa in deras sajt. Men efter den våldsamma turbulensen kring företaget lär knappast någon våga ställa sina servrar till förfogande. Lexbase korta skitiga saga lär vara all. Det får vi åtminstone hoppas.

 

När företag sänker priser, då trumpeteras det naturligtvis ut med pukor och trumpeter. Men när de höjs sker det så diskret som möjligt. Oftast sägs inget alls, i bästa fall dyker det upp i luddiga formuleringar. När min bilförsäkring höjdes från årsskiftet hette det i följebrevet att ”vi har sett över prissättningen”. En sådan formulering betyder alltid att priset har höjts. ”Vi har marknadsanpassat våra priser” är ett annan populär formulering för att lägga ut dimridåer kring vad som har skett.

När Dagens Nyheter inför årsskiftet tyckte det var nog med pensionärsrabatt på min prenumeration fick jag inte veta något alls. Först sedan jag av en händelse kollat avdraget på mitt autogiro upptäckte jag att den höjts från 272 till 450 kronor i månaden – en fördyring med hela 40 procent!

Efter den saftiga prishöjningen tvingades jag välja bort Svenska Dagbladets papperstidning. Nu har jag den bara som e-tidning.

 

Ekologiska viner i all ära – men när det kommer till viner från länder som Chile, Argentina och Sydafrika, då vill jag även ha dem ”fairtrade”, rättvisemärkta. På många vingårdar i dessa länder arbetar människor under oacceptabla villkor, och speciellt gäller detta i Sydafrika.

Jag har länge haft svårt att hitta fairtrade-viner från Sydafrika på Systemet. Men i senaste numret av konsumenttidningen Råd och Rön dök det upp en utmärkt artikel om sydafrikanska vinodlingar, som tipsade dels om producenter som har ”bättre villkor” för sina anställda och säsongsarbetare och dels viner som är rättvisemärkta. Det är bland annat Afrikagrupperna i Sverige som sammanställt en lista över dessa mer etiska viner. Den kommer att vara till god hjälp vid nästa besök på Systembolaget och för dig som också föredrar rättvisemärkt hittar du alla i det ordinarie sortimentet här nedan.

 

Rättvisemärkta viner i Systemets ordinarie sortiment (pris i februari 2014 inom parentes):

 

Argentina

Fair & Square, white, 1 liter, papp (59) --- Fair & Square red, 1 liter, papp (59) --- La Consulta Cabernet Sauvignon (79) --- Ecológica Shiraz Malbec, 3 liter (189) --- Ecológica Shiraz Malbec (66) --- Tamari AR Malbec (119) --- Florentina Torres Sauvignon Blanc, 3 liter (170) --- Soluna Premium Cabernet Sauvignon (119) --- Ecológica Torrontés Chardonnay (64 ) --- Raza Selection Malbec Shiraz (89) --- La Celia Reserve Chardonnay Viognier (89)

 

Chile

Etnico Syrah Merlot Cabernet Sauvignon (76) --- Torres Santa Digna, mousserande (73) --- Torres Santa Digna Estelado Rosé (89)

Sydafrika

Palesa Shiraz Merlot Rosé (79) --- Bundustar, 3 liter (199) --- Douglas Green Cabernet Sauvignon Merlot (69) --- Bosman De Royan (85) --- Nederburg Manor House Shiraz Mourvédre (109) --- Thandi Sauvignon Blanc Semillon (80) --- Koopmanskloof Cabernet Sauvignon Shiraz (75) --- Fairview Shiraz Cabernet Sauvignon, 3 liter (225)

 

Källa: Afrikagrupperna

Krönikan 14 januari 2014

Marknaden full

av digitalt smäck

 

Digitalt – det låter tillförlitligt och exakt. Mycket pålitligare än de gamla mekaniska, analoga varianterna. Men är det verkligen så?

Nej, långtifrån. Åtminstone inte beträffande termometrar av de prismässigt överkomliga varianterna. Jag vet inte hur många digitala termometrar jag köpt genom åren som visar oacceptabelt stora avvikelser mot den verkliga temperaturen.

Och den verkliga temperaturen kollar jag med en gammaldags professionell så kallad laboratorietermometer, som jag köpte på 70-talet. Den kostade då flera hundra kronor, mäter tiondels grader och är av den klassiska spritvarianten. Mycket pålitlig, vilket jag som fotograf då behövde för att mäta temperaturen på framkallningsvätskan.

 

Med hjälp av den spritfyllda trotjänaren roade jag mig i nyårs- och trettonhelgen med att kontrollmäta mina åtta digitala termometrar i fritidshuset, utomhus som inomhus. Resultatet var nedslående. Endast en av dem hade den för mig acceptabla avvikelsen på en halv grad. Resten visade på tok fel temperatur, den värsta med närmare 4 grader.

