* Krönikor 2012-2013

Välkommen till

Konsumentmakt

 

Som journalist på Nerikes Allehanda har jag bevakat konsumentfrågor sedan början av 80-talet och fram till 2002. Mellan 1992 och fram till och med december 2009 - under 17 år - hade jag också min egen konsument-krönika i NA. Med åren hann de bli 296 krönikor i NA - om jag räknat rätt.

Tillsammans med kollegan Birgitta Grandin producerade vi varje vecka under ett tiotal år en lokal konsument-sida i NA. Den försvann tyvärr vid årsskiftet 2002-2003 - av besparings-skäl sades det. I stället ersattes den av byråmaterial från främst TT, och där-med miste läsarna den lokala konsu-mentbevakningen.

Birgitta Grandin var för övrigt den som lade grunden för konsument-journalistiken i Nerikes Allehanda. Redan i början av 70-talet drog hon bland annat i gång det av läsarna mycket uppskattade Matpaketet, som jämförde matpriserna i flera av Örebros och sedermera även länets matbutiker. Matpaketet var av förståeliga skäl inte alltid så uppskattat bland livmedels-handlarna, men var desto populärare bland läsarna.

Kvar efter 2002 blev mina krönikor, som jag skrev utanför den ordinarie arbetstiden som nattredaktör. Men sedan NA strax före julen 2009 tyckte att det var för dyrt att betala mig det tämligen blygsamma honoraret för mina krönikor lades de ner. NA:s ägare ville öka sina vinster, ty bonusprogram till vd:ar är ju inga små utgiftsposter.

Men min krönika levde vidare. Ty samtidigt, från årsskiftet 2009/2010, har jag regelbundet publicerat nya krönikor här på min egen konsument-sajt, med uppehåll under jul/nyår och under några sommarmånader. Numera har jag också ett samarbete med sydnärkenytt.se.

Sajten är naturligtvis helt okom-mersiell och jag tjänar inte ett öre på den. Mitt syfte är att öka kunskaperna och medvetenheten kring konsument-frågor för att stärka konsumenternas ställning på marknaden. Ty vi konsu-menter har makt - mycket mer än vi först kanske tror. Enade kan vi få vilket oseriöst företag som helst på knä - eller rentav på fall.

Här kan du också ta del av de senaste konsumentnyheterna, hitta matnyttiga länkar samt adresser och telefonnummer till länets konsument-vägledare.

Du är självklart välkommen med tips och kommentarer, positiva som negativa. Kom gärna med förslag på hur sajten kan utvecklas och förbättras. Skicka mejl till

 

pelle@orebro-konsument.se

eller konsument.orebro@telia.com.

Om du snabbt vill få veta när en ny krönika lagts ut, mejla mig din e-post-adress, så sätter jag upp dig på en sändlista.

Pelle Forsberg

Äldre krönikor från 2013

Krönikan 16 december 2013

Skurkföretag som

spottar på demokratin

 

Skurkföretag finns det tyvärr gott om i världen – och de verkar inte bli färre. Jag tänker då inte i första hand på företag som ägs och drivs av maffior eller andra kriminella, utan om välkända, mycket stora och ofta globala koncerner som i kraft av sin dominans agerar allsmäktigt och arrogant, mer eller mindre struntar i lagar, aggressivt motarbetar fackligt arbete och låter sina anställda arbeta för skandalöst låga löner som det är omöjligt att försörja sig på.

 

* Flygbolaget Ryanair är ett av dessa skurkföretag vars flygplan jag över min döda kropp aldrig skulle kliva in i. Dess stöddige vd och huvudägare, irländaren Michael O’Leary, är en notorisk fackförbundsjägare som behandlar sin tidspressade personal som hunsade hundar. Han styr enligt många vittnesmål sitt flygbolag med skrämseln som främsta vapen, ”management by fear”, och jävlas med kunderna genom att konsekvent neka dem lagstadgad ersättning för till exempel försenade flyg.

Ryanairs senaste skamgrepp är att stämma en mängd piloter för förtal, piloter som på en chattsida anonymt berättat om arbetsförhållandena och flygsäkerheten inom bolaget. Genom att hos en domstol i Kalifornien begära ut ip-adresserna har O’Learys företagsledning lyckats spåra vilka skribenterna är. Ett tjugotal sådana rättsprocesser pågår för närvarande i Irland.

År efter år har de orkanlika blåsvädren kring Ryanair avlöst varandra. Ändå flög över 80 miljoner personer med det här skräckföretaget förra året. Det är för mig ofattbart, eftersom få av dessa passagerare kan ha varit omedvetna om bolagets beryktade bravader. Okej, jag har en viss, liten, liten, förståelse för att människor med tunna plånböcker blundar och låter sig lockas att flyga med Ryanair. Men merparten av kunderna är knappast lågavlönade krakar, utan folk med hyfsad ekonomi som har råd att plussa på några hundralappar för att flyga med ett anständigt flygbolag.

 

* Den amerikanska jättekoncernen Walmart med lågprismarknader i 15 länder, varav nästan 4.000 i USA, platsar också med råge in på skurklistan. Naturligtvis fackföreningsfientligt och naturligtvis med en kraftigt underbetald personal. Många av dem tjänar endast den lagstadgade federala minimilönen på 7 dollar och 25 cent – det vill säga omkring 48 kronor i timmen.

Den skamliga timlönen kan ingen människa leva på, än mindre en familj. Det är även Walmarts ledning medveten om och har inför årets jul – hör och häpna, man tror knappt det är sant – vädjat till sin egen personal och kunder om att donera pengar till anställda som inte har råd att köpa julmat!

En uppmaning till fattiga anställda att hjälpa andra fattiga anställda. Walmarts ledning tycks inte begripa att sämre reklam för företaget kan det knappast göra.

 

Detta groteska initiativ påminner mig om den framlidne svenske tecknaren Gurrs bild av en välmående fetlagd gubbe som sitter och äter lunch. Hans hund viftar vädjande på svansen om en smakbit, varför gubben skär av hundens svans och ger honom. Teckningens rubrik var kort och gott ”Socialhjälp”.

Walmart har ännu inte etablerat sig i Sverige, men planer lär finnas. Om den dagen kommer – och om jag så är 90 fyllda - är jag beredd att demonstrera utanför dess första stormarknad med plakatet ”Walmart – hands off Sweden!”

 

Företag som spottar på fackliga fri- och rättigheter, hunsar med sin personal och ger dem extrema skitlöner hör inte hemma i en demokrati. Låt oss tvinga iväg dem till soptippen eller tukthuset genom att inte köpa deras varor och tjänster. Marknadsekonomi i alla ära, men den måste styras hårdare och får inte trampa på våra demokratiska rättigheter.

Problemet är dock att många av dessa företag har en lågprisprofil som vädjar till vår egen snålhet. Men snålheten måste ha en gräns, vi kunder måste oftare ställa oss frågan varför en vara är så billig. Ibland är det så märkligt lågt att jag undrar om försäljningspriset ens räcker till att täcka råvarukostnaden. Då kan det knappast bli annat än smulor över till de händer som tillverkar den.

 

Det finns dock positiva tecken i skyn. Allt fler konsumenter blir medvetna om de dystra sakernas tillstånd och väljer i solidaritetens namn att bojkotta företag som beter sig illa. Ekologiska och rättvisemärkta produkter ökar sakta men stadigt sina marknadsandelar. Jag skulle vilja se en utökad ursprungsmärkning på varorna och i ett lättsökt centralt dataregister kunna få objektiv information om produktionsförhållanden på tillverkande företag. Det skulle kunna rycka undan mattan för de värsta skurkarna.

Pelle Forsberg

 

 

Krönikan 25 november 2013

Telefonförsäljning

är hemfridsbrott

 

Var sjätte anmälan till Konsumentverket under 2012 rörde telefonförsäljning. Den är därmed ett av de största problemen för de svenska konsumenterna. I det läget har branschen nu valt att skrota sina egna riktlinjer, förbudet mot att ringa säljsamtal till mobiler. Från den 1 februari 2014 är det fritt fram för telemarketingföretagen att störa folk mitt i jobbet, mitt i middagsmaten, mitt i dagishämtningen och mitt i herdestunden.

Det är – mycket milt sagt – oförskämt och djupt oetiskt. För att slippa denna telefonterror tvingas de svenska mobilanvändarna – det finns 14 miljoner mobilabonnemang i landet – att anmäla sig till ett speciellt Nix-register för mobiltelefoner.

Konsumentombudsmannen har reagerat mycket starkt på det här tilltaget och överväger att gå till domstol för att få saken prövad. Mobilabonnenterna ska självklart inte behöva nixa sig för att spärra säljsamtal. KO anser att branschen lämpar över ansvaret på konsumenterna, och att problemen med telefonförsäljning nu kommer att förvärras.

 

Jag har länge haft uppfattningen att all telefonförsäljning ska förbjudas i lag, utom i de fall där konsumenten på eget initiativ säger ja till enskilda företag. Så fungerar det i många EU-länder, bland annat i Tyskland och Danmark, som har mycket restriktiva regler på området. Personligen anser jag att säljsamtal på telefon borde klassas som hemfridsbrott. Den svenska slappheten gentemot den här säljmetoden är obegriplig, men kanske följer det samma alliansregeringsmönster som med friskolor, vård och omsorg: Länge leve den fria marknaden, släpp krämarna loss, frihet, valfrihet!

Detta är fullt i klass med så kallad negativ avtalsbindning, vilket sedan länge är förbjudet. Ett företag får inte binda konsumenter till köp eller tjänster de inte bett om, till exempel skicka hem varor till folk och kräva dem på pengar för dem – såvida de inte tackar nej.

Vad vi drabbade konsumenter hädanefter kan göra är att helt enkelt bojkotta de företag som oinbjudna stör oss på telefon. Ring upp dem och förklara att nu är måttet rågat och hetsa vänner och bekanta att göra likadant. De ska naturligtvis få göra reklam för sina produkter och tjänster – men på ett etiskt schysst sätt och inte genom att störa oss i våra hem, på bussen och på stan.

Trots en hyfsat god svensk konsumentlagstiftning tvingas vi som konsumenter att ofta vara på vår vakt, något som stjäl både onödig tid och energi. Kampanjvaror och andra tillfälligt nedsatta priser får mig alltid att skärpa uppmärksamheten. Är verkligen priset justerat även i kassan och inte bara på den braskande ”fyndskylten” i butiken? Nej, här slarvas det alldeles för mycket. Otaliga är de gånger jag upptäckt att jag fått betala ordinarie pris och har därför gjort till vana att efter betalningen alltid kolla kassakvittot.

Vissa butiker är näst intill exemplariska, som till exempel min stambutik för livsmedel. Andra är bedrövliga exempel på notoriskt slarvande med prislapparna. En av dem är en Ica-butik i närheten av mitt fritidshus, som jag sedan över tio år tillbaka i stort sett bojkottar. När ständiga påpekanden om slarvet inte hjälpte, då slutade jag att handla där.

I sådana fall kan man verkligen undra om det inte är dags att ”se över rutinerna”, som det brukar heta i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

 

Bantning är ständigt på tapeten och har så varit i decennier. Den ena märkliga bantningsmetoden efter den andra avlöser varandra, med pukor och trumpeter presenterade i vecko- och kvällspress. Just nu är 5:2-metoden den mest omskrivna: ät normalt i fem dagar, halvsvält i två.

Jag har ett mycket bättre alternativ, min egen 2:5-metoden. Ät normalt i två timmar, svält i fem timmar. Uppehåll för nattsömn, naturligtvis.

Garanterat effektiv. Du mår som en prins och inte som en prinskorv. Förutsatt att du äter nyttig mat och ger fan i att åka bil till kiosken om hörnet. Lycka till!

Pelle Forsberg

 

 

Krönikan 4 november 2013

Produkter som slår

världen med häpnad

 

Vad sägs om lite vatten på sprejflaska för 660 kronor litern? Låter det lockande? Och prisvärt? Slå då till, det finns på de statliga apoteken i 15 centiliters förpackningar à 99 kronor. Men skynda på, det är risk för rusning och lagren kan snabbt tömmas. Jag fick med mig en provflaska i jubileumspresent när jag häromdagen råkade handla på ett apotek i Uppsala som firade ett års tillvaro med ballonger, tjo och tjim.

Det här dundervattnet kommer från en källa i Avene. Jag antar att det ligger i Frankrike. Thermalvatten kallas det. Otroliga egenskaper, man tror knappt att det är sant. Passar enligt apotekets marknadsföring på nätet till alla hudtyper, men rekommenderas speciellt till personer med normal och känslig hud.

 

Hör bara här:

* ”Lugnande vatten från källan i Avene, en fuktsprej av 100 procent källvatten med lugnande, mjukgörande egenskaper

* ”Skyddar huden från yttre påfrestningar”.

* ”Ger omedelbar och effektiv lindring”.

* ”Mjukgörande, skyddar huden mot extern stress

* ”Fuktar och lugnar torr och irriterad hud

* ”Efter rakning, peeling och laser”

* "Lugnar vid till exempel solbränna

* ”För rengöring av sår och lindring av insektsbett

* ”Som en uppfriskande och mjukgörande dusch på varma dagar”

* ”När man sitter framför bildskärm”

* Instruktion: Spreja försiktigt på huden. Låt verka 2-3 minuter innan du försiktigt torkar bort eventuellt överskott.

Och inte nog med det: Det är helt fritt från färgämnen, smakämnen och doftämnen. För det är ju bara vatten, luktar inte ett skit. Kan det bli bättre?

Priset då? Högt, javisst, mycket högt, men smakar det så kostar det. Man blir ju mjukgjord, slipper yttre påfrestningar och blir snabbt lindrad, lugnad och uppfriskad både här och där.

 

*Men än är det inte slut. Ånej. Jubileumspåsen innehöll inte bara detta fantastiska vatten, utan också ett varuprov med Recipe for men Eye gel. Skönt kylande ögongel för män som minskar visuellt påsar och mörka ringar runt ögonen. Unik blandning av peptider och mineraler som stärker, stramar upp och återfuktar runt ögonen för ett piggt och utvilat utseende.

Detta är vad världen väntat på. Perfekt att applicera efter en röjarskiva med mycket vin, kvinnor och sång som fått området runt ögonen att likna en blaffig blåtira.

Hur fungerar det då? Jo, det hänger ihop med att Recipe for Men Eye gel innehåller en ört som endast växer på Madagaskar. Den ökar kollagensyntesen och stärker den tunna hinnan runt ögonen. Peptidkomplex i sin tur motverkar svullnader, och det är inte konstigt, eftersom den består av Hesperidin Methyl Chalcone, Dipeptide-2 och Palimitoyl Tetrapeptide-3. Slutligen får området runt de trötta jacken näring genom ett mineralkomplex som består av Sodium PCA, Magnesium PCA, Zink PCA och Manganese PCA.

 

Till det facila priset 189 kronor för en förpackning med 20 milliliter blir denna gel din. Eller 9.450 kronor litern. Låter mycket, men tänk på att det behövs otroligt små mängder av detta mirakelmedel för att skänka nytt lyster åt dina utflipprade ögon. Det är du värd.

Huruvida Recipe for Men Eye gel även fungerar på kvinnor förtäljer inte informationen. Måhända är en sådan variant under utveckling i laboratorierna och släpps på världsmarknaden under början av nästa år?

 

En tanke slår mig dock: Är dessa produkters effekter kliniskt bevisade? Det står det inget om på Apotekets hemsida. Man kanske borde låta Konsumentombudsmannen ta sig en titt på om alla påståenden harmonierar med marknadsföringslagen. Bara för att vara på den säkra sidan. Så att man inte köper grisen i säcken. Man vill ju inte bli lurad, eller hur?

Pelle Forsberg

 

 

Krönikan 14 oktober 2013

Billigt rödtjut

och bögröda brallor

 

Lyssnar Systembolaget mer på professionella vinrecensenter och medlemmar i fjolliga vinprovarklubbar? Den frågan är i högsta grad relevant efter att det statliga företaget sedan i våras helt lagt om exponeringen av viner i sina butiker. Den tidigare uppdelningen i prisklasser från billigast till dyrast var suverän. Men nu har man tydligen fått för sig att majoriteten av kunderna i första hand väljer vin efter ursprungsland.

