* Krönikor 2012

Äldre krönikor från 2012

Krönikan 10 december 2012

Rånarbranschen

har flyttat ut på nätet

 

Bankrånen blir färre och färre – av den enkla anledningen att det numera sällan finns några stora pengar att roffa åt sig på bankkontoren. En del av bankrånarbranschens utövare tycks därför ha flyttat ut på nätet, där bondfångeriet och lurendrejeriet frodas som aldrig förr. Där brukar de enskilda bytena visserligen inte bli lika stora som under den glada bankrånarperioden. Men många bäckar små kan ge stora pengar, hundratals eller tusentals lurade kunder blir till floder av många sköna prasslande sedlar i den egna kassakistan.

Dessutom är det väsentligt lägre straff för bedrägeri än för väpnat rån. Om man dessutom rör sig i en juridisk gråzon kan man rentav klara sig. Och möjligheterna att sopa igen spåren efter sig på nätet är många.

Det började redan strax efter att internet slagit igenom i mitten av 90-talet. De så kallade Nigeriabreven dök upp i hundramiljontals mejl i hela världen. Någon totalt okänd person ville låna ditt bankkonto och lösenord för att diskret föra ut enormt stora summor pengar från Nigeria och för besväret skulle du själv belönas med miljontals dollar. En och annan gick på bluffen och såg sina bankkonton helt länsas på besparingar.

Den här verksamheten fortsätter än i dag, men har tagit nya former. Det senaste är bedragare som låtsas representera din bank och vill att du ”verifierar” lösenordet till ditt konto. Andra påstår att du vunnit mängder av pengar i ett lotteri du aldrig deltagit i. Uppge bara ditt kontonummer och lösenord, så kommer vinstpengarna …

De sistnämnda bedrägeriförsöken är dock så taffligt formulerade på datoröversatt svenska att knappast någon lär falla i fällan. Men det är märkligt att inte ens de mest sofistikerade e-postfiltren lyckas stoppa dem från att hamna i våra mejlboxar.

 

En svensk variant på internetbedrägerier är de otaliga bluffakturorna som skickas ut till företag, oftast små sådana, som påstås ha köpt reklamplats i kataloger av de mest skilda slag. Detta har pågått i åratal och det dyker ständigt upp nya ”bolag” som försöker – och många gånger lyckas – skinna seriösa företagare på pengar. Bakom flera sådana bluffbolag har skymtat medlemmar i ökända mc-gäng.

Men allt bondfångeri på nätet är i juridisk mening inte olagligt. Många rör sig i en lättsinnig entreprenörszon där rymliga samveten, brist på etik och moral, fula trick och utelämnande av viktig information är tunga framgångsingredienser för att kunna lura folk.

 

Eller att lura barn. Nyligen förbjöd Marknadsdomstolen, MD, nätföretaget Stardoll AB att uppmana barn att handla på deras sajt. Stardoll är en så kallad spelcommunity, där barn erbjuds en virtuell klippdocka att sminka och klä upp. Men för att kunna utnyttja alla funktioner i spelet måste barnet köpa bland annat en virtuell möbelkollektion. ”Köp”, ”köp fler”, ”uppgradera nu”, ”köp innan det är för sent” var några av de stressande uppmaningarna till barnkunderna.

Marknadsföringen strider mot EU-lagstiftningen och bedömdes av MD som så aggressiv att om den inte upphör kommer företaget att dömas till ett vite på en miljon kronor.

Antingen är ägarna till Stardoll fullständigt okunniga om konsumentlagstiftningen på den här punkten - och då ska man inte driva företag - eller också har de mot bättre vetande tagit en rövare i hopp om att inget ska hända. Det märkliga är dock att de först satte sig på tvären och därför tvingade Konsumentombudsmannen att pröva frågan i MD.

Men med domen kommer de inte undan. Frågan är nu om företagets ”spelcommunity”kommer att överleva. För utan att kunna marknadsföra sitt virtuella krafs till barn tjänar de ju inga pengar.