Två minusgrader ute, men digitaltermometern visar två plusgrader – vilken nytta har man då av den? Inte mycket.

 

Inte ens den inbyggda termometer som styr den sprillans nya luftvärmepumpens på- och tillslag kunde jag ge godkänt. När den verkliga rumstemperaturen var 21 grader indikerade värmepumpen bara drygt 18 grader. Vilket betyder att den inte stänger av när den inställda önskade temperaturen är uppnådd. Resultat: onödigt varmt till onödig merkostnad.

Jag har nu från förrådet åter plockat fram de gamla spritfyllda rums- och utetermometrarna (här slängs minsann inget i första taget), som tills vidare får hänga som sällskap bredvid de digitala. Inte lika exakta som lab-varianten, men klart bättre än de ”moderna”.

 

För 150 kronor köpte jag för några år sedan en digital elmätare på Clas Ohlson. Jag kunde inte begripa att mängder av småprylar som elektriska klockor, tidur och miljötoans fläkt, samt tv:n på standby, drog tre till sju gånger fler watt än vad de enligt märkningen skulle göra.

Förklaringen fick jag efter flera år i ett telefonsamtal med Clas Ohlsons tekniska kundtjänst. Elektroniken i grejerna – som snart sagt varenda pryl innehåller – ”lurar” dåliga mätinstrument till att ge fel information på flera watt om den verkliga energiåtgången. Följden blev inköp av en ny elmätare för bara 100 kronor som är kalibrerad för att justera de felaktiga värden som elektroniken vållar.

Och den funkade bra - vips så stämde apparaternas watt-märkning mycket bättre. Men att Clas Ohlson, parallellt med den nya, fortsätter att sälja den gamla opålitliga, 50 kronor dyrare elmätaren är obegripligt.

Vi borde kanske upplysa i katalogen om att den kan ge helt fel värden när man mäter apparater som drar lite el, kommenterade kundtjänsten. Jojo, det är det minsta man kan begära.

 

Grejer som inte håller vad de lovar, varken funktions- eller kvalitetsmässigt, verkar bara öka. Det massproduceras en förfärlig massa skräp, undermåligt konstruerade eller med urusla råmaterial. Plast i stället för metall, tunnare komponenter i stället för mer robusta. Problemet är dock att det för konsumenten många gånger är så otroligt svårt att bedöma hur gedigen en vara är.

Under det vackra skalet till en borrmaskin kan dölja sig ett innanmäte av smäck. En potatis kan vi lätt betygsätta bara genom att titta på den. Med tekniska ting är det stört omöjligt för en vanlig dödlig att säga bra eller dålig. Priset kan ofta ge en fingervisning, men inte alltid. Jag har köpt åtskilliga dyra varor som visat sig vara rena skiten och billiga som kvalitetsmässigt varit riktiga fynd.

 

Så här i vintermörkret, framför allt när mörkret inte lättas upp av ett snötäcke, undrar jag hur många människoliv bland fotgängare och cyklister som genom åren gått till spillo på grund av det mörka, gråa klädmodet och frånvaron av reflexer och lysen. Ibland är det för en bilist inte ens på nära håll möjligt att upptäcka dessa svarta skuggor om natten. Det märkliga är att många av dessa trafikanter också är bilister, och därför borde begripa bättre.

Varför är det så svårt att hänga på en lampa, att plocka upp en reflex ur fickan och att montera reflexer på cykelhjulen? Eller att åtminstone byta till en ljusare jacka, men inte nödvändigtvis i skrikande varsel-gul färg. Vi behöver inte se ut som kommunala gatuarbetare för att bli sedda. Såvida vi inte promenerar på helmörka landsvägar.

Pelle Forsberg

pelle@orebro-konsument.se

 

Konsumentnytt

Äldre notiser upp till tre månader tillbaka

JAK förbjuds

att kalla lån

för räntefria

 

Måndag 3 juli 2017. JAK Medlemsbank har marknadsfört sig som den räntefria banken och att lånen löper utan ränta. Nu sätter Patent- och marknadsdomstolen stopp för det.

 

Domstolen förbjuder banken att använda begreppet räntefri och liknande uttryck i all sin marknadsföring när lånen inte är räntefria. Domstolen konstaterar också att det banken kallar lånekostnad är detsamma som ränta och att banken därför vilselett konsumenterna. I och med domen måste banken använda ordet ränta när lånen inte är räntefria. Om JAK inte skulle följa domstolens beslut hotar ett vite på sammanlagt två miljoner kronor.