Systembolagets kundtjänst uppger att så är fallet, efter att den gjort en större kundenkät. Jag tillåter mig dock att tvivla på resultatet av den undersökningen. Ingen enda av mina kompisar tycker att uppdelningen efter ursprungsland är bättre. Vad Systemets enkäter än säger så är jag övertygad om att de flesta först tittar på priset, sedan på druvsort och först därefter på ursprungsland.

Jag som aldrig köper ett vin som kostar mer än 90 spänn - helst ska det kosta under 70 - tvingas nu ränna runt en bra mycket längre stund bland hyllorna för att hitta en pava rödtjut som passar mig.

Bolaget ska dock ha en eloge att man för öl infört en bedömning av beskan i klartext. Visserligen har beskan sedan tidigare kunnat avläsas i ”klockorna”, men detta är snäppet bättre.

 

Mode kommer och mode går. Personligen har jag aldrig varit särskilt intresserad av modenycker av vilka slag de vara månde. Ganska färgglatt ska det vara, vilket betytt att de senaste decenniernas förfärliga klädmode i svart, brunt och grått varit en plåga. Annat var det på 70- och 80-talen, då modet fullkomligen exploderade i härliga, mättade färger av alla de slag.

I tre-fyra år har jag nu förgäves försökt få tag på en glad vårjacka som kunnat ersätta min tolv år gamla och mycket slitna kreation i mellanblått, rött och ljus turkos. Hittills helt utan framgång, vilket betytt att nål och tråd fått slitas fram med jämna mellanrum för att inte favoritjackan helt ska falla isär.

Bättre har det dock blivit med herrbyxor. Plötsligt är det inte längre bögigt för män att klä sig i rött eller knallgult. Fler och fler rödbralleklädda gubbar har dykt upp i sommar och det bådar gott för den närmaste framtiden. Jag har redan nu börjat lägga upp ett större beredskapslager för att kunna överleva nästa istid med svart och brunt på schemat. Ty det dystra modet kommer säkert tillbaka.

 

Efter den fasansfulla branden i textilfabriken i Bangladesh för ett halvår sedan, då över 1.100 textilarbetare omkom, har ett internationellt avtal om brand- och byggsäkerhet på fabriker tagits fram av fackliga organisationer och FN-organet ILO. Tills i dag har 91 modeföretag skrivit på avtalet, bland annat stora drakar som Puma och Benetton. Av de svenska finns underskrifter från Kapp Ahl, H&M, Hemtex och Lindex.

Men möbeljätten Ikea, MQ, Gina Tricot, New Wave Group och RNB, som har varumärkena Polarn & Pyret och JC, har nobbat att skriva under.

Ikea försvarar sin vägran med att det har sin egen uppförandekod med eget kontrollsystem, som de anser vara ambitiösare än det internationella avtalet. Ungefär detsamma säger New Wave Group.

 

Detta kan inte vara hela sanningen. Sanningen är snarare att de inte vill underkasta sig en utomstående, opartisk kontroll, som skulle innebära öppen insyn i förhållandena på fabrikerna och hur respektive fabriksägare och klädföretag egentligen sköter sig.

MQ har förklarat att företaget troligen kommer att skriva under i mitten av november. RNB däremot vill avvakta för att utreda ”oklarheter” och har ännu inte kunnat besluta om det ska underteckna det.

 

Pelle Forsberg

 

Krönikan 23 september 2013

Olagliga utskick och

gnället om annonsskatten

 

År efter år efter år har jag fått oadresserad direktreklam i min brevlåda på landet – trots att den är försedd med två jätteskyltar med ”Ingen reklam tack”. De personer som petar ner denna reklam i min låda kan knappast vara blinda allihop eller lida av svårartad gråstarr. I så fall hade de kört ner i diket för länge sedan. Alltså måste det olagliga ofoget bero på att det ansvariga utdelningsföretaget struntar i reglerna.

I år tyckte jag att det var mer än nog, jag har tillräckligt med papper att tända brasan i vedkaminen med. Och värst av allt - lådan är sprängfylld med reklamkrafs när man inte varit ute i stugan på veckor eller månader.

Ett av sommarens reklamutskick kom från Coop, och där fick jag veta att de anlitade Svensk Direktreklam.

 

Nytt samtal. Jodå, visst ansvarade Svensk Direktreklam för utskicken av Coops reklam i lådorna. Men de delade inte själva ut den. Den uppgiften hade de in sin tur köpt av Posten.

Nytt samtal. På det närmaste lokala postsorteringskontoret – dit jag tidigare ringt i andra ärenden och fått god service – svarade man inte längre i telefon. En automatisk röst hänvisade till ett lokalkontor i Täby strax norr om Stockholm. Tio mil från min brevlåda.

Nytt samtal. Postens lokalkontor i Täby visste ingenting. Vadå direktreklam? Var bor du, sa du? Var ligger det? Ring Postens huvudkontor.

Nytt samtal. Postens huvudkontor hänvisade mig till Postens brevkontor. Någonstans i Sverige.

Nytt samtal. Hos Postens brevkontor visste man heller ingenting om reklamutdelning i mitt område. Men okej, ge oss ditt namn och brevlådeadress, så ska vi försöka utreda det hela.

 

Och det verkade till slut funka. Direktreklamen slutade komma, med ett och annat lokalt undantag.

Nu är jag som gammal envis journalist van vid att maratonringa både åtta och sjutton samtal under både en halv och hel dag för att nå den rätta personen. Men så här ska det inte behöva fungera för vanligt folk. Jag ska över huvud taget inte vara tvungen att ringa och klaga alls, nej-tack-skylten på min brevlåda ska räcka.

 

Mer om reklam. Sedan 1972 har vi haft en reklamskatt i Sverige, som för närvarande utgår med åtta procent, utom för periodiska publikationer där skattesatsen är tre procent. Reklamskatten drar totalt in närmare 300 miljoner till statskassan, varav cirka 100 miljoner kommer från dagstidningarna. I åratal har framför allt Tidningsutgivarna gnällt om att skatten helt ska tas bort, då de anser att den försämrar många tidningars redan dåliga ekonomi.

Jag kan knappast föreställa mig att en så låg reklamskattesats som tre procent är ett allvarligt problem för dagstidningarna. Ett mycket större problem för dagspressen är de ständigt sjunkande upplagesiffrorna, och att annonsörerna i allt större utsträckning gör reklam i elektroniska medier som tv, radio och internet.

 

Men de sistnämnda medierna drabbas märkligt nog inte av reklamskatten. Följdaktligen borde i stället reklamskatten utökas till att omfatta även dessa reklamkanaler och det skulle ge väsentligt större skatteinkomster för staten, samtidigt som det kan göra det mer fördelaktigt att annonsera i pressen.

En del av de extrainkomsterna skulle kunna användas till att sänka reklamskatten för dagspress, eller möjligen helt slopa den. Utöver presstödet skulle det kunna ge en extra ekonomisk injektion till många dagstidningar som går dåligt. De nya medierna får stötta en krisande, men för demokratin mycket viktig bransch.

 

Och alkoholreklamen, som fram till 2003 i stort sett var förbjuden i Sverige, har vuxit lavinartat. År 2000 köptes det alkoholreklam för blott 8 miljoner kronor. Tolv år senare, 2012, hade den siffran växt till 928 miljoner – nästan en hel miljard. Helst skulle jag se att alkoholreklam åter blev förbjuden, men ett alternativ är att den beskattas mycket hårdare än annan reklam – varför inte 25 procent? Det skulle innebära närmare en kvarts miljard i ökade skatteintäkter.

Den och all annan reklamskatt borde öronmärkas till att kraftigt öka stödet till konsumentinformation, Konsumentverket och obligatorisk konsumentvägledning i alla kommuner. En stor del av skatten på alkoholannonser kan därutöver lämpligen användas till förebyggande arbete för att minska alkoholskadorna i samhället.

Pelle Forsberg

Krönikan 2 september 2013

Herrskap, tjänstefolk

och svenska hantverkare

 

Jag har aldrig gillat att bli uppassad, eftersom jag inte vill känna mig som en överklasspascha omgiven av underdånigt tjänstefolk. Lite av den känslan får jag ibland när jag går på krogen för att äta, allrahelst om servitören nästan slår knut på sig själv i sina överdrivna ambitioner att behaga mig som gäst.

Ju dyrare krog, desto vanligare är dylika situationer. Därför föredrar jag enklare ställen och bäst i det avseendet är rena schapp av typen Restaurang Skitiga Duken. Där slipper jag fjäsk och fjant, personalen är avslappnat naturligt trevliga, matportionerna är oftast rejält tilltagna och inga förrätter bestående av två korslagda ansjovisar eller sparrisar för 115 spänn får mig att bryta ut i ett hysteriskt skrattanfall.

Och notan blir också därefter – ty varför betala för Kejsarens nya kläder?

 

Hantverkare tillhör förvisso inga renodlade serviceyrken, men en del av den här paschakänslan infann sig ändå hos mig i somras när jag lät bygga ut fritidshuset med 42 kvadrat. Ett rejält badrum, ett stort sovrum och en ordentligt tilltagen hall/arbetsrum. Stugan, såväl som altanen, blev plötsligt nästan dubbelt så stora.

Där satt jag och hustrun under det regnskyddande partytältet i trädgården, inmundigandes lunch, eftermiddagsfika med jordgubbskaka och sippandes rödvin och ädla tjeckiska ölbrygder under sena eftermiddagen. Alltmedan vi studerade svettiga byggjobbare, elektriker, vvs-gubbar och målare som spikade, sågade, skruvade, grävde, spacklade, monterade, tapetserade, balanserade på rangliga stegar och bar tunga plankor och tegelpannor. Fyrhjulsdrivna bilar med släpkärror och stora lastbilar kom och gick, lastade med nya laddningar av isolering och gipsskivor.

 

Det känns som om vi är deltagare i en tv-serie om herrskap och tjänstefolk sa hustrun när en ny lastbil backade in och vräkte ur sin last bland mördarsniglarna på gräsmattan.

Där slog hon huvudet på byggspiken. Den tanken fick också jag. Där satt vi och pöste efter att ha knäppt med fingrarna och viftat med runt en halv miljon och bett andra att bygga åt oss.

Fånig känsla? Tja, kanske det. För 15-20 år sedan hade jag nog kunnat och orkat göra det mesta utbyggnadsjobbet själv med hjälp från kunniga kompisar och en byggnadssnickare för de mer komplicerade konstruktionerna. Men åldern tar ut sin rätt.

 

Hur som helst, bygget skulle ta maximalt två månader, ”om vädret så tillåter”, som vi dumt nog gick med på att skriva i kontraktet. Det var inget fel på vädret, det var strålande mest hela tiden, utan ihållande regn och annat meteorologiskt elände. Ändå tog det över fyra månader och tre veckor.

När en vecka återstod av semestern slogs den sista spiken i. Planerat var att den spiken skulle ha satts en vecka FÖRE semestern …

 

Svenska hantverkare är ett märkligt släkte. De verkar aldrig kunna hålla utlovade tider, därom kan även många av mina kompisar berätta. De kommer och går, jobbar som fan några timmar eller några dagar och sedan försvinner de spårlöst under en vecka. Eller två. Att jobbet ska fullföljas – någon gång i framtiden – vittnar kvarlämnade verktyg, arbetshandskar och maskiner om.

Så en morgon står de plötsligt där igen. Klockan sju, igångdragandes en skrikande vinkelslip så att byggherren, det vill säga jag, blir klarvaken på några sekunder och närapå ramlar ur sängen med nattmössan på sned.

Ack ja, det var lite av en pärs, även om gubbarna var väldigt trevliga. Men nu är det över.

 

Över för gott hoppas jag att det också är för Lundsbergs internatskola. Skolinspektionens stopp för undervisning och strykjärnshantering var årets i särklass gladaste nyhet. Nu återstår bara att spika igen även ingångarna till Sigtunas och Grännas internatskolor. Och alla vinstsnyltande friskolor. Bereden väg för en återigen statlig skola av hög kvalitet. För alla elever, även dem utan von och af.

Pelle Forsberg

 

Krönikan 3 juni 2013

Prisnonsens

och prislösa prylar

 

För några år sedan dök ordet ”Super” upp på Ica-butikernas prisskyltar, ett epitet som skulle ge sken av att det handlade om ”superlåga” priser, extrapriser alltså. Det gjorde de långtifrån alltid, vilket konsumentombudsmannen KO slog ner på.

Men skam den som ger sig - nu har Ica gnuggat marknadsföringsgeniknölarna igen och hittat på en ny form av pris – ”vårt pris”.

Vårt pris? Vad är det? Är inte alla priser i en viss butik dess egna priser, det vill säga ”vårt pris”? Skiljer de sig från andra butiker? Är det extrapriser? Har priset sänkts på varan? Finns ett ”tidigare-pris”? Nej, det framgår inte. Det står bara ”vårt pris”.

Syftet med ”vårt pris” är naturligtvis detsamma som med ”superpriserna”. De ska invagga kunderna i den falska tron att det handlar om särskilt fördelaktiga priser.

 

Den här prisbenämningen är rätt och slätt nonsens. Om den hade återföljts av en prisjämförelse med ett eventuellt tidigare ordinarie pris – eller konkurrenters pris på samma vara – då hade jag kunnat acceptera prisuttrycket.

Jag är alltid misstänksam mot påståenden om sänkta eller ”låga” priser. Eller chockpriser. Lågt pris är ett relativt begrepp. Lågt i relation till vadå? Tack och lov har vi genom internet fått mängder av seriösa prisjämförelsesajter och vi kan snabbt gå in på konkurrenternas hemsidor och kolla deras priser på samma vara. Åtminstone när det gäller lite dyrare grejer.

Helt utan priser är varorna i den lilla utedassliknande träkur som en 18-årig gymnasieelev i Stockholm satte upp vid kanten av Observatorielunden i Stockholm i mitten av maj. ”Givebox”, gåvolåda, kallar hon den, fylld av småprylar och kläder som människor skänkt och som det står var och en fritt att ta med sig. Och fritt att fylla på.

Idén kommer ursprungligen från Berlin, där de numera är vanligt förekommande och har nu spridit sig över hela Tyskland och även Kanada. Till och med lilla Älmhult i Småland har fått en gåvolåda. Det var under en resa till Düsseldorf som eleven, Christel Westerberg, blev sporrad att bygga sin egen gåvolåda som ett sätt visa att det finns många sätt att av miljöskäl minska konsumtionen.

Frågan är nu hur länge lådan ska få stå kvar. Christel fick ett tre dagars polistillstånd för lådan, men Trafikkontoret i Stockholm har sagt att man låter den stå kvar åtminstone till skolavslutningen.

De här gåvolådorna är ett utmärkt initiativ, som borde få stor spridning. Ett komplement och alternativ till loppisar, bytardagar och andrahandsbutiker, som ju sedan många år är väletablerade. Med generösa tillstånd, rimliga krav på att boxarna inte får se hur skraltiga ut som helst och att en ansvarig person sköter dem skulle de kunna bli ett trevligt och miljönyttigt inslag i gatubilden. För att inte tala om okända människors glädje över att få något helt gratis.

Om vi kan tillåta de knappast vackra containrarna för materialåtervinning i varje stadsdel borde vi även kunna tillåta de här. Ja, varför inte börja med att placera boxarna intill miljöstationerna?

 

Jag kan bara gå till mig själv när det gäller fullt funktionsdugliga prylar som jag inte längre behöver. Jag slänger dem ogärna, utan försöker lämna in dem i någon andrahandsbutik. Men att åka iväg fem kilometer till närmaste butik för en enstaka grej tar emot lite grand. Med en gåvolåda i egna stadsdelen skulle det bli mycket lättare.

För vi svenskar är ju numera generellt väldigt duktiga på att miljösortera och ta tillvara begagnade grejer. Annat var det på 50- och 60-talet, då jag växte upp. Även då fanns andrahandsbutiker, men att handla där under dessa slit- och slängperiodens glada årtionden var ett tecken på fattigdom och därmed skämmigt. Min morsa brukade föraktfullt rynka på näsan och fnysa åt dessa ”lumpbodar”, som hon kallade dem.