– Det är viktigt att konsumenterna kan jämföra räntekostnaden för ett lån mellan olika banker. Därför är det missvisande om en bank väljer att kalla räntan för något annat, säger Carolina Andersson, processråd vid KO.

 

Hänvisar till religionsfriheten

JAK har hänvisat till religionsfriheten eftersom många av bankens kunder av religiös övertygelse inte kan betala ränta. Domstolen går dock på Konsumentombudsmannens linje och anser inte att en bank kan hänvisa till religionsfrihet.

 

Källa: Konsumentverket

 

 

Farliga barnskallror

kan ge miljonvite

 

Måndag 3 juli 2017. Barnskallran Hammarskallran är farlig och kan i värsta fall orsaka kvävning hos spädbarn. Detta konstaterar Konsumentverket och kräver nu att leksakstillverkaren Brio drar tillbaka leksaken.

 

Att delar av skallran har spruckit kommer sig av att trämaterialet i vissa detaljer haft en för hög fukthalt, och då de packats upp i ett torrare klimat har sprickor uppstått. Sprickorna har i sin tur gjort att det bildats smådelar som små barn kan sätta i halsen.

I januari kontaktade Brio Konsument-verket angående skallran. Av de totalt 39 reklamerade produkter man fått tillbaka finns sju fall där smådelar har konstaterats, och ytterligare 32 fall där sprickor har bildats. Totalt har Brio sålt cirka 30.000 exemplar av produkten.

 

Kräver återkallande

Nu kräver Konsumentverket att Brioska dra tillbaka de potentiellt farliga skallrorna, och kravet är förenat med ett vite på maximalt 1,5 miljoner kronor.

Tillbakadragandet från alla återför-säljare ska vara genomfört inom sex veckor. Parallellt med tillbakadragandet förväntas företaget även återkalla sålda skallror från konsumenter. Vidare ska Brio redogöra för hur tillbakadragandet från återförsäljarna och återkallelsen från konsumenter ska gå till, samt efter fyra månader redovisa resultatet av åtgärderna.

Brio har redan informerat Konsument-verket att de nu inleder återkallelsen.

 

Källa: Konsumentverket

 

 

KOV överklagar

domen om

varningslistan

 

Måndag 3 juli 2017. Konsumentverket överklagar förvaltningsrättens beslut om förbud av verkets varningslista till kammarrätten. Konsumentverket anser att det finns stöd i regelverket för att myndigheten ska kunna varna konsumenter för bolag som orsakar många konsumenter problem.

 

Konsumentverkets varningslista över bolag som ställer till problem för konsumenter togs bort i september i fjol efter ett interimistiskt beslut i förvaltningsrätten.

Domstolsbeslutet kom efter att ett av bolagen på listan ifrågasatt publiceringen. Det ledde i sin tur till att Konsumentverket överlämnade frågan om publiceringen till förvaltningsrätten.

Nyligen slog förvaltningsrätten fast att publiceringen var felaktig. Detta domslut väljer nu Konsumentverket att överklaga till kammarrätten.

 

"Ren information"

Varningslistan har, från Konsumentverkets sida, betraktats som en ren informations-insats. Förvaltningsrätten har gjort en annan tolkning – att det inte bara rör sig om ren information, utan att det i stället är fråga om ett myndighetsbeslut som måste kunna överklagas och som måste ha stöd i lag.

I sin överklagan argumenterar Konsu-mentverket för att det dels inte rör sig om ett överklagningsbart beslut, dels att det i myndighetsinstruktionen framgår att Konsumentverket har laglig grund för publiceringen.

 

Svårbedömt

– Det här är en svårbedömd fråga som vi vill få prövad i en högre instans. Är det som förvaltningsrätten säger eller finns det en annan tolkning av lagen? Det är det vi nu vill få svar på säger generaldirektören Cecilia Tisell.

– Syftet med varningslistan har från vår sida hela tiden varit att informera om vilka bolag det är som orsakar många konsu-menter problem. Jag ser det, inte bara som vår uppgift, utan även något som det finns stöd i regelverket för.

 

Källa: Konsumentverket

 

 

Företag stoppar

försäljning

av brandfiltar

 

Måndag 3 juli 2017. Konsumentverket har låtit prova brandfiltar från fem olika leverantörer som finns på den svenska marknaden. Ingen av filtarna klarade att släcka en brand i en frityr-gryta och därför har företagen valt att sluta att sälja filtarna.

 

Brandfiltar är en produkt som många svenskar har i sina bostäder och som är en bra och billig investering för att kunna släcka de flesta typer av mindre bränder i hemmet.

Men enligt en provning av sex brandfiltar från fem leverantörer som Konsumentverket, i samverkan med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, låtit göra så klarar inte någon av de testade brandfiltarna att släcka den gryta med brinnande matolja som den aktuella standarden kräver.

 

Använd locket i stället

Skulle man råka ut för en sådan brand är det bättre att använda locket till grytan än att använda en av dessa brandfiltar (absolut inte vatten).

Konsumentverket och MSB vill, trots provningsresultatet, uppmana alla som har en filt hemma att låta den hänga kvar. Brandfiltar klarar i regel att släcka mindre bränder och är i grunden en bra säkerhets-utrustning.

Konsumentverket och MSB arbetar nu tillsammans med branschen för att förbättra kommande brandfiltar så att de kan släcka alla typer av bränder i hemmet.

 

Källa: Konsumentverket

 

 

Obemannade hoppborgar fara

för lekande barn

 

Tisdag 20 juni 2017. Under de senaste åren har flera barn skadat sig när de trillat ned från hoppborgar. Nu varnar Konsumentverket för lek i obemannade hoppborgar.

 

Konsumentverket har fått in ett antal anmälningar om att barn har skadat sig när de lekt i hoppborgar. Det har varit allvarliga skador såsom skallskador och frakturer som har skett när barnen klättrat upp på hopp-borgens väggar och sedan trillat ned från utsidan.

En enkät som Konsumentverket har låtit göra visar också att skador ofta sker när det är för många barn samtidigt i hoppborgen och att det då inträffar kollisioner.

Båda dessa skadescenarion kan undvikas om det är någon som övervakar leken.

Det finns säkerhetsregler för de som ställer upp hoppborgar för allmänheten att de är skyldiga att övervaka den. Är inte hoppborgen övervakad ska den plockas ner.

 

Låg kännedom om säkerhetsregler

Konsumentverket gick i fjol sommar ut med information om säkerhetsreglerna till företag som hyr ur hoppborgar. Sedan dess har även Konsumentverket varit i kontakt med en grupp företag som förstått sitt ansvar och inlett ett samarbete med att höja säkerheten.

– Hoppborgar är ett bra sätt att aktivera barn och vi vill att barn ska kunna leka på ett säkert sätt. Tyvärr har kännedomen om säkerhetsreglerna varit låg hos de företag som hyr ut hoppborgar, säger Anna Ekegren, utredare vid Konsumentverket.

 

Alla bär vara övervakade

En första rimlig målsättning, menar Konsumentverket, är att alla hoppborgar är övervakade under sommaren 2017. Sedan återstår det att arbeta vidare med övriga delar av säkerhetsreglerna.

För att kunna övervaka att reglerna följs vill Konsumentverket ta hjälp av allmänheten.

– Ser man en hoppborg som är obevakad på till exempel den lokala marknaden, fotbollscupen eller utanför mataffären, ta ett foto och skicka till Konsumentverket.

 

Källa: Konsumentverket

Se upp med

kreditkorts-fakturan

 

Tisdag 20 juni 2017. Om du inte ändrat beloppet på din kreditkortsfaktura kan du hamna i en ofrivillig avbetalning, med räntekostnader som följd. Flera stora banker har inte totalskulden, utan lägsta avbetalningsbelopp förifyllt när du ska betala din kreditkortsfaktura.

 

Det här visar Konsumentverkets nya granskning. Flera konsumenter har uppmärksammat myndigheten på att de inte får totalbeloppet förifyllt när det är dags att betala kreditkortsfakturan via internet-banken. I stället står det ett lägre belopp, det lägsta man får betala. Om konsumenten inte lägger märke till detta och ändrar själv, utan betalar det förifyllda beloppet övergår krediten från att vara räntefri till att löpa med avbetalningar och ränta.

 

Lätt att bli vilseledd

– Den allmänna uppfattningen är att det förifyllda beloppet är fakturans totala belopp. Så är det för andra räkningar man får via internetbanken. Konsumenterna förväntar sig att det är så. Därför är det lätt att bli vilseledd när man får en kreditkorts-faktura med lägsta belopp att delbetala istället för hela summan, säger Sara Wahlberg, jurist på Konsumentverket.

Konsumentverket anmärker också på att vissa kreditkortsfakturor inte är tillräckligt tydliga med information om vad de olika betalningsalternativen innebär.

 

Måste vara tydligt

– Fakturan får inte vara utformad så att konsumenterna lockas betala det lägsta beloppet och på så vis hamnar i en kredit som kostar. Det ska tydligt framgå vad en uppdelning av betalningen kostar.

Myndigheten har kontaktat de grans-kade företagen och påpekat problemet.