Tack och lov är den tiden förbi. Pelle Forsberg

 

Krönikan 13 maj 2013

Att ta från de fattiga

och ge till de rika

Jag och min hustru har det ganska gott ställt. Någorlunda hyfsade inkomster, inga lån, två bilar, en motorcykel, aldrig några betalningsanmärkningar, aldrig kris i hushållsbudgeten, en och annan långresa ut i världen. Och ett litet fritidshus med bara driftskostnader.

Ändå ska vi nästa år få bidrag. Från statskassan. Med 100.000 kronor, 50.000 var. För vi ska bygga ut fritidshuset till dubbla ytan och för det får vi göra Rot-avdrag. Nästan halva notan för arbetskostnaden kommer skattebetalarna att stå för.

Är det rimligt att de som redan har så de klarar sig och mer därtill ska få bidrag till ting som inte hör till livets nödtorft? När de redan tidigare modesta bidragen till långtidssjuka och arbetslösa skurits ner så kraftigt att många av dem passerat fattigdomsstrecket?

Nej, det är inte rimligt. Det är upprörande.

 

Rot-avdraget har nu funnits i nio år. Det infördes 2004, med nya generösare regler för fem år sedan. Syftet var, och är, att stimulera byggandet i landet. Men från början var avdraget tänkt att bara vara tillfälligt. Så blev det inte.

Avdraget kan långtifrån nyttjas av alla. Det är de tämligen välbärgade med egna fastigheter och oftast goda inkomster som i praktiken har den möjligheten. Inga Rot-avdrag ges till ägare av hyreshus, där många av de lågavlönade bor. Med sådana avdrag skulle hyreshöjningarna efter ombyggnader och renoveringar kunna bli mindre – vilket skulle gynna dem som mest behöver hålla sin boendekostnad nere.

Sak samma med Rut-avdraget för ”hushållsnära tjänster”. Undersökningar har visat att det mest är välbärgat folk som utnyttjar det, människor som ändå skulle ha råd att betala fullt pris för tjänsterna.

 

Men de lågavlönade och de vars nödvändiga bidrag kraftigt dragits ner är med och betalar för bättre bemedlades om- och tillbyggnader på sina ofta högt taxerade fastigheter och behov att slippa dammvippa släktporträtten själva – och till och med att ge läxläsningshjälp åt deras ungar.

Det är också upprörande. En omvänd Robin Hood. Ta från de fattiga och ge till de rika.

Byggbranschen går numera inte på lågvarv och det är tveksamt om Rot-avdraget fortfarande spelar en så stor roll för att hålla spikandet i gång. Men avdraget handlar om röstfiske. Det har blivit så populärt bland välmående väljare att få politiker, inte ens socialdemokrater, efter så många år vågar ta bort det.

 

Den nuvarande regeringen strävar efter att så få som möjligt ska få bidrag, och då så snålt tilltagna som möjligt. Dess partier har i många år smått nedlåtande talat om det gamla Sverige som ett bidragssamhälle. Men vad är då Rot och Rut – om dessa inte är en del av det påstådda bidragssamhället, då är jag Kalle Anka.

Vår utbyggnad av fritidshuset står och faller inte med Rot-avdraget. Vi skulle troligen ha råd att låna 100.000 kronor till. Vän av ordning undrar då säkert varför vi tänker ansöka om det. Jo, vi vill på det här sättet få tillbaka en del av den orättfärdigt höga skatt på mediokra pensioner som vi betalat under flera år.

Den skatten är också upprörande.

Pelle Forsberg

 

Krönikan 22 april 2013

Datoriseringen blev ingen Aladdins lampa

När datoriseringen tog fart i slutet av 80-talet närde jag en förhoppning om att datorerna skulle bli något av en Aladdins lampa – i den bemärkelsen att den som ett i trolleri skulle göra våra liv lugnare och behagligare. Mängder av arbetsmoment skulle kunna tas över av datorerna, så att vi skulle slippa många monotona, urtråkiga arbetsmoment, dämpa arbetstakten, minska arbetstiden och därmed öka livskvalitén.

Det visade sig snart vara ganska naiva förhoppningar. Visst försvann många trista arbetsmoment och visst blev många rutinuppgifter lättare att utföra. Men arbetstakten dämpades inte och arbetstiden blev inte kortare. I stället dök på grund av de allt mer komplicerade datorprogrammen ett nytt begrepp upp – datorstressen. Marknaden och arbetsgivarna såg i datoriseringen den stora chansen att sälja och producera ännu mer till samma kostnad och att pressa fram ännu större vinster. Några tankar på att låta datorerna ge oss ett bättre och rikare liv, både i och utanför arbetet, fanns inte.

 

Och allt fler arbetstagare satt allt längre av sin arbetstid fjättrade vid sina datorer, på för datorarbete hopplöst olämpliga stolar och gammeldags kontorsbord. Musarmar och belastningsskador i nacke, axlar och rygg drabbade mängder av människor. Så även jag, som vid flera tillfällen var sjukskriven i veckor.

Jag var en av de allra första på redaktionen att skaffa en egen dator, ”hemdator” som de kallades på den tiden. Entusiasmen visste inga gränser, eftersom jag sedan tonåren varit väldigt intresserad av teknik. Men redan efter några år började jag fundera på hur mycket tid som egentligen hade sparats in på grund av datorn. Jag fick en obehaglig känsla av att det nog inte blivit något alls över – ett status quo alltså. För hur mycket tid hade försvunnit, både på jobbet och hemma, på grund av trasslande datorer?

Massor.

 

I dag har jag tre datorer i mitt hem. En stationär, en normalstor bärbar och en mindre bärbar. Den stora bärbara bär jag med mig för att använda i fritidshuset, eftersom jag på grund av stöldrisken inte vill ha en dator där när stugan står tom. Den lilla tredje används på resor.

Att hålla reda på tre datorer – se till att de i stort sett innehåller samma information – tar tid. Att åtgärda allt programtrassel, buggar och datorer som låser sig tar tid. Att starta om och starta om när något går snett tar tid. Att hålla stången mot skräpmejl och virus som trots motgiftsprogram ändå letar sig in i hårddisken tar tid. Att med det mobila bredbandet vänta och vänta på att sidor ska ladda ner under högtrafik tar tid. Att i evigheter sitta i telefon till supporter tar tid – för att inte tala om när supporten bara erbjuds genom mejl. Då kan det ibland dröja dagar innan man får svar.

Massor av tid – rakt ut i tomma rymden.

 

Mycket sällan flyter datoranvändandet smärtfritt. Nästan alltid är det något strul. För närvarande har det trådlösa nätverket i stugan inte funkat ordentligt på flera månader. Ett nytt videoredigeringsprogram fungerar bara halvdant. Tillverkaren av routern för det trådlösa nätverket har ingen support alls. Dess hemsida hänvisar bara till så kallade FAQ, problemfrågor och svar från andra olyckliga kunder. Hundratals svar och tips som man tvingas plöja igenom, skriva ut och sedan konstatera att de inte var till någon hjälp. Videoprogrammets ”garantitid” för avgiftsfri support är bara 14 dagar! Och då måste det ske via mejl med långa svarstider.

 

I dag är det svårt att klara sig utan en dator. Mängder av privata uppgifter sköts bäst, och ibland endast, via datorn. Det är både positivt och negativt. Jag är trots allt ändå ingen datoriseringsfiende, och i stunder när allt flyter problemfritt kan det vara ett roligt arbetsverktyg. Men min besvikelse över att datoriseringen utnyttjats till att hetsa oss ännu mer i livet och arbetslivet är stor.

Ännu större är besvikelsen, för att inte säga ilskan, över att dator- och IT-branschen inte tar fullt ansvar för sina produkters funktion, utan mest låter användarna hjälpa varandra. De lämnar kunderna åt sitt öde. Det är ett jätteproblem som EU lagstiftningsvägen måste ta uti med.

Pelle Forsberg

 

 

Krönikan 1 april 2013

Slänga pengar i sjön

- och att "shoppa loss"

Jag firar för närvarande ett litet, litet mikro-jubileum. Det är min enliters flaska Licoprop som fyller 20 år och som i dag fortfarande innehåller 60 centiliter.

Licoprop? Jo, det är ett desinfektions- och rengöringsmedel vars huvudbeståndsdel är isopropanol, i en blandning med vatten likvärdig med 70-procentig sprit. Den här produkten, tillsammans med liknande andra fabrikat, rekommenderades mig av en kemist på Apoteksbolaget till att användas för att rengöra bildskärmar – i stället för de i längden onödigt dyra ”rengörings-savetter” för datorer, telefoner och allsköns nya mackapärer som översvämmade den nyvaknade datormarknaden i början av 90-talet.

Enlitersflaskan kostade några tior och om detta skrev jag i en artikel på min konsumentsida i NA 1993.

Föga anade jag då att blott fyra tiondelar av den där pavans innehåll skulle räcka i 20 år till att fräscha upp mina dator- och telefonprylar från fettfläckar, fingeravtryck och ölstänk. Med den takten lär någon deciliter återstå när jag ligger med näsan i vädret. Så sent som för ett halvår sedan hade jag kontakt med en NA-läsare som hade nappat på tipset och berättade att även han hade kvar i sin flaska …

Nu finns inte det här fabrikatet Licoprop kvar i Apoteksbolagets sortiment. Men det finns säkert andra likvärdiga och mycket billiga alternativ till att slänga pengarna i sjön på engångssavetter.

 

Den kemisk-tekniska marknaden är nedlusad av likvärdiga produkter till mycket olika pris. De aktiva beståndsdelarna, de som gör grovjobbet, i tvättmedel, diskmedel, rengöringsmedel och schampo är i stort sett desamma. Vad som skiljer är mängden vatten, den konstgjorda lukten och den konstgjorda färgen. Och fantasifullt utformade förpackningar som ska lura våra ögon att köpa dyrt. Alltför många konsumenter är beredda att betala mångfalt mer för att få ett ”känt märke” eller en speciell doft.

Det är inte jag. Jag har i åratal inhandlat ett lågprismärke av tvättmedel som i skrivande stund kostar 13:50 – i stället för 40 kronor för något i en flashig förpackning. Jag har prövat många olika tvättmedel genom åren – men inte fan blir det renare med dyrare pulver.

Okej, vissa handdiskmedel till lågpris innehåller alldeles för mycket vatten, och dessa undviker jag. Men det finns faktiskt billiga sådana som är godkänt koncentrerade och därför är riktigt bra. Det gäller att pröva sig fram – men inte bland de dyraste alternativen. Det är oftast meningslöst.

 

Det här ämnet leder mig osökt in på köpandets psykologi. Många berättar att de gillar att gå ut och shoppa – någon slags lustfyllt erövringståg i gallerior och köpcentrum.

Men själv jag har aldrig shoppat. Jag handlar. Och det jag handlar är grejer som jag behöver.

Människor som finner nöje i att regelbundet ägna både halva och hela dagar på att ”shoppa loss” i stora köpcentrum måste lida av själslig tomhet. Detsamma verkar gälla alla dem som bygger om sina kök och badrum för fantasisummor vart femte år. Är livet så trist och innehållslöst att bara nya prylar kan skänka meningsfullhet i tillvaron?

Dåligt självförtroende och missnöjdhet är kommersialismens bäste vän. Det är dessa mänskliga svagheter som reklamen underblåser och cyniskt utnyttjar.

Visst, även jag ska bygga om ett kök nästa år. I fritidshuset. Men det köket är en mycket nedsliten skapelse från 50-talet, med lutande, sviktande golv, köksskåp med mushål, kallvatten och ett gammalmodigt kylskåp som glufsar i sig elenergi. Då är det motiverat, när tidens tand tärt hårt på prylarna.

Pelle Forsberg

 

Krönikan 11 mars 2013

Allmänna reklamationsnämndens (ARN) beslut kan komma att bli bindande för de fällda företagen. Det kan – i bästa fall - bli resultatet av den utredning som regeringen nyligen tillsatt. Den har till uppgift att föreslå åtgärder så att följsamheten av nämndens beslut ökar.

Men konsumentministern Birgitta Ohlsson (fp) verkar inte i första hand intresserad av att införa ett lagstadgat krav på att nämndbesluten måste följas. Hon vill gå mjukare fram, men hur det skulle kunna förverkligas ger hennes debattartikel i DN för några veckor sedan inga besked om. Hon vill, som hon skriver i sin slutkläm, ha ”ett system där det för alla seriösa företag är en självklarhet att följa Allmänna reklamationsnämndens beslut”.

 

Men här är hon i stort sett ute i ogjort väder, eftersom de flesta seriösa företag redan följer ARN:s beslut. Frågan är hur de mindre seriösa företagen ska förstå ”självklarheten” att rätta in sig i ledet. Jag tillåter mig att starkt tvivla.

Hur står det då till med följsamheten? Jo, i snitt 76 procent av de fällda företagen följer besluten, vilket betyder att vart fjärde skiter i dem, enligt statistiken från första halvåret 2012. Det tycker konsumentministern är ”en förhållandevis hög siffra”. Det tycker inte jag. Den är förfärligt dålig. Om den hade varit minst 85 procent hade jag kunnat hålla med henne.

 

Företag som tillhör stora branschorganisationer har betydligt bättre följsamhet. Bäst är försäkringsbolag, fastighetsmäklare och tvättfirmor som följer dem till 100 procent. Bland de sämre rör textilärenden, där bara 71 procent av kunderna får rättelse. I samma klandervärda division hittar vi också motorföretagen. Värst är båtärenden där endast 67 procent av företagen kompenserar kunden.

I sanningens namn ska dock noteras att företagen har blivit bättre de senaste tre åren. Både 2010 och 2011 var den genomsnittliga procentsiffran 71 procent, alltså en förbättring med 5 procentenheter.

Möjligen kan den följsamheten med de nuvarande reglerna om frivillighet höjas till 80 procent. Knappast mer. Men två av tio kunder ska inte behöva gå lottlösa efter ett fällande beslut i Allmänna reklamationsnämnden. Regeringen måste slå till med lagstiftning, jag tror inte på frivillighet i de här sammanhangen.

 

Roligt att köpa ny dator? Javars, någon gång har det väl känts så. Men inte numera. För drygt tre år sedan var jag tvungen att byta ut den gamla stationära datorn mot en ny. Den gamla hade operativsystemet XP, den nya Windows 7. Snabbt upptäckte jag att två av mina program inte längre funkade och att en dyr, pålitlig filmskanner, som inte var mer än sju-åtta år gammal, saknade drivrutiner för Windows 7. Ett helt år stod skannern stilla, tills jag på nätet hittade ett ”piratprogram” som ruskade liv i min kära dyrgrip.

Sedan var det dags för en ny stor bärbar till fritidshuset. Också den med Windows 7. Samma gamla visa upprepade sig. Fanskapet ville inte acceptera mina blott fem-sex år gamla flatbäddsskanner och skrivare. Inga drivrutiner. Svärande motvilligt plockade jag upp plånboken för att köpa nytt.

Och så tredje gången gillt – i november förra året. En ny liten 11,6-tums resedator inhandlades, lagom att pula ner i lilla ryggsäcken. Med vadå? Jo, Windows 8, kort tid efter att operativsystemet ”släppts” …

 

Jag hade mina onda aningar. De besannades, men av ett annorlunda slag. Windows 8 var som nyfödd naturligtvis fullt med buggar. Flera gånger om dagen startade den om sig själv för att ”reparera sig” som den ”berättade” när det utbröt anarki på skärmen. Icke sparade dokument försvann ut i rymdens tomhet och mängder av kraft och tid gick åt till att ladda hem uppdateringar som skulle få slut på alla eländen.

Vad är detta för ordning? Vi datorkonsumenter ska inte behöva tolerera att vara försökskaniner åt stormrika multinationella datorföretag som lanserar nya operativsystem som inte är tillräckligt testade innan de släpps ut på marknaden. Och vi ska inte behöva byta program och tämligen nya datortillbehör som skannrar och skrivare för att tillverkarna inte orkar/vill se till att det finns drivrutiner.

 

Jag anar en kommersiell strategi bakom detta. Vi ska inte inbilla oss att vi ska kunna slita på datorgrejerna hur länge som helst. I slit-och-slängandets och vinstmaximeringens anda ska vi tvingas kasta i övrigt fullt fungerande prylar för att köpa nytt, köpa nytt, köpa nytt. Det bådar inte gott varken för våra plånböcker eller jordens miljö, som för varje nytillverkad pryl får sig en liten törn.