En av de granskade bankerna har sedan tidigare meddelat att de redan påbörjat en förändring som innebär att det kommer att vara totalbeloppet som är förifyllt.

I Norge har en liknande granskning lett till krav från Finanstilsynet (Norges motsvarigheten till Finansinspektionen) på att beloppsfältet ska visa hela det återstående beloppet att betala.

 

Källa: Konsumentverket

 

 

Livsmedelsverket

stänger slakteri

Sålde okontrollerat hästkött

 

Tisdag 20 juni 2017. Vid en stickprovskontroll upptäckte Livsmedelsverket att Hultets gårdsslakteri AB, Lerdala har sålt hästkött som inte var kontrollerat. Livsmedelsverket stänger därför nu gårdsslakteriet på grund av misstänkt livsmedelsfusk.

 

Det var genom att jämföra antalet registrerade hästkroppar med antalet sålda kroppar som fusket upptäcktes. Gårds-slakteriet hade sålt fler kroppar än de som registrerats som inkomna till slakteriet.

 

Systematiskt fusk

– Att sälja okontrollerat kött är olagligt och klassas som livsmedelsfusk. Kött som inte kontrollerats kan vara smittat eller förorenat och sätter människors hälsa på spel. Vi har inget som tyder på att köttet i dessa fall varit smittat eller förorenat. Fusket har dock pågått under en längre tid och varit systematiskt. Därför återkallar vi omgående företagets tillstånd att bedriva sin verksamhet och att sälja kött, säger Karin Cerenius chef för Livsmedelsverkets kontroll i Västra Götaland.

 

Källa: Livsmedelsverket

 

 

Hälsokostföretag

riskerar miljonvite

Ljög och lurade kunderna

 

Onsdag 31 maj 2017. Företaget Vitalius Hälsokost AB har ringt till konsumenter och påstått att de vunnit en tävling eller att de ska få presentkort och att före-taget samarbetar med en rad kända företag som till exempel Coop, Willys och Ikea. Inget är sant.

 

Patent- och marknadsdomstolen dömer nu Vitalius att betala en marknadsstörnings-avgift på 80.000 kronor. Om företaget fortsätter med samma försäljningsmetoder som tidigare riskerar de ett vite på en miljon kronor i veckan. Samma sak gäller de två personerna bakom företaget.

–Jag är glad att domstolen delar Konsumentombudsmannens syn på det här företaget. Vitalius och personerna bakom företaget har lurat konsumenter genom att ljuga och vilseleda dem de har ringt upp. Det är mycket allvarligt att de även använt andra kända varumärken för att lura konsumenterna, säger processrådet Gunnar Wikström.

 

Tydlig information krävs

Domstolen kräver att företagets telefonförsäljare tydligt ska berätta att deras syfte är att sälja abonnemang på hälsokostprodukter. Säljarna måste också lämna tydlig information om konsu-menternas ångerrätt. Förutom förbud mot att påstå att konsumenter vunnit en tävling eller att de ska få presentkort förbjuds också företaget att kräva betalning för något som konsumenterna inte har beställt.

Personerna bakom Vitalius Hälsokost har också stått bakom en rad andra företag som Konsumentombudsmannen granskat och stämt, bland andra Greencaller AB, Solbrun Beta, Omega 3 Kost Nordic och DR-info. Samtliga företag dömdes av Patent- och marknadsdomstolen tidigare i år.

 

Källa: Konsumentverket

 

 

Gothia Telecom döms till vite på 750 000 kronor

 

Måndag 15 maj 2017. Teleoperatören Gothia Telecom har ringt till äldre konsumenter och felaktigt påstått att företaget samarbetar med deras befint-liga teleoperatör. Nu döms bolaget att betala 750 000 kronor.

 

Bolaget har också i säljsamtalen hävdat att de tagit över alla kunder från konsumentens ordinarie teleoperatör eller att den upp-ringda har en innestående pensionärs-rabatt. De drabbade konsumenterna har uppfattat att Gothia Telecom är samma bolag som de redan har, eller att de har ett samarbete.

När det varit dags att spela in själva avtalsdelen har säljarna däremot gett rätt information, men de har pratat fort och otydligt och forcerat fram ett ja från den uppringde. Ljudfilerna från samtalen har bara speglat en liten del av säljarens samtal. Domstolen har valt att tro på de drabbade som beskriver hur säljarna agerat.

Dessutom slår domstolen fast att den information som Gothia lämnat i den inspelade avtalsdelen inte ändrar det intryck som konsumenterna har fått genom den första delen av samtalet.

 

Ringer mest upp äldre över 80 år

De uppringda är nästan uteslutande äldre, många av dem är över 80 år. I flera fall har deras anhöriga anmält bolaget.

För två år sedan förbjöd KO bolaget att använda marknadsföringsmetoderna. Men anmälningarna mot bolaget fortsatte att komma in till Konsumentverket. Därför öppnade myndigheten ett nytt ärende mot bolaget. Hittills är det 69 personer som anmält bolaget.

Patent- och marknadsdomstolen delar KO:s syn på bolagets metoder och dömer nu Gothia Telecom att betala vitet för att de har överträtt KO:s förbud.

 

Källa: Konsumentverket

 

 

Färre kommuner

erbjuder

konsument-

vägledning

 

Måndag 15 maj 2017. Antalet kommuner som erbjuder konsumentvägledning fortsätter att minska. I dag saknar invånarna i 42 kommuner möjlighet att få lokal konsumentvägledning. Det är en minskning med elva kommuner jämfört med i fjol.

 

Fortfarande erbjuder de flesta av landets kommuner (248 av 290) konsument-vägledning. Den negativa trenden har dock fortsatt. Sedan i fjol har fjorton kommuner lagt ned sin vägledning samtidigt som tre kommuner, Finspång, Gotland och Vallen-tuna har startat vägledning.

Antalet kommuner som saknar verk-samhet har ökat från 20 (2015) och 31 (2016) till 42 i år. Det innebär att samman-lagt 944.000 personer saknar tillgång till konsumentvägledning i sin kommun. I fjol var motsvarande siffra cirka 780.000.

 

Beklagligt

– Jag tycker att det är beklagligt att allt färre kommuner satsar på konsumentvägledning, säger Cecilia Tisell, konsumentombudsman och generaldirektör för Konsumentverket. Kommunernas konsumentvägledning, Hallå konsument, Konsument Europa och de fyra konsumentbyråerna ger alla oberoende och kostnadsfri hjälp till konsumenter. De är beroende av och kompletterar varandra för att sammantaget ge ett gott konsumentstöd.

 

Källa: Konsumentverket

 

 

Möbelsajt fuskar med påhittade ordinariepriser

Riskerar vite på tio miljoner kronor

 

Onsdag 26 april 2017. Företaget Trademax säljer möbler med rekommenderade priser och utförsäljningar som verkar vara påhittade. Nu stämmer KO, företaget och vill att domstolen dömer företaget att betala 10 miljoner i marknadsstörningsavgift.

 

Konsumentombudsmannen, KO, har reagerat på att företaget använder rekommenderade priser som inte verkar existera. De rekommenderade priserna ser varken ut att användas av andra företag eller av leverantörerna. Det gör att Trademax reapriser ser mycket förmånligare ut än vad de verkligen är.

 

Systematiskt lurendrejeri

– Vi ser mycket allvarligt på företagets marknadsföringsmetoder. Det är systematiskt genomfört och ett sätt att lura i konsumenter att de gör fynd. Därför vill vi också att Patent- och marknadsdomstolen markerar genom en hög marknadsstörningsavgift, säger Kristofer Johannesson, processråd på KO.

Företaget påstår till exempel att kunderna sparar 5.700 kronor om de köper en matgrupp som företaget säger kostat 14.195. Problemet är att inget företag någonsin verkar ha sålt matgruppen för drygt 14.000 kronor. Genom att sätta ett för högt rekommenderat pris luras konsumenterna att tro att möblerna reas ut och att de gör en bra affär.

Trademax använder också utryck som ”lagerrensning” och ”allt ska bort”, trots att det inte handlar om någon total utförsäljning eller ens någon större del av sortimentet som säljs till nedsatt pris.

 

24-timmarskampanj var bara bluff

Företaget har även tidigare påstått att konsumenterna bara har 24 timmar på sig att handla innan kampanjen är slut, något som inte alls verkar stämma. På sajten fanns ett tidur som räknade ner; konsumenterna fick intrycket att de måste skynda sig att handla innan kampanjen tog slut. Men när 24 timmar hade gått började tiduret bara om nedräkningen.

 

Källa: Konsumentverket

 

 

KO: JAK:s

räntefria lån

är inte räntefria

 

Tisdag 18 april 2017. Konsument-ombudsmannen, KO, menar att JAK Medlemsbank vilseleder konsumenter om att deras lån är räntefria. Det KO anser är ränta kallar JAK för ”låne-kostnad”. Nu stämmer KO banken för vilseledande marknadsföring.

 

I sin marknadsföring använder JAK Medlemsbank formuleringar som ”Bli medlem i den räntefria banken” och ”JAK bedriver räntefri verksamhet”. Vilseledande menar KO som nu vill att Patent- och marknadsdomstolen förbjuder bankens marknadsföring.