Pelle Forsberg

 

Krönikan 18 februari 2013

Alla parter har ansvar

för fusket med hästkött

 

Det är inget fel på hästkött. Tvärtom, det är ett mycket smakrikt kött som är både extra mört och magert. Men om man köper en färdiglagad lasagne som påstås innehålla nötkött, då ska den också göra det.

I höstas uppdagades bedrägeriet med färgad fläskfilé som såldes som oxfilé. Skandalen med hästköttet i lasagne förvånar mig därför egentligen inte. Historien upprepar sig, gång på gång. Att pula ner falska ingredienser i sammansatta livsmedel som färdigmat är naturligtvis oerhört lockande för kriminella företagare, som vill lura till sig en extra hacka. Det går inte att med blotta ögat eller smaknerverna att avgöra om deklarationen stämmer med innehållet. Och risken för upptäckt – åtminstone tills nu – har varit oerhört liten.

 

Mängder av företag över hela EU har – omedvetet eller medvetet - varit inbegripna i denna skandal, eftersom de här köttbitarna uppenbarligen har galopperat runt i ett flertal länder innan de maldes ner och förädlades till lasagne och allsköns köttfärsrätter. Alla skyller på alla, och ännu står det skrivet i stjärnorna vem som är boven med den svarta handen som bytte ut hästetiketten mot nötetiketten på köttklumparna.

Omfattningen av fusket vet vi i skrivande stund inte heller. Är det ett tidsmässigt begränsat fusk, eller har detta pågått i åratal?

Och hur är det med annan färdigmat – hur mycket fuskas det med andra ingredienser?

 

Findus och de stora butikskedjorna både i Sverige och andra EU-länder svär sig fria från ansvar och jag tror heller inte att någon av dem skulle våga riskera sitt goda rykte och varumärke genom sådana här bedrägerier. Men de är ändå delansvariga, för vad de kan anklagas för är urusel kontroll av råvarorna som köps in. Med tanke på den välutvecklade dna-tekniken hade den här skandalen genom stickprovskontroller kunnat upptäckas på ett mycket tidigt stadium, redan innan någon hästlasagne hunnit nå våra magsäckar.

Hästköttskandalen förvärras också av en annan viktig aspekt. Många människor – inte minst hästfolk - vill inte äta hästkött, eftersom det för dem känns som att äta upp ett husdjur som hund eller katt. Personligen har jag inga problem att äta hästkött, men jag förstår fullt ut de som inte gör det. Det är lika klandervärt som att lura på muslimer griskött i tron att det är nötkött.

 

Företag förväntas ha en intern kontroll av att deras varor, av vilket slag de vara månde, är tillräckligt säkra. Att de inte är hälsovådliga, inte innehåller förbjudna ämnen, inte fysiskt kan skada konsumenten. Många EU-regler finns för att skydda kunden och de förutsätter att företagens internkontroll fungerar.

Men vi kan inte lita på alla företag, långtifrån, vare sig övertramp beror på djup okunnighet eller är medvetet bedrägeri. Det går naturligtvis inte för myndigheterna att kontrollera varenda pryl eller lasagne innan de når marknaden. Men det är uppenbart att stickprovskontrollerna måste bli betydligt fler, inte minst när det gäller livsmedel. Visst, det kommer att kosta oss lite mer, men det är ett pris vi måste vara beredda att betala.

 

Hur som helst, själv har jag inte drabbats av denna köttskandal, eftersom det är åratal sedan jag köpte färdiglagad mat. Detta av många skäl: det är för små portioner, den smakar inget vidare, de tjusiga bilderna på förpackningarna stämmer aldrig överens med vad man hittar i papplådan (också ett slags bedrägeri) – och så är det klart dyrare än att laga maten själv.

 

Avslutningsvis – två nya företag har de senaste veckorna adderats till min köpbojkottlista: Hennes & Mauritz för att de på sin Facebook-sida inte tog bort hundratals sanslösa näthats-kommentarer mot en ung kvinna.

Det andra företaget berör inte direkt mig, och inte heller min hustru, men förtjänar ändå att nämnas. Det är underklädesföretaget Change, som tvingar anställda att bära en namnskylt med den egna behåstorleken!

Man tager sig för pannan och undrar – lever jag verkligen i år 2013 eller har jag förflyttats till medeltiden? Tänk om herrekiperingar skulle tvinga sina manliga expediter att ha en skylt som berättade om längden på deras snoppar?

 

Jag trodde först att det var ett skämt. Men det var det inte. Nu har dock Handels dragit företaget inför Arbetsdomstolen, vars dom väntas falla om två månader.

Det företaget önskar jag en så kort livslängd som möjligt.

Pelle Forsberg

Krönikan 28 januari 2013

Kol- och kärnkraft

platt fall för Vattenfall

Jag har bytt elbolag. Efter att i decennier ha varit elkund hos Vattenfall, både för den ordinarie bostaden och fritidshuset, fick jag nog av den här energijättens köp av halvt skrotfärdiga kärnkraftverk och investeringar i kolkraftverk i Tyskland. Dessa två energislag - det ena extremt farligt om det brakar åt helvete, det andra miljövidrigt - faller inte mig på läppen. Energibolag som ger sig in i sådana affärer vill jag inte stötta.

Visserligen plussade jag på två öre kilowatten för att få Vattenfalls vindkraft, men det hjälper inte. Nu har jag tecknat avtal med ett litet kommunalt energibolag i Västmanland, som enbart levererar förnybar energi och dessutom mer och mer satsar på solenergi från solceller.

 

Dessutom är det nya elbolagets priser lägre. Och ingen årsavgift, vilket jag påpekade för Vattenfalls kundtjänst när jag sade upp avtalet. Blixtsnabbt blev jag då erbjuden att helt slippa årsavgiften, varför jag upplyste om mina tyngsta skäl: kärnkraften och kolkraftverken.

- Gör er av med den där skiten i Tyskland, så kanske jag kommer tillbaka i framtiden.

Då gav kundtjänsten upp övertalningsförsöken.

Men på sätt och vis är det synd att tvingas lämna Vattenfall. När det gäller elproduktion och elnät har jag alltid varit en varm förespråkare för att denna oerhört viktiga infrastruktur ska ägas av samhället. Inte nog med att det ger en större trygghet, vinsterna går dessutom tillbaka till statskassan, vilket gynnar oss alla. De försvinner inte till privata finska aktieägare, som med Fortum, eller till tyska, som med Eon.

 

Beträffande Eon var det med sorg i hjärtat som jag tvingades bevittna försäljningen av det kommunalägda Örebro kraftvärmeverk till privata Sydkraft - som sedermera såldes till Eon - på 90-talet. Efter den affären dröjde det inte länge innan jag tecknade elavtal med Vattenfall. Men Sydkraft/Eon som nätägare kom jag tyvärr inte undan.

Och ute vid fritidshuset får jag fortsätta stå ut med Vattenfall, som där äger näten. Sånt är livet, man kan inte alltid nå ända fram.

 

Örebro kommun slumpade dock inte bort vårt kraftvärmeverk. Prislappen låg på nästan en miljard, vilket torde ha varit klart marknadsmässigt. Slumpat bort – eller så gott som skänkt – har däremot Stockholms borgerliga styre gjort med vårdcentraler, barn- och äldreomsorg, stockholmarnas tidigare gemensamma egendom. Bara ett exempel: Enskede-Vantörs stadsdelsnämnd sålde 2007 ut förskolorna i Årsta och hemtjänsten i Rågsved och Hagsätra till anställda för sammanlagt 700.000 kronor – blott två årslöner för en medelinkomsttagare.

Dagens Nyheter har nyligen låtit Handelshögskolan värdera bara hemtjänstbolaget och summan hamnar på 20-25 miljoner kronor, lågt räknat. Men, som den värderande ekonomie doktorn underströk, det kan också röra sig om upp till 40 miljoner!

 

Både kammarrätten och regeringsrätten har kommit fram till att försäljningarna stred mot kommunallagen och betecknas som otillåtet stöd till enskild näringsidkare. Jag vill gå ett steg längre och kalla det för förskingring av allmän egendom. Men något åtal blir det inte. Riksenheten mot korruption har lagt ner förundersökningen med motiveringen att ”uppsåt saknas”, vilket enligt lagen krävs för att någon ska kunna ställas till svars.

Politiker behöver alltså bara skylla på okunnighet eller att man är allmänt ekonomiskt korkad för att slippa stå inför skranket. Spela dum, helt enkelt.

 

Mycket märklig lagskrivning. Om jag av klumpighet backar på och skadar en parkerad bil kan jag inte skylla på att ”uppsåt saknas”, vilket ju är sant. Jag tvingas ändå betala skadan genom min självrisk och sänkt bonus. Och om jag försöker smita blir det åtal.

Nu såldes knappast de offentliga verksamheterna i Stockholm ut av ekonomiska skäl. De var rent ideologiska. De beslutande politikerna visste mycket väl vad de höll på med, att det var en realisation av sällan skådat slag, och att de inte kunde ställas till svars så länge som de låtsades se ut som frågetecken. Allt i syfte att låta välfärdsverksamheter övertas av vinstdrivande privata företag under det avledande stridsropet ”ökad valfrihet”.

Stockholms stad och Stockholms landsting stoppade de så kallade avknoppningarna 2009. Men skadan är redan skedd – och stor. Merparten av vårdcentralerna och tandvården i Stockholms län är nu i privata händer.

Pelle Forsberg

 

Krönikan 7 januari 2013

Kontantlöst samhälle

bingo bara för bankerna

Bankerna ger sig inte. I åratal har de kämpat och propagerat för att kontanterna ska bort i samhället. För miljöns skull säger de – inga penningtransporter behövs. För rånriskens skull – vem rånar banker och butiker som inte har några kontanter? För samhällets skull – det blir lägre kostnader.

Men detta är inte de verkliga skälen. Det är bara kosmetiskt förskönande argumentation för att lura oss. Huvudskälet är – naturligtvis - att de vill tjäna ännu mer pengar.

 

Ty det finns stora pengar att skyffla in i bankvalven när kunderna går över till bank- och kreditkort. Först kostar kortkontona några hundralappar varje år per kund. Men ännu mer flyter in när vi handlar med kortet. Minst 80 öre per köp – om butiken är medlem i Svensk Handel. För icke-medlemmar kostar det mellan en och tre kronor. Per köp. Bäst av allt – för banken – är när vi betalar med kreditkort. Pris ske gud - då blir kamrern så glad, så glad, bingo för banken, ty i snitt kostar en sådan transaktion 10 kronor!

Bara SE-banken tjänade under 2011 en hel miljard på dessa kortavgifter. Ett tusen miljoner kronor. Svensk Handel har i åratal varit ursinnig på dessa avgifter, som de anser vara på tok för höga. Men till syvende och sist drabbar det inte butikerna, utan oss kunder - med högre priser.

 

I åratal har jag med jämna mellanrum fått ”förmånliga erbjudanden” från min bank att gå över till deras bästa mjölkkossa: kreditkorten. De kallas ”guldkort”, ”premiumkort” eller har liknande tramsiga epitet för att det ska låta så tjusigt och fördelaktigt som möjligt. De lockar med bonus hit och bonus dit. Poäng på dittan och dattan. Och med ”gratis” reseförsäkringar, som bara täcker en bråkdel av vad en riktig reseförsäkring gör.

Jag har nästan varje gång synat dessa erbjudanden, aldrig hittat något fördelaktigt för min del, och därefter med ett skratt kastat den hurtiga reklamen i soporna. Jag är inte intressad av deras poäng, så kallade bonusar eller halvtaskiga försäkringar.

 

Men framför allt vill jag inte att kontanterna ska försvinna. Mängder av människor, framför allt lite äldre, har svårigheter att hantera kort. Det är en grupp som kan vara så stor som mellan en halv och en miljon svenskar.

Jag övergav för ett år sedan min gamla utsugarbank Nordea med sina höga och många avgifter för att gå över till Handelsbanken. Ett annat tungt vägande skäl var att Handelsbanken har flest kontor, och att de i motsats till de andra storbankerna tänker fortsätta med kontanthantering.

 

Tidigare i höstas tog jag i en krönika upp friheten att slippa bli överfallen av reklam. Det tycker Miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom också. I en debattartikel i Dagens Nyheter propagerar de för att kollektivtrafiken i Stockholm ska bli helt reklamfri, och då handlar det främst om tunnelbanan.

”I vår värld handlar yttrandefriheten om att alla ska ha rätt att uttrycka sin åsikt, inte att kommersiella aktörer ska har rätt att trycka upp sina budskap i ansiktet på oss i det offentliga rummet…/… För den som åker kollektivt är det omöjligt att undvika reklamen. Omöjligt att inte störas och påverkas av de kommersiella budskapen. Det offentliga rummet tillhör i grunden alla oss medborgare – inte företagen.”

Så skriver Grön ungdom, och jag hade inte kunnat uttrycka det bättre själv. För Stockholms lokaltrafik skulle ett reklamstopp inte nämnvärt påverka ekonomin. Endast 2 procent av företagets intäkter kommer från reklamen. För att kompensera det bortfallet behövs bara en mycket marginell höjning av biljettpriserna.

Ett utmärkt förslag som även Örebro och alla andra kommuner borde ta en allvarlig funderare på.

Äldre krönikor från 2012

 

Krönikan 10 december 2012

Rånarbranschen

har flyttat ut på nätet

 

Bankrånen blir färre och färre – av den enkla anledningen att det numera sällan finns några stora pengar att roffa åt sig på bankkontoren. En del av bankrånarbranschens utövare tycks därför ha flyttat ut på nätet, där bondfångeriet och lurendrejeriet frodas som aldrig förr. Där brukar de enskilda bytena visserligen inte bli lika stora som under den glada bankrånarperioden. Men många bäckar små kan ge stora pengar, hundratals eller tusentals lurade kunder blir till floder av många sköna prasslande sedlar i den egna kassakistan.

Dessutom är det väsentligt lägre straff för bedrägeri än för väpnat rån. Om man dessutom rör sig i en juridisk gråzon kan man rentav klara sig. Och möjligheterna att sopa igen spåren efter sig på nätet är många.

Det började redan strax efter att internet slagit igenom i mitten av 90-talet. De så kallade Nigeriabreven dök upp i hundramiljontals mejl i hela världen. Någon totalt okänd person ville låna ditt bankkonto och lösenord för att diskret föra ut enormt stora summor pengar från Nigeria och för besväret skulle du själv belönas med miljontals dollar. En och annan gick på bluffen och såg sina bankkonton helt länsas på besparingar.

Den här verksamheten fortsätter än i dag, men har tagit nya former. Det senaste är bedragare som låtsas representera din bank och vill att du ”verifierar” lösenordet till ditt konto. Andra påstår att du vunnit mängder av pengar i ett lotteri du aldrig deltagit i. Uppge bara ditt kontonummer och lösenord, så kommer vinstpengarna …

De sistnämnda bedrägeriförsöken är dock så taffligt formulerade på datoröversatt svenska att knappast någon lär falla i fällan. Men det är märkligt att inte ens de mest sofistikerade e-postfiltren lyckas stoppa dem från att hamna i våra mejlboxar.

 

En svensk variant på internetbedrägerier är de otaliga bluffakturorna som skickas ut till företag, oftast små sådana, som påstås ha köpt reklamplats i kataloger av de mest skilda slag. Detta har pågått i åratal och det dyker ständigt upp nya ”bolag” som försöker – och många gånger lyckas – skinna seriösa företagare på pengar. Bakom flera sådana bluffbolag har skymtat medlemmar i ökända mc-gäng.

Men allt bondfångeri på nätet är i juridisk mening inte olagligt. Många rör sig i en lättsinnig entreprenörszon där rymliga samveten, brist på etik och moral, fula trick och utelämnande av viktig information är tunga framgångsingredienser för att kunna lura folk.

 

Eller att lura barn. Nyligen förbjöd Marknadsdomstolen, MD, nätföretaget Stardoll AB att uppmana barn att handla på deras sajt. Stardoll är en så kallad spelcommunity, där barn erbjuds en virtuell klippdocka att sminka och klä upp. Men för att kunna utnyttja alla funktioner i spelet måste barnet köpa bland annat en virtuell möbelkollektion. ”Köp”, ”köp fler”, ”uppgradera nu”, ”köp innan det är för sent” var några av de stressande uppmaningarna till barnkunderna.