JAK har själva angett att den ”låne-kostnad” de tar ut i stället för ränta används till att täcka kostnader för bland annat kreditrisk och administration. Detta är inte tillåtet för en avgift kopplat till ett lån. KO anser att det JAK kallar ”lånekostnad” i själva verket är en ränta.

 

Vilseledande

– Det är vilseledande att kalla något för vad det inte är. Konsumenter jämför räntor på olika sajter och står det där att banken är räntefri, trots lånekostnader, vilseleds konsumenten, säger Carolina Andersson, processråd hos KO.

KO vill nu att domstolen förbjuder den vilseledande marknadsföringen och tvingar banken att använda ordet ränta i stället för lånekostnad.

 

Källa: Konsumentverket

 

 

Adresstjänst

riskerar miljonvite

för blufftjänster

 

Lördag 15 april 2017. Adresstjänst Sverige AB marknadsför adress-ändringar på nätet, men i stället för att vara en kostnadsfri tjänst, har konsu-

menterna fått faktura för en tilläggs-tjänst som de inte själva valt.

 

Patent- och marknadsdomstolen ser mycket allvarligt på företagets brott mot marknads-föringslagen. Den konstaterar att tjänsterna som företaget marknadsför inte har det innehåll eller ger det skydd som påstås. Webbplatsen ger intrycket att det går att göra en flyttanmälan direkt på nätet genom att fylla i ett webbformulär, men det enda som händer är att företaget skickar ut Skatteverkets kostnadsfria blanketter som konsumenten själv får fylla i och skicka in. Domstolen konstaterar också att företagets tilläggstjänst inte innebär något som helst skydd mot ID-stölder.

 

Har inte rätt att ta betalt

Domstolen förbjuder företagets marknads-föring och säljargument på tolv punkter. Bland annat får företaget inte påstå att de utför ”adressändring på nätet” eller upp-mana konsumenter att ”skaffa säker adress-ändring och undgå id-stöld vid flytt-anmälan”. Om företaget skulle fortsätta att använda sig av något av påståendena riskerar de ett vite på en miljon kronor.

Adresstjänst Sverige AB förbjuds också att skicka fakturor till konsumenter. I och med att domstolen bedömer att företaget vilselett konsumenterna om betalnings-skyldigheten har företaget inte heller rätt att kräva betalt av konsumenterna. Om före-taget bryter mot förbudet riskerar det ett vite på en miljon kronor.

 

Maximal störningsavgift

Företaget måste också tydligt informera konsumenterna om vad tjänsterna inne-håller och vad de kostar. Även här är brott mot domstolens krav förknippat med ett miljonvite.

Adresstjänst Sverige AB döms också att betala den maximala marknadsstörnings-avgiften. I det här fallet hamnar den på drygt 168 000 kronor.

 

Många konsumenter drabbade

Domstolen konstaterar att företaget visat nonchalans inför gällande regler, att felen har gjorts med flit och att deras metoder riskerar att undergräva konsumenternas förtroende för försäljning av tjänster på nätet. Den noterar också att konsumenter som vänt sig till bolaget för att få rättelse har mötts av en fullständig brist på förståelse och upprepade krav på betalning.

Många konsumenter har drabbats och Konsumentverket har tagit emot ett 100-tal anmälningar mot bolaget.

Konsumentverkets vägledningstjänst Hallå konsument har haft drygt 300 kontakter med konsumenter om företaget Adresstjänst.

 

Källa: Konsumentverket

 

 

Nytel tvingas

att betala

300.000 kronor

 

Tisdag 14 mars 2017. Patent- och marknadsdomstolen förbjuder tele-operatören Nytel och dess företrädare att kräva betalt för telefonabonnemang som konsumenter inte har beställt. Nytel ska också betala en marknads-störningsavgift på 300 000 kronor.

 

Domen innebär att Patent- och marknadsdomstolen nu fastställer ett tidigare interimistiskt beslut om förbud mot Nytels säljmetoder som fattades av domstolen i juni.

Det skedde efter att Konsument-ombudsmannen, KO, ingripit mot Nytel och två andra telesäljbolag som använt sig av oseriösa säljmetoder.

 

Flera förbud

Domen betyder att Nytel och dess företrädare förbjuds att:

* i samband med telefonförsäljning kräva betalning för tjänster som konsumenter inte har beställt.

* Ringa säljsamtal till konsumenter vars telefonnummer är antecknade i spärregistret Nix-telefon.

* Domstolens beslut innebär också ett krav på att Nytel och dess företrädare måste informera konsumenter om deras ångerrätt och om avgifter som eventuellt tillkommer.

 

Inspelade säljsamtal avslöjade bluffen

Efter att ha tagit del ljudfiler av säljsamtal med konsumenter slår domstolen fast att det är uppenbart att ingen av dessa har tackat ja till att ingå avtal med Nytel. I stället är det äldre personer som Nytel har kontaktat och där säljaren har ställt ledande frågor, lägga uppgifter i konsumentens mun och ”föreläst” för. Efter det har man från Nytels sida menat att man är överens om ett avtal.

Nytel och dess företrädare riskerar vite på en miljon kronor om domstolsförbudet bryts.

 

Källa: Konsumentverket

 

 

KOV granskar

miljöpåståenden

i spar-reklam

 

Tisdag 14 mars 2017. ”Grön”, ”hållbar” och ”miljövänlig” är vanliga ord i marknadsföringen av bland annat fonder och pensionssparande. Men reglerna för vad företagen får påstå är ganska strikta.

 

Konsumentverket har granskat 15 bankers och fondföretags marknadsföring på de egna webbplatserna. Myndigheten har tittat inte bara på vad som sägs i texten utan även hur företagen använder bilder och symboler för att spegla någon form av miljöaspekt.

–Vi vet att konsumenterna påverkas av marknadsföringen och att miljöargument får en allt större betydelse för många när de ska fatta beslut. Därför är det extra viktigt att företagen inte vilseleder konsu-menterna och får dem att tro att bolagen har ett större positivt miljöinflytande än vad de rimligtvis har, säger Malin Fors, jurist på Konsumentverket.

 

Måste kunna bevisas

Lagen säger att generella miljöpåståenden antingen måste beskrivas och förklaras närmare samt kunna bevisas, eller så får de inte användas. Företag som använder ett påstående som ”miljövänlig” måste också kunna visa på vilket sätt produkten är just miljövänlig.

Förutom miljöorden som används för att beskriva spar- och investerings-produkter använder många företag bilder på orörd natur, djur eller symboler som till exempel gröna löv eller gröna fot-avtryck.

–Bilderna kan ge konsumenterna intrycket att företagens investeringar har en positivare påverkan på miljön än vad de i själva verket har.

 

Tredjedel får anmärkning

Nu får de 15 bolagen ta del av Konsu-mentverkets granskning. Dessutom sprids resultatet till branschorganisatio-nerna. Sedan får cirka en tredjedel av de granskade bolagen ett tillsynsbrev från myndigheten där företagen uppmärk-sammas på brister i marknadsföringen. De får då möjlighet att självmant rätta till sin marknadsföring.

–Vi hoppas förstås att alla bolagen i vår granskning tar till sig av kritiken. Det är inte rätt att spela på konsumenternas vilja att bidra till ett mer hållbart sam-hälle, om företagen inte kan visa på vilket sätt den egna verksamheten och de produkter man säljer verkligen gör det, säger Malin Fors.

Granskningen är ett led i regeringens uppdrag till Konsumentverket att mot-verka marknadsföring med miljöaspekter som inte är underbyggda.

 

Källa: Konsumentverket

 

 

Kameraövervakning

på asylboende

måste begränsas

 

Lördag 9 juli 2016. Datainspektionen riktar kritik mot kameraövervakningen på ett asylboende där man idag spelar in bilder dygnet runt i områden som exempelvis matsal och sällskapsrum.

 

Datainspektionen har granskat kameraövervakningen på ett asylboende i Stockholmstrakten. Resultatet av granskningen visar på ett antal brister som måste åtgärdas. Bland annat brister det ansvariga företaget i hur det informerar om den kameraövervakning som sker och i skyddet av det videomaterial som lagras från övervakningen.

I sitt beslut förelägger Datainspektionen företaget dessutom att begränsa kameraövervakningen. Bland annat måste företaget upphöra med kontinuerlig kameraövervakning med bildinspelning från de kameror som övervakar matsal, sällskapsrum, korridorer och trapphus. Kamerorna i dessa områden får bara aktiveras vid brand-, utrymnings- eller överfallslarm.

 

Känsligt för integriteten

- Det här är integritetskänsliga områden som de boende passerar eller uppehåller sig dagligen och till skillnad från hotell och vandrarhem, där gästerna vanligtvis endast bor under någon eller några nätter, handlar det här om platser där människor inte sällan vistas under lång tid, säger Datainspektionens jurist Malin Ricknäs.

Datainspektionen förelägger dessutom företaget som sköter asylboendet att begränsa upptagningsområdet från de kameror som övervakar receptionen och entréer i trapphusen.

 

Källa: Datainspektionen