Marknadsföringen strider mot EU-lagstiftningen och bedömdes av MD som så aggressiv att om den inte upphör kommer företaget att dömas till ett vite på en miljon kronor.

Antingen är ägarna till Stardoll fullständigt okunniga om konsumentlagstiftningen på den här punkten - och då ska man inte driva företag - eller också har de mot bättre vetande tagit en rövare i hopp om att inget ska hända. Det märkliga är dock att de först satte sig på tvären och därför tvingade Konsumentombudsmannen att pröva frågan i MD.

Men med domen kommer de inte undan. Frågan är nu om företagets ”spelcommunity”kommer att överleva. För utan att kunna marknadsföra sitt virtuella krafs till barn tjänar de ju inga pengar.

 

Över huvud taget är det dåligt med laglydigheten bland sådana här nätföretag. Det har en EU-granskning nyligen konstaterat. Mer än tre av fyra bolag som säljer digitala produkter på nätet följer inte lagstiftningen, och många bryter grovt mot dem.

Det handlar om företag som säljer ”online-produkter” som appar, spel, böcker, filmer och musik. Oskäliga avtalsvillkor hör här till vanligheterna – företagen tar inget ansvar för om produkterna skadar kundens utrustning eller om de inte alls fungerar.

En del har till och med villkor som förbjuder kunden att anlita juridisk hjälp vid en eventuell tvist – hur nu det förbudet ska fungera när själva avtalsvillkoret är olagligt.

Information om ångerrätt saknas ofta och på en tredjedel av de granskade sajterna går det inte att klaga alls – eftersom ingen kontaktinformation finns!

Ingen fysisk adress, ingen mejladress, inga telefonnummer, ingen kundsupport. Sådana nätföretag ska man naturligtvis inte handla av.

 

Som sagt, nätet är en guldgruva för bedragare, oseriösa företagare med rymliga samveten – eller bara okunniga korkskallar som borde syssla med annat än affärer.

Vi konsumenter har det inte lätt där ute i cyberrymden, fällorna är många och djävulskt listigt utformade. På nätet är det extra viktigt att vi är pålästa och på ständig vakt.

 

Krönikan 19 november 2012

Tidningar på nätet

en bedrövlig sörja

 

Om dagstidningarnas nätupplagor – som de ser ut i dag – ska bli det enda alternativet till de traditionella papperstidningarna i framtiden, då betackar jag mig. I dagstidningen vet reklamen sin plats – den ligger till höger på varje sida och uppdelningen mellan redaktionell text och annonser är harmonisk. Logiskt och läsvänligt.

Men på nätet blir anarkin på nätsidorna bara värre och värre. En stor jävla blaffa till annons skymmer sikten när man går in på Svenska Dagbladets nyhetssajt. Och när man rullar ner en redaktionell text som ska läsas hänger annonsen över sidhuvudet med och minskar läsfältet. En läsning som dessutom störs av att texten avbryts av annons efter annons. Den dagstidning jag själv var anställd på i 42 år, Nerikes Allehanda, är inte mycket bättre.

 

I övrigt ser dessutom många redaktionella nättidningars layout ut som om någon sprängt en bomb i en färghandel. Vissa är en orgasm i färger, ramar, plattor och allsköns plotter och lull-lull. Stringens, läsvänlighet och överskådlighet är något som dessa sidformgivare tydligen inte kan stava till. För mig, som bland annat sidredigerare på NA i 30 år, skär det i yrkeshjärtat.

Lägg därtill att sidorna är så informationstunga att det snart krävs en dyr, avancerad speldator för att orka bläddra igenom dem på rimlig tid.

 

Papperstidningens läsare skulle aldrig acceptera att det dyker upp reklambudskap mitt i redaktionella texter. Det skulle bli ett ramaskri. Men på nätsidorna anses det tydligen helt okej .

Hur resonerar tidningsledningarna? Att materialet är gratis och då får läsarna acceptera röran? Att det är enda sättet att locka annonsörer?

 

Det talas mycket om valfrihet hit och dit. Den här ordningen är ingen valfrihet. Jag vill ha valfriheten att ostört få läsa artiklar när jag vill och ostört få läsa annonser när jag vill. Jag vill inte bli överfallen av reklam, vare sig det sker ute på stan av påflugna telefonförsäljare, i brevlådan i form av direktreklam eller nasare som knackar på dörren. Jag är absolut ingen rabiat motståndare till reklam, men det är JAG som ska välja när jag vill ta den till mig.

 

Är det så här den tunga nyhetsförmedlingen ska se ut i framtiden, då är det illa. Traditionella pappersdagstidningar över hela världen förlorar läsare, men det är egentligen inget konstigt. Det är självförvållat, ett saftigt, korkat självmål som tidningsbranschen gjorde för över 15 år sedan, då internet började slå igenom på allvar. Redan då borde tidningsägarna ha förstått att inte lägga ut redaktionellt material gratis på sina hemsidor. De borde ha satt sig ner och gemensamt kommit överens om att ta betalt för det väsentliga nyhetsmaterialet på nätet.

 

Hoppet står i dag till pdf-tidningar, att läsarna blir mer benägna att betala för en fullödig redaktionell produkt, där artiklar och annonser vet sin plats och där det finns läsupplevelser i form av välskrivna reportage, analyser av nyhetshändelserna och ambitiösa bakgrundsfakta. Pdf-tidningar är dessutom billigare att producera, eftersom det inte behövs några tryckpressar eller en fysisk distributionsapparat i form av tidningsbud. Men risken är stor att det redan är för sent – yngre människor har hunnit vänja sig vid att det ”ska” vara gratis.

 

Under tiden som tidningarna försöker slicka sina sår och vet varken ut eller in fortsätter den svenska pressen att blöda. Tjugosex av totalt 97 redaktionellt anställda – mer än var fjärde på Nerikes Allehanda tvingas sluta inom de närmaste månaderna. Det är en katastrof för länets läsare och allt prat om att de kommer att få en lika bra tidning är naturligtvis nonsens.

Med mina många år på tidningen känner jag igen detta dösnack och har på första parkett kunnat beskåda hur NA bit för bit under de senaste 15 åren har utarmats på innehåll och kvalitet. Artiklar kan bara skrivas av människor och inte av datorer och sofistikerade dataprogram. I dag är NA en skugga av sitt forna jag, en tidning som hade sin storhetstid på 70- och 80-talen.

Redaktionell utarmning och tidningsdöd är även ett stort demokratiskt problem. Hur ska de kommuner bevakas där ingen redaktion finns? Ska dess invånare vara hänvisade enbart till kommunernas egen vinklade information på nätet?

 

Krönikan 29 oktober 2012

Energimärkning

som inte stämmer

 

Kan vi alltid lita på den energimärkning som uppges av tillverkarna av eldrivna produkter? Jag har under de senaste åren tagit för vana att alltid koppla min lilla elenergimätare till en nyinköpt elpryl för att kolla upp om uppgifterna är riktiga.

Och det har gett mig svaret på den inledande frågan – uppgifterna stämmer alltför ofta inte. Något som många av konsumenttidningen Råd & Röns varutester också visat.

 

Senaste köpet var vår första platt-tv för någon månad sedan, en ”liten” 32-tummare. Den skulle enligt bruksanvisningens tekniska data inte dra mer än max en enda watt i standbyläge.

Så in med energimätaren.

Resultatet blev hela 9 watt …

Å andra sidan visade sig energiåtgången vid drift vara några watt lägre än de uppgivna. Att det slår åt det hållet hör dock till ovanligheterna.

 

Andrahandsbutiker – numera engelskifierade till att kallas second-hand, förmodligen för att det ska låta finare – blir bara populärare och populärare. Borta är sedan länge lumpstämpeln och dess kunder är numera inte bara fattiga lågavlönade, utan dit hittar både kreti och pleti. Framför allt om det kallas ”vintage” – ännu lite finare - för då kan det locka även damer med rasslande pärlhalsband och dojor från NK.

Det var inte så värst länge sedan som det betraktades som lite skamligt att handla i andrahandsbutiker. Det gav en fattigdomsstämpel. Min egen morsa rynkade föraktfullt på näsan och fnös åt dessa inrättningar när jag var barn och tonåring på 50- och 60-talen. Men så var det också i den tid då samhällshjulen snurrade för fullt, arbetslösheten var försumbar och välståndet bara ökade, år efter år efter år. Då skulle det köpas, konsumeras och slängas, helst så fort som möjligt, långt innan grejerna hunnit bli utslitna. Så att hjulen kunde snurra allt fortare och välståndet öka ännu mer.

 

Personligen drogs jag aldrig riktigt med i den där konsumtionskarusellen. Jag vägrade begripa vitsen med att kasta fullt fungerade prylar på tippen. Eller byta kläder varje halvår för att en fjollig fransman på ett modehus i Paris sagt så. Det gjorde inte min farsa heller, och det är nog honom jag kan tacka för att jag alltid omhuldat principen om återanvändning.

Det man inte längre behöver eller vill ha, det säljer man billigt. Eller skänker bort, allrahelst om det gynnar behjärtansvärda ändamål.

Därför är andrahandsbutikernas renässans glädjande. Inte bara för den personliga ekonomins skull, utan lika mycket för att det gynnar den miljö vi så exempellöst naivt våldtagit genom vårt hejdlösa konsumerande i mer än ett halvsekel.

För några decennier sedan var jeans en modevara som kom och gick. Ena året var jeans inne, andra året helt ute. Dessa jeanscykler bekom mig inte, jag tog aldrig av mig jeansen. När de var ”ute” fick jag en och annan gliring av någon kompis och när de blev ”inne” igen kunde jag bli kallad modelejon …

 

Det finns alltid plats för öl, lyder ett talesätt. Det håller jag fullständigt med om. Men hur mycket plats tar egentligen ”en stor stark”? Förr innebar en stor stark alltid en halvliter. Så icke numera. En stor stark kan rymma allt från knappt 40 centiliter till en engelsk pint, det vill säga drygt en halvliter. Pubar och krogar som försöker locka in gäster med lockrop om billiga stora starka serverar nästan aldrig några halvlitrar, utan oftast är det bara 40 centiliter i glaset.

Det kallar jag inte för en stor stark. Inte sällan är serveringspersonalen dessutom okunnig om hur mycket som ryms i glaset. På gränsen till otillbörlig marknadsföring skulle jag vilja påstå.

Kan inte krogbranschen enas om hur mycket öl det ska vara i ett glas stort stark? Om inte så borde den åtminstone informera sin personal om hur många ölcentilitrar gästerna får för pengarna.

Någon jävla ordning måste det vara även på en stor stark.

Krönikan 8 oktober 2012

Slarvig prismärkning

och brackiga kunder

 

Vad är en ”lagertömning” där ”allt ska bort”? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Erfarenhetsmässigt förknippar de flesta ordet med att varor reas ut, men tji fick jag för några veckor sedan i en skobutik i Stockholmstrakten.

Jag lockades in i butiken av ovanstående braskande stora lockrop på skyltfönstren. Men väl inne i butiken verkade allt annat än en rea pågå. Knappt ett enda pris var nedsatt, vilket jag påpekade för personalen.

Nej, någon rea var det inte. Men däremot lagertömning …

Tja, vilket handlare vill inte tömma lagret så att allt säljs? Det är väl meningen med all handel.

 

Detta är ett ovanligt fult sätt att lura sina kunder på. Men det är bara ett i en lång rad tricks som handeln använder för att få oss tro att priserna är nedsatta:

* Störtskyltning. Mängder av samma vara slängda huller om buller i en korg eller tunna och med en jättelik prisskylt. Men långtifrån alltid ett nedsatt pris. Det ska bara ge sken av det.

* ”Super”. Icas urfåniga standardformulering på skyltar för varor man vill sälja mer av. Men betyder ”super” alltid att det är ett extrapris? Icke.

* ”Vansinnesrea! Nedsatt upp till 70 procent!” Och hur många varor brukar vara nedsatta med 70 procent? Oftast ytterst få, av kategorin produkter som knappt någon vill ha.

 

Prismärkning av varor är för mig en ständig källa till irritation. Ska det vara så svårt att läsa innantill i de mycket enkelt formulerade lagregler som Konsumentverket tillhandahåller handlarna? I 20 års tid har en stor Ica-butik i mitt fritidshus grannskap i Roslagen inte förstått vad ett jämförpris är. Att det ska anges i kilo eller liter, för ett fåtal specialvaror per styck. Men här har sagde Ica-handlare under alla år fått för sig att det på egenproducerade prisskyltar duger med styckepris – det vill säga samma pris som en enskild förpackning.

Goddag yxskaft.

Eftersom det inte hjälpte med att flera gånger påpeka detta för ägaren anmälde jag för snart 15 år sedan butiken till Konsumentverket, samtidigt som jag själv gav honom ett exemplar av Konsumentverkets lathund för prismärkning.

 

Ingenting hände, trots att Konsumentverket pratade med honom.

Därefter gav jag upp. Jag handlar inte där längre, trots att jag bara har fem kilometer till butiken. Endast i nödfall går jag in där för att köpa en dagstidning, ett paket jäst eller en liter mjölk. Den okunnige slappgöken ska banne mig inte ha mina matpengar.

 

I stället väljer jag att åka två mil till en större bruksort, där det finns tre butiker, Ica, Coop och Vivo. Och Systemet därtill - med sin tjeckiska öl - pris ske gud! Inte för att dessa matbutikers prismärkning är exemplarisk, men väsentligt bättre än ”närbutikens”. Dessutom är prisnivån något lägre, säkert beroende på att butikerna ger varandra konkurrens.

Det finns även ett annat skäl till att det är trevligare att handla där. Kundkretsen. Den slarviga Ica-butiken invaderas under sommartid och helger av horder av brackiga fyrhjulsdrivna noll-åttor som fyller sina förråd med pilgrimsmusslor och miljöförstörande asiatiska jätteräkor. I sådana sällskaps närhet trivs jag inte.

 

Men i bruksorten lyser de i stort sett med sin frånvaro. Där handlar vanligt folk, eftersom omgivningarna inte är något utpräglat sommarstugeområde. Där i ortens centrum sitter pensionerade jobbare på sina ljugarbänkar och snackar skit, några a-lagare lullar förbi och bilarna består mer av smårostiga Volvor än av Rut-bidragstvättade stadsjeepar.

Vanligt folk utan skattesmitarkonton på Cayman Islands. Det gillar jag.

Krönikan 8 oktober 2012

Slarvig prismärkning

och brackiga kunder

 

Vad är en ”lagertömning” där ”allt ska bort”? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Erfarenhetsmässigt förknippar de flesta ordet med att varor reas ut, men tji fick jag för några veckor sedan i en skobutik i Stockholmstrakten.

Jag lockades in i butiken av ovanstående braskande stora lockrop på skyltfönstren. Men väl inne i butiken verkade allt annat än en rea pågå. Knappt ett enda pris var nedsatt, vilket jag påpekade för personalen.

Nej, någon rea var det inte. Men däremot lagertömning …

Tja, vilket handlare vill inte tömma lagret så att allt säljs? Det är väl meningen med all handel.

 

Detta är ett ovanligt fult sätt att lura sina kunder på. Men det är bara ett i en lång rad tricks som handeln använder för att få oss tro att priserna är nedsatta:

* Störtskyltning. Mängder av samma vara slängda huller om buller i en korg eller tunna och med en jättelik prisskylt. Men långtifrån alltid ett nedsatt pris. Det ska bara ge sken av det.

* ”Super”. Icas urfåniga standardformulering på skyltar för varor man vill sälja mer av. Men betyder ”super” alltid att det är ett extrapris? Icke.

* ”Vansinnesrea! Nedsatt upp till 70 procent!” Och hur många varor brukar vara nedsatta med 70 procent? Oftast ytterst få, av kategorin produkter som knappt någon vill ha.

 

Prismärkning av varor är för mig en ständig källa till irritation. Ska det vara så svårt att läsa innantill i de mycket enkelt formulerade lagregler som Konsumentverket tillhandahåller handlarna? I 20 års tid har en stor Ica-butik i mitt fritidshus grannskap i Roslagen inte förstått vad ett jämförpris är. Att det ska anges i kilo eller liter, för ett fåtal specialvaror per styck. Men här har sagde Ica-handlare under alla år fått för sig att det på egenproducerade prisskyltar duger med styckepris – det vill säga samma pris som en enskild förpackning.

Goddag yxskaft.

Eftersom det inte hjälpte med att flera gånger påpeka detta för ägaren anmälde jag för snart 15 år sedan butiken till Konsumentverket, samtidigt som jag själv gav honom ett exemplar av Konsumentverkets lathund för prismärkning.

 

Ingenting hände, trots att Konsumentverket pratade med honom.

Därefter gav jag upp. Jag handlar inte där längre, trots att jag bara har fem kilometer till butiken. Endast i nödfall går jag in där för att köpa en dagstidning, ett paket jäst eller en liter mjölk. Den okunnige slappgöken ska banne mig inte ha mina matpengar.

 

I stället väljer jag att åka två mil till en större bruksort, där det finns tre butiker, Ica, Coop och Vivo. Och Systemet därtill - med sin tjeckiska öl - pris ske gud! Inte för att dessa matbutikers prismärkning är exemplarisk, men väsentligt bättre än ”närbutikens”. Dessutom är prisnivån något lägre, säkert beroende på att butikerna ger varandra konkurrens.

Det finns även ett annat skäl till att det är trevligare att handla där. Kundkretsen. Den slarviga Ica-butiken invaderas under sommartid och helger av horder av brackiga fyrhjulsdrivna noll-åttor som fyller sina förråd med pilgrimsmusslor och miljöförstörande asiatiska jätteräkor. I sådana sällskaps närhet trivs jag inte.

 

Men i bruksorten lyser de i stort sett med sin frånvaro. Där handlar vanligt folk, eftersom omgivningarna inte är något utpräglat sommarstugeområde. Där i ortens centrum sitter pensionerade jobbare på sina ljugarbänkar och snackar skit, några a-lagare lullar förbi och bilarna består mer av smårostiga Volvor än av Rut-bidragstvättade stadsjeepar.

Vanligt folk utan skattesmitarkonton på Cayman Islands. Det gillar jag.

Måndag 17 september 2012

Fantastiska dojor

och smäck i brallorna

 

Att ett högt pris inte är en garanti för hög kvalitet – eller att ett lågt pris inte behöver betyda låg kvalitet - det lärde jag mig för många, många år sedan. Åtskilliga är de dyra varor jag köpt som visat sig vara tämligen mediokra i varaktighet och slitstyrka och många är också de billiga prylar som hållit förvånansvärt länge.

Det gör det sannerligen inte lätt för oss konsumenter. Men många års konsumerande ger oss erfarenheter – man lär sig vilka detaljer som snabbt brukar gå sönder och som därför bör synas extra noga inför köpet. Det funkar hyfsat på mycket, kläder till exempel, men värre är det med tekniska produkter som datorer, tv-apparater och andra elektroniska grejer. Inför sådana köp är det lämpligast att försöka hitta en pålitlig konsumenttest där den tilltänkta produkten finns med.

 

För över tio år sedan köpte jag för runt 300 kronor – då ett ”mellanpris” - ett par riktigt bastanta läderskor av Kalle Anka-typ. Det vill säga dojor som är så breda att tårna utan problem kan dansa tango därinne. Det gillar jag, ingen klämrisk där inte, och därmed ingen risk för deformerade fötter.

Det är några av de bästa skor jag någonsin köpt, även om de är ganska tunga. Och de höll ända tills i somras, då sulan i den ena dojan lossnade från ovanlädret. Men min skomakare klistrade för 60 spänn ihop bitarna igen med de uppmuntrande orden att ”nu kan de hålla i tio år till”. Ty i så gott skick, och av så god kvalitet, var lädret i skon, bedömde han.

 

Värre var det med ett par sandaler som inhandlades i somras. För 600 kronor förväntar man sig inte att de ska paja redan efter tre dagars lätt användande. Men det var just vad de gjorde. Sulorna på bägge sandalerna lossnade i framkanten med bara några timmars mellanrum! Skadan fixades lätt med kontaktlim, men hur länge kommer detta smäck att hålla?

Chinobrallor med många fickor är en av mina favoriter. Här brukar själva byxtyget hålla hyfsad kvalité, men ack vilket skräp till tyg i de två huvudfickorna. Efter bara några månaders användning börjar de första hålen i själva tyget uppstå. Därefter lossnar den i den ena sömmen efter den andra. Till slut består fickorna av mer strykjärns-fästade laglappar är ursprungstyget.

 

Blixtlås är en annan mycket vanlig svag punkt i många textilprodukter. I över 15 år hade jag en suverän liten ryggsäck som jag använde i stort sett varenda dag. Tyget var slitstarkt som pansar, knappt en skråma efter 12-13 år, men blixtlåsen säckade ihop tämligen snabbt. Ännu några gånger fick min skomakare rycka in för att sätta in lite rejälare grejer. Av metall.

Mina Kalle Anka-dojor må vara av vidunderlig kvalitet – men juvelen i min garderob är en flitigt använd arbetsoverall som inhandlades i en yrkesbutik 1978 – för 34 år sedan! Förra året, efter 33 år alltså, uppstod ett litet, litet hål på ena knät. Förklaringen till denna långa livslängd är att den är tillverkad av bävernylon, ett material som numera används mycket sällan.

 

”Bävernylon? Nänä, det tyget finns knappt i overaller i dag. Det är alldeles för slitstarkt, ingen bra affär för oss”, svarade mig en handlare nyligen.

Men bävernylon går att köpa på metervara i vissa tygaffärer. På det sättet har några av mina fickor fått nytt liv och hålet i overallen kunnat lagas med en liten dekorativ lapp.

 

Taskig kvalitet i vissa mindre, men ack så viktiga, detaljer på bland annat kläder är ofta ett medvetet val av tillverkarna. Inte bara för att minska produktionskostnaden, utan än mer för att begränsa varans livslängd. ”Inbyggt slitage” som det brukar heta. Jag tror att alltför många bävar för att sy in en ny ficka eller ett nytt blixtlås (för det är sannerligen ingen sinekur) och därför med en suck kastar brallorna i soptunnan och köper ett par nya.

Och det vet producenterna.

Därför borde vi ta fram nål och tråd lite oftare än vi gör. Pengarna vi sparar på att inte köpa nytt kan vi använda till något trevligare. För vad spelar det för roll med en liten laglapp på ett overallknä?

Krönikan 27 augusti 2012

Undermålig mobiltäckning

kassako för operatörerna?

 

Hur mycket pengar tjänar egentligen mobiloperatörerna på taskig mottagning som tvingar abonnenterna att gång efter gång ringa upp på nytt – för att bli av med en saftig öppningsavgift lika många gånger? I våras sade jag upp min fasta telefon till fritidshuset för att i stället använda årsavgiften på 1.740 kronor till mobilt bredband och mobilsamtal. Med utgångspunkt från hur mycket vi brukade ringa från stugan skulle de enligt mina beräkningar spara oss minst omkring 500 kronor om året.

Men efter denna sommar börjar jag tvivla på den besparingen. Vi har tre mobilabonnemang med tre olika operatörer, Telia, Tele2 och Telenor. Alla har samma urusla täckning, en ”pinne” på telefonen, trots att stugan ligger i ett mycket fritidshustätt område vid Upplandskusten och här finns även många fastboende. Det är allt annat än en glesbygd.

Samtalen bryts, ljudet kommer och går, skrap och konstigheter, man hör sin egen ekande röst och i andra änden hör man svagt personen hojta, hallå, hallå, är du kvar? Hallå … pip, pip.

Så ringer vi upp igen och så ringar vi upp igen. Till slut lyckas man oftast säga det man ska – till priset av kanske två-tre-fyra extra öppningsavgifter à cirka 80 öre. Men det blir oftast inga avslappnade samtal.

 

Att det inte är ekonomiskt försvarbart att sätta upp en mobilmast i varenda liten by har jag full förståelse för. Men masterna borde stå med tätare mellanrum, åtminstone i abonnenttäta områden som detta.

Redan från början satte de olika operatörerna upp sina egna master, ibland med bara några stenkasts avstånd från varandra, även om det numera är vanligare att de samsas om samma mast. Det var då, på 90-talet, som det stora politiska misstaget begicks. Utbyggnaden av mobilmaster borde inte ha fått skötas av de enskilda operatörerna, utan av staten, som i sin tur skulle ha hyrt ut platser till bolagen. Då hade de många dubbelmaster som i dag finns kunnat spridas ut för att göra nätet mer finmaskigt,vilket hade förbättrat mottagningsförhållandena.

 

Av rationella och strategiska samt samhälls- såväl som privatekonomiska skäl borde all livsviktig infrastruktur skötas och bekostas av staten eller i förekommande fall av kommunerna. Hur skulle det se ut om vi hade fem olika privata vatten- och avloppsverk i en och samma stad, alla med sina egna ledningar under gatorna? Eller tredubbla elnät? Eller lika många dubbla järnvägsspår som det råkar finnas opererande järnvägsbolag på samma sträcka? Konkurrens i all ära, men någon måtta på dumheterna måste det vara.

 

Men även tillverkarna av mobiltelefoner har ett ansvar för täckningsproblemet. De tidigaste mobiltelefonerna hade antingen en liten kort antenn eller ett uttag för en extern sådan. Det gjorde en enorm skillnad. På min första mobil kunde jag dessutom snabbt och smidigt byta ut den lilla tvåcentimeters-antennen mot en bamse på en decimeter. Så snart mottagningen började bli svajig tryckte jag in den långa antennen – och vips kunde jag höra och snacka normalt igen.

På dagens mobiler finns inte ens något uttag för extern antenn. Allt annat krims-krams och hundratals sofistikerade funktioner har de – men inte denna. Ynkligt.

 

Och nu väntar jag på den dag vi kan köpa någon form av billig och enkel sidoapparat till mobilen. I takt med att fler och fler säger upp sina fasta abonnemang – i dag är de mobila abonnemangen fler är de fasta – uppstår behovet av att ha flera telefoner med samma nummer liggande där hemma – en i köket, en i vardagsrummet, en i sovrummet. Då skulle alla i familjen kunna ringa och svara på samma ”hemnummer” och vi skulle slippa bära runt på mobilen i fickan – åtminstone där hemma.

 

Krönikan 11 juni 2012

Det totala kriget

i trädgårdslandet

 

Jag har hittat en ny fritidssysselsättning, som jag helst hade velat slippa. Jag har blivit en notorisk – men inte hängiven - snigeljägare. Min fritidshustomt har sedan två år tillbaka invaderats av den spanska plågan mördarsniglar. Förra året åt de slemmiga krypen upp bland annat halva jordgubbsskörden innan jag tyckte mig ha kommit på ett radikalt botemedel: salt.

Jag strödde ut en obruten decimeterbred saltsträng runt hela jordgubbslandet. Och det tog skruv. Inte en enda mördarsnigel lyckades ta sig igenom barriären och de som försökte kolade vippen efter några centimetrar.

Sniglarna bjöds på sin hädanfärd eller hölls utanför. Men även gräset fick sig en snyting. Det kolade också vippen. Inte ens i år har det repat sig ordentligt – det ligger en brun matta kvar och bara några få nya strån har skjutit upp.

Förhoppningsvis kommer det att återfå hälsan under sommaren, eller åtminstone till nästa år.

 

Årets nya snigelbekämpningsmetod är trädgårdskalk. Det tipset fick jag på Kemiinspektionens hemsida och i helgen blev jordgubbsland, rabarberplantor, rabatter och fristående blomkrukor i trädgården omgärdade av ett minfält av kalk.

Återstår nu att se vilken effekt det kommer att få. Förmodligen måste kalksträngarna uppgraderas med jämna mellanrum, i synnerhet efter ihållande regn.

Men i botten finns alltid min basbekämpning: Varje kväll vid skymningen rycker jag ut, rustad till tänderna, på krigsstråt och plockar sniglar med grillnypa och låter dem plumsa ner i en hink med stark saltlösning. I veckan satte jag nytt insamlingsrekord med 273 sniglar på bara en kväll. På fyra dagar hade jag tagit livet av närmare 500…

Och mina offer gräver jag ner, begravda under en rejäl grästuva. Precis som i deckarromanerna.

Danska trädgårdsodlare har satt in en speciell sorts anka, som älskar att få mördarsniglar till både frukost, lunch och middag. Alla andra fåglar och djur tycks rata dem. Men dessa ankor lär vara otroligt aggressiva, så jag tror att jag avstår från den naturmetoden. Man vill ju inte gå omkring på tomten med risk för att få en anknäbb i röven.

 

Den europeiska sångtävlingen – så heter den faktiskt på svenska – är tack och lov över sedan flera veckor tillbaka. Jag kan inte minnas att jag någon gång under alla år tittat på hela programmet. För mig är den näst intill ointressant, mestadels en plåga.

Men i år dök plötsligt fem festliga gamla ryska gummor upp och rev av en låt. Snacka om att tanterna bröt av mot allt tramsigt glitter, rök, strålkastarlek och kråmande dansare! En riktig antigrupp, som borde ha tagit förstaplatsen.

Under mina många år som redigerare på NA:s nattredaktion föreslog jag flera gånger att nattgänget skulle knacka ihop en radikalt annorlunda schlagerlåt, gärna parodisk på själva tävlingen, att ställa upp med. Nånting i stil med Svenne Rubins texter. Tjo och tjim, tokerier och ett jävla tryck. Bland oss fanns bland annat ett riktigt musikfreak, som hanterade mycket i instrumentväg, och som kunde ha gjort en hedervärd insats.

Men tyvärr nappade ingen på mitt suveräna förslag. Även om vi inte hade kommit till final hade vi kunnat bli en uppfriskande katt bland alla hermeliner.

 

Är du trött på att det offentliga rummet blir alltmer nedskräpat med reklambudskap? Då finns det för dig en rogivande plats på jorden - den brasilianska storstaden Sao Paolo. Där har man tagit det politiska beslutet att förbjuda all reklam på gator och torg, inklusive på fordon som bussar och taxibilar.

”Plötsligt ser jag staden med helt nya ögon, detaljer i stadsmiljön som jag aldrig tidigare upptäckt”, berättade en Sao Paolobo i ett tv-reportage nyligen.

Något att allvarligt fundera över. Inte för att jag vill ha bort all reklam i stadsmiljön, men strängare regler för annonsering tror jag vi är många som skulle uppskatta. Inte minst att få bort den förfärliga reklamnedkladdningen av bussar och taxibilar.

 

Därmed sätter jag punkt för mina krönikor för den här säsongen. Jag tar nu semesterledigt och återkommer i mitten av augusti. Till dess – ha en riktigt skön sommar – förhoppningsvis utan mördarsniglar i trädgården!

 

Krönikan 21 maj 2012

Märklig MD-dom

och enkla uppfinningar

 

En märklig dom har nyligen avkunnats i Marknadsdomstolen. Efter en anmälan från Konsumentombudsmannen (KO) av flera telefonbolags marknadsföring har domstolen oväntat slagit fast att nya telefoner som ingår i ett abonnemangspaket hädanefter får kallas för ”gratis”.

Domen går juridiskt på tvärs mot flera tidigare domar i liknande marknadsföringsfall. En extra vara eller tjänst som ”följer med” ett köp har hittills inte fått kallas för ”gratis” i marknadsföringen, utan ska i stället benämnas ”utan extra kostnad”.

Ty för att en vara ska kunna betecknas som gratis får den inte vara kopplad till ett köp av annan vara. Gratis är endast produkter – eller tjänster – som erbjuds eller delas ut helt utan krav på motprestation.

 

Denna logiska självklarhet har nu Marknadsdomstolen med sin dom helt ställt över ända, trots att KO har slagit fast att erbjudanden om abonnemang där telefonen kallas för ”gratis” är de dyraste för konsumenten. Månadsavgifterna blir högre ju dyrare telefonen är.

Marknadsdomstolens motivering till domen är inte lätt att förstå: Telefonen måste anses som en ”tilläggsvara” till abonnemanget, resonerar domstolen, och då kan det inte vara olagligt att marknadsföra den som gratis.

Goddag yxskaft, Marknadsdomstolen. Rannsaka er språkliga kullerbytta! Den här domen riskerar att öppna för ännu fler falska gratispåståenden. Det är en himmelsvid skillnad på ”gratis” och ”utan extra kostnad”, alternativt ”på köpet”.

 

Vart tog de rustika trädgårdsmöblerna i furu vägen? Jag har förgäves snurrat runt till butik efter butik och letat efter ett utebord i furu. I stället finns en tämligen stor uppsjö av bord i bland annat tropiska träslag som jag inte vill ha.

Det slutade med att jag lyckades få tag på ett furubord på nätet. Billigt dessutom.

Billigt var också det bastanta bord som jag köpte till fritidshuset för snart 20 år sedan på Myrorna - 75 kronor. Det var kraftigt anfrätt av tid, väder och vind, det såg rentav för jävligt ut.

Men bara på ytan. En rejäl avhyvling och full snurr på slipmaskinen gjorde underverk. Bordstiljorna är sisådär tre centimeter tjocka och kommer att hålla för minst tio brutala avhyvlingar till. Det räcker till mina döddagar – och åtskilliga år därtill.

Och i helgen var det dags att kasta sig över bordet för tredje gången. Lackglänsande vackert – nästan som nytt - står det nu åter där och väntar på sommarens myggomgärdade sillorgier, grillkvällar, rödvinsstänk och ölstånkor. En liten renovering vart sjunde år med lack för 50 kronor är ingen dålig investering. Dessutom ett ganska roligt pyssel– och så får jag det bord jag vill ha.

 

De enkla uppfinningarna är oftast de mest genialiska. Ibland är de så enkla att jag inte begriper att de inte har uppfunnits långt tidigare. Ta till exempel resväskorna med hjul. Om jag inte minns fel dök de upp på bred front någon gång på 80-talet. Det är ofattbart att ingen tidigare kommit på denna idiotpraktiska lösning på svettigt bagagekånkande. Människans resande i större omfattning har pågått något århundrade, men det behövdes tydligen 70-80 år innan denna hjulförsedda snilleblixt slog ner i någon uppfinnar-Jockes huvud.

Och häromdagen köpte jag en ny trädgårdspaviljong sedan den tidigare säckat ihop under en högst oväntad halvstorm med mängder av blötsnö i mitten av april. Den nya har en regnsäker, ventilerande öppning i takets topp för att minska risken för att tidiga höststormar ska dansa iväg med hela härligheten till grannens tomt. Också det en fiffig innovation, som borde ha hamnat på partytältens tak redan från början.

 

För otaliga är det skräp till partytält för 199 spänn som tidigare om åren krackelerat för mig av betydligt mildare vindar och förvandlats till flygande fallskärmar. Det gick åt ett skittält varje år, som pliktskyldigast levererades till tippen frampå höstkanten. Där träffade jag ytterligare fem-sex missnöjda, svärande partytältsägare som hivade ner sina sönderrrivna plasttak och förvridna aluminiumskelett i kommunens sorteringscontainrar.

Visst ger produktion av dylikt smäck sysselsättning – åtminstone i Kina – men särskilt resurs- och miljövänligt kan det knappast kallas …

Pekings taxibilar kör som bålgetingar i den täta trafiken- men man slipper betala dricks. Foto: Pelle Forsberg

Krönikan 29 april 2012

Luriga försäljare, ettriga

försäljare och taxi i Peking

 

För sent ska syndarn vakna – i åratal har vi konsumenter plågats av oseriösa telefonförsäljare som lurat oss att teckna avtal på telefon för allt mellan himmel och jord: PPM-rådgivning, elabonnemang, strumpabonnemang, telefoner, bredband, med mera, med mera. Muntliga avtal utan efterföljande skriftligt godkännande har varit lagliga i Sverige sedan åratal tillbaka, och antalet lurade konsumenter, som hävdat att de aldrig tackat ja, kan räknas i tiotusental.

Men först nu har Konsumentombudsmannen vaknat och i en artikel på Svenska Dagbladets debattsida kräver nuvarande KO Gunnar Larsson och Post- och telestyrelsens generaldirektör Göran Marby att de här skojeriet måste stoppas med en strängare lagstiftning. Avtal som sluts vid alla typer av telefonförsäljning måste vara skriftliga för att vara juridiskt giltiga, föreslår de. Alternativt att konsumenten godkänner avtalet digitalt genom sin e-legitimation eller annan form av elektronisk signatur. Bara på de sätten kan den här typen av bondfångeri stoppas.

 

Det är naturligtvis ofta svårt för lagstiftningen att hinna ikapp när helt nya typer av marknadsföring och försäljning dyker upp. Men det här problemet har varit känt i många år och förslag på en striktare lagstiftning borde ha kommit mycket, mycket tidigare. En del av förklaringen kan vara att Konsumentverket fått sina årsbudgetar kraftigt beskurna sedan alliansregeringen tillträdde, och därför tvingats prioritera annat i sitt arbete. Något som tyvärr inte förvånar, eftersom de borgerliga partierna aldrig har visat något större intresse för att radikalt stärka konsumenternas ställning.

Kanske kan det bli en ändring nu, men fan tro’t.

 

Att bli överfallen av ettriga försäljare som kastar sig över dig som bålgetingar när man stiger in i affärer är bland det värsta jag vet. Jag vill vara i fred tills jag får anledning att be om hjälp. Häromveckan var jag i Peking och tänkte köpa mig några billiga minneskort till digitalkameran i ett stort elektronikvaruhus. Jag hann knappt komma innanför dörren förrän högljudda försäljares lockrop ekade från alla möjliga hörn. Med blicken rakt fram – nogsamt undvikande att se någon försäljare i ögonen, för då kan man vara fast – flydde jag snabbt mot utgången. Det blev inga minneskort, och hur många gånger har inte företag mist kunder på detta klumpiga och föga vinstgivande bemötande av presumtiva kunder?

 

Men även här hemma sprider sig detta idiotiska försäljningssätt i många butiker. Statliga apoteksbolaget - som för övrigt är den enda apotekskedjan jag numera handlar hos eftersom jag är så förbannad på utförsäljningen till privata ”aktörer” - har börjat med samma metod. Som att trycka på en knapp står snabbt en expedit på golvet framför mig och undrar om hon kan hjälpa mig – alldeles oavsett om jag med bestämda steg styr rakt mot en viss monter.

Jag har själv i min ungdom arbetat inom detaljhandeln och fick klokt nog lära mig att kunder inte ska störas förrän de ber om hjälp – eller om de efter en stund ser lite villrådiga ut. Det kallar jag för kundhänsyn, och jag vet att de allra, allra flesta vill ha det så. När ska vissa butiker inom den svenska handeln begripa att det är det bästa för att få kunden att trivas – och därmed öka sin egen försäljning?

 

Slutligen ytterligare några ord om Peking: Det var en fröjd att ta en taxi i denna stad. Inget tjafs med förarna om taxinotans storlek, inga skenande taxametrar och inga sura förare för att man inte gav dricks. Ty dricks existerar inte. Det som står på taxametern är det det som ska betalas. Punkt och slut.

Och så borde det vara inom alla ”dricksbranscher”, allrahelst i Sverige. Dricks är en märklig kvarleva från en svunnen fattigdomstid då vissa yrkesgrupper hade en ytterst liten grundlön, eller ingen alls, och för sin försörjning var helt beroende av att kunderna gav dricks. Så är det inte längre – så bort med alla drickssystem!

Krönikan 8 april 2012

Tretton goda råd

för att slippa kunder

 

Hur blir ett företag lättast av med sina kunder – och hur slipper det att få nya kunder?

Jo, så här kan det göra:

* Snåla med personalen i kundtjänsten och låt kunderna vänta länge, länge. Helst utan information om hur lång tid det tar, eller vilken plats de har i kön. Ackompanjera väntandet med en gräsligt skrällig musikslinga som maler på om och om igen. Om det är första gången som kunden ringer till företaget och direkt hamnar i en lång kö lägger denne snabbt på luren och bläddrar vidare i telefonkatalogen eller kollar på hitta.se för att hitta ett annat företag i samma bransch.

* Anställ oengagerade växeltelefonister, helst riktiga tjurskallar, som låter som om den som ringer bara är ett störande moment. Det första bemötandet är oerhört viktigt för att kunna vinna nya kunders förtroende - se till så att det inte blir så.

* Befolka din butik med överdrivet käcka och hurtiga, rentav larviga, expediter. Sådana hittas lättast bland unga grabbar, som inbillar sig att deras beteende är uppskattat. Lär av telekombutikerna – där står klämkäckheten som spön i backen.

* Blanda upp de hurtiga grabbarna med påflugna expediter, som inte vill lämna kunderna i fred, utan förföljer dem som hundar i butiken, trots att de sagt ifrån.

* Lär din personal att tilltala kunderna med ”Ni” och inte du. Ty för majoriteten är det gammelmodiga tilltalsordet ”Ni” både kyligt och oartigt. Ännu bättre blir det om tilltalsorden är ”min herre” eller ”damen”. Det är inte många som vill bli tilltalade på det sättet nuförtiden, och många kommer därför garanterat att snabbt vända på klacken och fly mot utgången.

* Kränger du el- eller telefonabonnemang? Lär upp dina ambulerande försäljare utanför ingången till köpcentret att försöka spärra vägen för förbipasserande presumtiva kunder. Inte minst äldre gubbar blir fly förbannade och kommer aldrig att teckna ett abonnemang hos dig.

* Bekymra dig inte om personalens kunskaper. Det sänker förtroendet rejält. Elementära kunskaper om konsumentlagstiftningen är inte alls nödvändiga, allrahelst inte konsumenternas lagliga rättigheter.

* Ödsla inte tid på överdriven prismärkning. Skit i att sätta ut priser i skyltfönstret eller ursprungsmärkning på frukt och grönt. Inte många gnäller över att jämförpriser saknas. Det blir bara mer personalkostnader om varenda vara ska ha rätt prismärkning och Konsumentverket har inte resurser att springa omkring och kolla. Dessutom finns knappt några sanktionsmöjligheter för den som slarvar. Nästan riskfritt alltså.

* Undvik att anställa folk som är med i facket. Då kan du hålla lönerna nere och slipper en massa utgifter för försäkringar. Och om du redan har fackmedlemmar– var ogin mot dem. Lär av framför allt stora amerikanska företag, som satt i system att göra arbetslivet surt för fackligt anslutna. Då slipper du många fackligt medvetna kunder i din butik – och de är ganska många.

* Var ytterst restriktiv vid reklamationer. Ha som utgångspunkt att alla varor som kunderna kommer tillbaka och klagar på efter garantitidens slut inte har några ursprungsfel. Hävda i stället med en dåres envishet att kunden varit slarvig, att det handlar om fullt normalt slitage, eller nåt sånt. Står du tillräckligt på dig kommer kunden att utmattad ge upp och vill aldrig mer återkomma till din butik.

* Fälld i Allmänna reklamationsnämnden? Ha, ha, bry dig inte, följ inte nämndens beslut, så hamnar du på Råd & Röns svarta lista som ett brev på posten. Jättebra negativ reklam.

* Stort företag, höga vinster? Gödsla dina högsta chefer med sanslöst höga bonusar. Detta gör vissa kunder otroligt upprörda, som tycker att pengarna i stället borde ha använts till att sänka priserna på varorna eller tjänsterna. Eller att ge din personal högre lön. Så slipper du även det packet som kunder.

* Hetsa dina chaufförer att köra runt som bålgetingar på gator och vägar med firmabilarna, låt dem bryta mot den ena trafikregeln efter den andra, framför allt hastighetsbegränsningar och rödljus. Här utgör redan vissa hantverksföretags bilar ett föredöme – de beter sig som utryckningsfordon och sämre reklam kan du inte få.

 

Lycka till! Följer du samtliga råd har du på kort tid garanterat inte en enda kund kvar.

 

 

Krönikan 18 mars 2012

Taxibranschens

rövare måste stoppas

 

För tjugo år sedan kunde man tryggt sätta sig i en svensk taxi och veta att risken för att bli blåst eller råka illa ut på andra sätt var mycket, mycket liten. Det var före avregleringen av taxibranschen, men sedan dess har taxeriet utvecklats till ett tillhåll för alldeles för många rövare.

SVT:s Uppdrag granskning visade tidigare i år hur taxiförare i storstäderna kunde fortsätta köra taxi trots att de dömts för våldtäkt och andra sexuella övergrepp på kunder. Dagens Nyheter berättade i början av mars om hur vissa så kallade friåkande taxiförare kan skörta upp kunder på fantasibelopp. De drabbade är ofta turister, ovana taxikunder, berusade krogbesökare och personer med nedsatt syn. De hade inte sett den obligatoriska prisskylten om hur mycket resan kan kosta. Det finns nämligen taxibilar som tar ut ett pris på upp till 9.900 kronor för tio kilometers körning!

 

Bedrägeri? Inte alls. Det är märkligt nog inte olagligt. Marknaden är fri, prissättningen likaså. Taxikunder har vittnat om hur de tvingats betala många, många tusen kronor för att åka mellan Arlanda och Stockholms city. I de fallen rör det sig ofta om utländska turister, som inte haft en susning om de svenska prisnivåerna, ett faktum som skrupelfria taxiförare cyniskt utnyttjar. Antalet taxikunder i Stockholm, Göteborg och Malmö som känt sig lurade kan enligt en undersökning som Transportstyrelsen gjort uppgå till en hel miljon.

Den största boven i detta anarkiliknande taxidrama är dock inte skojartaxiförarna. Det är alla avregleringskåta regeringar som sedan 90-talet släppt marknaden fri på rader av områden, utan att först göra några djupare konsekvensanalyser och utifrån de resultaten skapa regelverk för att förhindra missbruk. Naiviteten har varit häpnadsväckande stor, och fort skulle det gå. För 20 år sedan tilläts friskolor i tron att personalkollektiv, föreningar och personer med nya pedagogiska undervisningsidéer skulle kunna skapa goda komplement till det kommunala skolväsendet.

I dag ser vi det dystra facit. Stora, vinstsugna skolkoncerner, svenska som utländska, har roffat åt sig större delen av ”friskolemarknaden”. Detsamma har hänt inom vård och omsorg, där det finns knappt om plats för de små entreprenörerna.

 

I många andra västländer, som till exempel Storbritannien och Danmark, finns ett mycket striktare regelverk för taxibranschen, utan att den för den skull är reglerad i vanlig mening. Detta har skapat trygghet för taxikunderna, något som Sverige nu måste ta efter. Det ska inte vara tillåtet att skörta upp folk på närmare tiotusen för femton minuters körning och kontrollen av taxiförarbevisen måste skärpas.

Personligen åker jag sällan taxi, men när jag tvingas göra det är jag numera alltid på min vakt. Jag trodde aldrig att vi skulle få en liknande rörig taxisituation som rått och råder i många andra länder i världen. Jag minns hur jag tills för 15-20 år sedan kom tillbaka efter en utlandsresa och med en lättnadens suck satte mig i en svensk taxi – här blev man inte blåst på konfekten. Detta efter att under utlandsresan ha bråkat med den ena efter den andra taxiföraren om misstänkt manipulerade taxametrar, inga taxametrar alls, märkligt långt rundsnurrande i stadskärnor och förare som vägrat lämna tillbaka växel på höga sedelvalörer.

 

Därför kan man i dag fråga sig – hur många stackars utländska turister som grundlurats av en skojartaxi kommer att vilja återvända till Sverige? Dessa rötägg i taxiförarkåren är urusel reklam för vårt land.

 

 

Några onödiga watt här, och några onödiga watt där. Det kan bli förfärligt många onödiga watt. Foto: Pelle Forsberg

Krönikan 26 februari 2012

Jaga eltjuvar

en lönsam affär

 

Vad är det egentligen som drar el där hemma? Jag har alltid haft en hyfsat bra koll hur många kilowatt mina olika apparater och belysningen betyder för storleken på elräkningen. Det har bidragit till att jag länge varit noga med att frosta av frysar tillräckligt ofta, släcka onödig belysning, koppla in tidur och gå över till så snåla energisparlampor som möjligt.

Men det har funnits några undantag – bland annat de dolda eltjuvarna: standby-knappar samt laddare och eladaptrar som dygnet runt är kopplade till elnätet. Trots att de apparater som de betjänar är avstängda drar de ändå några watts el. Dygnet runt, året runt.

 

Några watt här, och några watt där. Det blir förfärligt många watt. Jag gjorde för något halvår sedan en genomgripande razzia bland dessa tingestar i mitt hem och upptäckte med hjälp av en elenergimätare att de bidrog till långtifrån försumbara belopp på min elräkning.

För att inte tala om min gamla medelstora frysbox. Det visade sig att dess kompressor stod och brummade minst 17 av dygnets 24 timmar, till en årskostnad av nära 900 kronor.

Frysboxen byttes snabbt ut mot en i den bästa energiklassen. Visserligen en engångskostnad på 4.200 kronor, men med dess betydligt lägre strömförbrukning är den betald efter sju år. Och en box brukar för mig hålla i minst 15 år. En gång hade jag ett frysskåp som hann bli 24 år, innan den lade sig ner att dö.

 

Eltjuvarnas härjningar stoppade jag genom att förse dem alla med ett löst eluttag med strömbrytare. Ett sådant fick också den gamla tv:n, eftersom den visade sig dra några watt även i helt avstängt läge.

På vissa grejer räcker det alltså inte att bara använda avstängningsknappen. De kräver också att antingen elsladden dras ur - eller förses med ett separat strömbrytaruttag.

Och resultatet på elräkningen blev en större överraskning än jag hade väntat mig. En hel femtedel av förbrukningen försvann – på bara små eltjuvar, en helt avslagen tv och en frysbox!

 

En annan lömsk eltjuv är datorutrustning. Och här handlar det inte om småsummor, utan om en ansenlig mängd watt som bara rinner ut i tomma luften. En dator, skärm, skrivare, högtalare och bredbandsmodem/router förbrukar tillsammans grovt räknat 150 watt, betydligt mer än en energisnål frysbox. Att ha de grejerna passivt påslagna från morgon till kväll i 16 timmar drar 2,4 kilowatt per dygn, vilket med ett totalpris för kilowatten på 1:30 ger en årskostnad på över 1.100 kronor.

En del stänger inte av hela eller delar av den utrustningen ens på nätterna. Då blir det 570 till på årsräkningen …

Säg att normalhushållet använder sin dator under fem timmar per dygn. I så fall kan den som tidigare låtit den vara påslagen från morgon till kväll spara närmare 800 kronor på ett år.

 

Vad är ett personnummer? För mig är det Skatteverkets och Försäkringskassans sedan länge etablerade sätt att skriva ut det: AABBCC-1234. Alltså årtalets två sista siffror, månaden, dagen – bindestreck – och de fyra sista siffrorna. Men så tycker långtifrån alla, inte minst banker och försäkringsbolag. Flera varianter förekommer: hela eller halva årtalet, med eller utan bindestreck, i olika kombinationer. Titt som tätt får man ”bakläxa” när man ska fylla i sitt personnummer i olika sammanhang, inte minst på nätet. Ska det vara så svårt att lära sig hur personnumret officiellt är uppbyggt?

 

För övrigt anser jag att kungahuset bör störtas - innan det ynglar av sig ännu mer. De många miljoner som sparas på denna finansiellt nödvändiga utrensning av meningslösa utgifter i statsbudgeten bör lämpligen läggas på Konsumentverket. Ex-medlemmarna i kungafamiljen kan då erbjudas jobb som kommunala konsumentvägledare. Inte minst kungen borde ha många gedigna råd att ge dem som funderar på att köpa skitdyra sportbilar. Och drottningen kan väl, tjaa, ge käcka tips om hattar och ansiktslyftning?

Krönikan 5 februari 2012

Adjö till en utsugarbank

 

Det tog mig över tio år att byta bank. Redan i slutet av 90-talet började jag fundera på att överge utsugarbanken Nordea med sina ovanligt många och påhittiga avgifter för allt mellan himmel och jord. Men det tog emot att behöva lägga energi och tid på att riva upp bankkonton, kortkonton och några små fondkonton. Så jag vilade på hanen så länge.

Vad som till sist fick bägaren att rinna över var nyheten i slutet av förra året att Nordeas vd Christian Clausen förärats en 250 kvadratmeters våning på Östermalm, som för hans skull renoverats för 26 miljoner.

 

* Därtill avslöjades samtidigt att gubben fått en pensionsavtal värt 100 miljoner

* Och så fick han ju sedan tidigare 7,4 miljoner i lön - plus bonus förstås.

* Och så ska 2 000 anställda på Nordea rationaliseras bort, trots att banken gör enorma vinster.

* Och så kommer en tredjedel av bankens 300 kontor att sluta med kontanthantering.

* Och så det oförskämt höga avkastningskravet på 15 procent.

 

Nej, det måste vara någon måtta på girigheten – en girighet som naturligtvis drabbar kunderna. Sådant parasiterande på i huvudsak vanligt folk med vanliga inkomster vill jag inte vara med och betala, och den uppfattningen delar jag säkert med miljontals svenskar. En sådan bank förtjänar inte några kunder.

Det skrev jag också ordagrant i ett personligt brev till både Nordeas huvudkontor och Christian Clausen himself.

Den sistnämnde fick jag naturligtvis inget svar från – bankdirektörer tillhör ju numera det nya orörbara frälset, som självklart inte nedlåter sig till att svara en simpel dussinkund.På sina egenbyggda piedestaler svävar de högt ovan samhällets moln och låter all kritik rinna av som vatten på en gås.

 

Men Nordeas ”kundombudsman”, förmodligen ganska långt ner på stegen i företagshierarkin, svarade faktiskt på brevet. Så här lät det bitvis:

”Vår vd /---/ har ett pensionsavtal som innebär att han får motsvarande ungefär halva sin lön i pension. Det är viktigt för Nordea att vår koncernchef har marknadsmässiga villkor. Vi är inte marknadsledande när det gäller lön, pension eller bostadsförmåner, varken i Sverige eller i Europa, men självklart är det mycket pengar det handlar om”.

 

Vad ville man säga med detta svar? Det låter nästan som om de tycker att karln egentligen är underbetald, den stackars kraken kommer ju att få bara hälften av sin tidigare lön i pension - hur ska han klara ålderdomen? Måste han sälja sin vinkällare och några av segelbåtarna, eller vilka pryttlar han nu besitter?

Några svar på kritiken av de många avgifterna, planerna på att dra ner med 2 000 anställda, indragna kontor med kontanthantering eller det höga avkastningskravet fick jag dock inte.

 

Hur är det då med de övriga storbankerna? Tja, inte är de så värst mycket bättre, men de har åtminstone färre och lite lägre avgifter. Det är som att välja mellan pest och en mildare kolera. Jag valde dock en bank som för närvarande inte har några planer på att lägga ner kontanthanteringen på några av sina kontor. Och dessutom har ett väl utbyggt kontorsnät, större än Nordeas.

Men mina sparpengar kommer den nya banken inte att få tillgång till. Därtill är deras räntor alltför låga. Den lilla penningpungen har jag i stället förärat en liten nischbank med hyfsad ränta och fria uttag.

 

Sådan är kapitalismen – vi har ett någorlunda fritt val. Om tillräckligt många utnyttjar möjligheten att välja bort ”aktörer” på marknaden av vad slag de vara månde, skulle vi kunna få många giriga och oetiska företag på knä.

Som till exempel Carema Care, som en av Dagens Nyheters läsare tyckte skulle byta namn till Kräma Mera …

Krönikan 15 januari 2012

Konsumentministern

ett sorgligt stolpskott

 

Sverker Olofssons debattprogram i början av januari om svenskarnas tilltagande fetma satte inte bara fingret på ett allvarligt hälso- och samhällsproblem – det visade också på alliansregeringens skrämmande likgiltighet för konsumentfrågor. Där i studion fann vi en konsumentminister, Birgitta Ohlsson (fp), som var allt annat än debattglad, utan en blek figur som verkade både småsur, uruselt påläst och ointresserad. Hon svarade bara kort och oinspirerat på direkta frågor och tog aldrig spontant själv till orda. ”Du är ovanligt tyst – vad är det du tänker?” var därför en av de bästa frågorna som Sverker Olofsson ställde under programmets gång.

 

Och när hon tvingades svara – vad trillade då ur hennes mun? Jo, svävande flumsnack av värsta politiska sort. Hur ska svenskarnas växande fetma bemötas? Fett- och sockerskatt? Regleringar? Lagstiftning? Förslagen haglade från andra deltagare i studion, men Birgitta Ohlssons recept var ”vi måste ta större ansvar, få i gång en debatt, satsa på barn och ungdomar”.

Är det allt en konsumentminister har att säga i en så viktig fråga? Vad är det för oinspirerade stolpskott som regeringen utser till ministrar?

 

Men problemet är egentligen inte bara Birgitta Ohlsson som minister. Problemet är att konsumentfrågor alltid har stått lågt på den politiska dagordningen. Inför riksdagsvalet 2010 gjorde jag i en krönika en sammanställning över de dåvarande sju riksdagspartiernas syn på konsumentfrågor. Det gav ett beklämmande resultat.

Kristdemokraterna, Centerpartiet och Moderaterna nämnde över huvud taget inte konsumentfrågor i sina partiprogram. Det enda partiet som tog upp ämnet var Folkpartiet, som bland annat tyckte att konsumenternas intressen bäst tas tillvara om ”politiken blir mer marknadsanpassad”.

 

Det är klassiskt vanliga svar från borgerligt håll. ”Den fria marknaden” ska fixa allt. "Ökad konkurrens stärker konsumenternas ställning". Men det är rent nonsens. Ökad konkurrens kan ge oss lägre priser, men den anonyma ”marknaden” har ingen inbyggd etik, inget inbyggt samvete, ingen inbyggd känsla för fair play gentemot konsumenterna. Den vill bara ha vinst. Konsumenternas ställning och rättigheter kan bara stärkas genom lagstiftning och regleringar.

Förfärade har vi sett vad ”de fria marknadskrafterna” har åstadkommit inom vård och omsorg. Skandalföretaget Carema Cares exploatering av sjuka åldringar talar sitt tydliga språk.

Oppositionspartierna hade lite mer att säga, även om mycket återstod att önska. Miljöpartiet hade en mer detaljerad konsumentpolitik, mycket med miljön som förtecken.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet lyckades också prestera flera konkreta förslag. Men särskilt framträdande var ändå inte konsumentfrågorna i deras valprogram.

 

Ingen regering, vare sig socialdemokratiska eller borgerliga, har haft en explicit konsumentminister, med enbart konsumentfrågor på sitt schema. Om man verkligen vill ha en kraftfull, seriös konsumentpolitik är det dags att tillsätta en ren konsumentminister, som inte splittras av en mängd andra uppgifter.

Och vad gäller den svenska fetman är speciella, höga fett- och sockerskatter ett utmärkt förslag. Det löser naturligtvis inte hela problemet, men skulle bidra till att styra över konsumtionen på nyttigare livsmedel. De skatteintäkterna skulle – såsom föreslogs i Sverkers program – kunna användas till att sänka momsen rejält på till exempel frukt och grönt.

Det hade varit ett mycket bättre politiskt drag än att halvera krogmomsen.

Krönikan 18 december 2011

Extremt lågt förtroende

för telekombranschen

 

Nitton av tjugo litar inte på dess reklam.

Varannan är missnöjd med tjänsternas kvalitet.

Tre av fyra litar inte på säljarnas information och rådgivning.

Mer än var tredje gillar inte försäljningsmetoderna.

Nästan fyra av tio är missnöjd med priset.

Tre av fyra tycker det är svårt att jämföra olika typer av abonnemang.

 

Vi har hört det förut – år efter år efter år. Det har inte skett några större förbättringar, utan snarare tvärtom. Det handlar om konsumenternas förtroende för telekommarknaden. En marknad som är en bedrövlig, näst intill obegriplig sörja av snåriga erbjudanden, villkor, priser, avtalstider, rabatter, om och men och från och till och undantag hit och dit. ”Kundnöjdheten” inom branschen ligger på en osedvanligt låg nivå.

 

Efter att ha tagit del av ovanstående fakta, som bygger på flera kundundersökningar och statistik, bland annat från EU-kommissionen, Svensk kvalitetsindex, Post- och telestyrelsen och Telekområdgivarna (fd Konsumenternas tele- tv- och internetbyrå) samt landets konsumentrådgivare, har konsumentombudsmannen Gunnar Larsson fått nog. Han vill nu skärpa kraven på branschen så att det ska bli lättare att bland annat jämföra priserna vid köp av mobiltelefon och abonnemang. Och – inte minst – få ner den vanligaste bindningstiden från oförskämt långa två år till max ett år.

”Resultaten är nedslående och visar hur en bransch har misslyckats med att skapa produkter och tjänster som är begripliga för konsumenterna” skrev han i en debattartikel i DN i mitten av december.

 

I dator- och mobiltelefonins barndom på 90-talet fanns under de allra första åren en hyfsad möjlighet för oss konsumenter att på egen hand göra någorlunda vettiga jämförelser mellan olika erbjudanden. Utbudet och marknaden var långtifrån så komplexa som den är i dag. Som konsumentreporter på NA lyckades jag då göra en och annan lättöverskådlig, begriplig jämförelse mellan bland annat olika mobilabonnemang.

Men tämligen snabbt gav jag sedan upp. Erbjudandena, innehållande ”gratis” mobiltelefoner, olika bindningstider och mängder av komplicerade samtalstaxor gjorde det omöjligt att bringa klarhet i vad kunden egentligen skulle få för pengarna.

 

Inför mitt senaste val av mobiloperatör för bara några månader sedan satt jag i timmar och räknade på vilket abonnemang som var mest fördelaktigt, utifrån mina egna telefonvanor. Jag tror att jag valde någorlunda rätt - men jag är ändå inte helt säker.

Ty rätt val av abonnemang handlar för en flitig mobilanvändare inte om småpengar. Vi spenderar en mångdubbelt större del av våra inkomster på telekomtjänster i dag än vi gjorde för bara 15 år sedan. Mobilräkningar på mellan 5 000 och 10 000 kronor om året är inga ovanligheter. Att detta blivit en allt tyngre post i våra privata budgetar vittnar den rusande statistiken över hur många personer, inte minst ungdomar, som hamnar hos kronofogden på grund av obetalda telefonräkningar.

 

Konsumentombudsmannen vill nu vila på hanen med förhoppning om att telekombranschen själv ska mocka upp i den ogenomträngliga produktgyttja den skapat. Om så inte sker tänker han börja driva frågan om skärpt lagstiftning. Jag tror inte på den tågordningen. Branschen har haft snart 20 år på sig att skärpa sig, men mycket lite har hänt. Därför borde han redan nu arbeta för tuffare lagkrav.

 

Julen står än en gång för dörren och tomtekommersens vågor sköljer som vanligt över oss som en våldsam tsunami. Häromdagen hittade jag i min digra hög med 17 års krönikeklipp en egen liten julbön och kommersiella budord som publicerades inför julen 2003. Den kändes förvånansvärt lika aktuell i dag och förtjänar epitetet ”Favorit i repris” som det brukar heta i Kalle Anka. Håll till godo med några något moderniserade delar och ha en skön jul- och nyårshelg! Nu tar jag själv ett litet helguppehåll och återkommer med nästa krönika i mitten av januari:

 

Ikea vårt som är i Älmhult

helgat varde dina hyllor

tillkomme dina hundratals varuhus,

såväl i Sydney som Moskva

 

Vår dagliga Pågenslimpa med fibrer

till kampanjpris giv oss i dag

Och förlåt oss

våra skulder

till Siba och Giganten

Såsom ock vi förlåta dem

den platta tv

som icke voro tillfyllest

 

Och inled oss icke i frestelsen

att vägra handla

utan fräls oss

från denna onda tanke

 

Ty marknaden är din, och makten

och jordens begränsade resurser,

tills ekosystemen brakar ihop.

 

Du skall inga andra skoleverantörer hava

jämte Adidas

Du skall icke missbruka Coca Colas,

din gudomliga dryckesleverantörs namn

 

Tänk icke på vilodagen

utan håll butiken öppen

så att du inte

missar några vinstkulor

 

Hedra Mammon och frosseriet

för att det må gå dig väl

Och du må leva

tills du får hjärtsnörp

av för högt fettintag

 

Du skall icke dräpa handlarn

om han lurat dig

utan gör

en reklamation i stället

 

Du skall icke stjäla i gallerian

ty då går du miste

om kundpoäng

som ger dig rätt att köpa

en stekpanna

med köplustrabatt

Slå till med lagsläggan

mot oseriösa företag