 

Över huvud taget är det dåligt med laglydigheten bland sådana här nätföretag. Det har en EU-granskning nyligen konstaterat. Mer än tre av fyra bolag som säljer digitala produkter på nätet följer inte lagstiftningen, och många bryter grovt mot dem.

Det handlar om företag som säljer ”online-produkter” som appar, spel, böcker, filmer och musik. Oskäliga avtalsvillkor hör här till vanligheterna – företagen tar inget ansvar för om produkterna skadar kundens utrustning eller om de inte alls fungerar.

En del har till och med villkor som förbjuder kunden att anlita juridisk hjälp vid en eventuell tvist – hur nu det förbudet ska fungera när själva avtalsvillkoret är olagligt.

Information om ångerrätt saknas ofta och på en tredjedel av de granskade sajterna går det inte att klaga alls – eftersom ingen kontaktinformation finns!

Ingen fysisk adress, ingen mejladress, inga telefonnummer, ingen kundsupport. Sådana nätföretag ska man naturligtvis inte handla av.

 

Som sagt, nätet är en guldgruva för bedragare, oseriösa företagare med rymliga samveten – eller bara okunniga korkskallar som borde syssla med annat än affärer.

Vi konsumenter har det inte lätt där ute i cyberrymden, fällorna är många och djävulskt listigt utformade. På nätet är det extra viktigt att vi är pålästa och på ständig vakt.

 

Krönikan 19 november 2012

Tidningar på nätet

en bedrövlig sörja

Om dagstidningarnas nätupplagor – som de ser ut i dag – ska bli det enda alternativet till de traditionella papperstidningarna i framtiden, då betackar jag mig. I dagstidningen vet reklamen sin plats – den ligger till höger på varje sida och uppdelningen mellan redaktionell text och annonser är harmonisk. Logiskt och läsvänligt.

Men på nätet blir anarkin på nätsidorna bara värre och värre. En stor jävla blaffa till annons skymmer sikten när man går in på Svenska Dagbladets nyhetssajt. Och när man rullar ner en redaktionell text som ska läsas hänger annonsen över sidhuvudet med och minskar läsfältet. En läsning som dessutom störs av att texten avbryts av annons efter annons. Den dagstidning jag själv var anställd på i 42 år, Nerikes Allehanda, är inte mycket bättre.

 

I övrigt ser dessutom många redaktionella nättidningars layout ut som om någon sprängt en bomb i en färghandel. Vissa är en orgasm i färger, ramar, plattor och allsköns plotter och lull-lull. Stringens, läsvänlighet och överskådlighet är något som dessa sidformgivare tydligen inte kan stava till. För mig, som bland annat sidredigerare på NA i 30 år, skär det i yrkeshjärtat.

Lägg därtill att sidorna är så informationstunga att det snart krävs en dyr, avancerad speldator för att orka bläddra igenom dem på rimlig tid.

 

Papperstidningens läsare skulle aldrig acceptera att det dyker upp reklambudskap mitt i redaktionella texter. Det skulle bli ett ramaskri. Men på nätsidorna anses det tydligen helt okej .

Hur resonerar tidningsledningarna? Att materialet är gratis och då får läsarna acceptera röran? Att det är enda sättet att locka annonsörer?

 

Det talas mycket om valfrihet hit och dit. Den här ordningen är ingen valfrihet. Jag vill ha valfriheten att ostört få läsa artiklar när jag vill och ostört få läsa annonser när jag vill. Jag vill inte bli överfallen av reklam, vare sig det sker ute på stan av påflugna telefonförsäljare, i brevlådan i form av direktreklam eller nasare som knackar på dörren. Jag är absolut ingen rabiat motståndare till reklam, men det är JAG som ska välja när jag vill ta den till mig.

 

Är det så här den tunga nyhetsförmedlingen ska se ut i framtiden, då är det illa. Traditionella pappersdagstidningar över hela världen förlorar läsare, men det är egentligen inget konstigt. Det är självförvållat, ett saftigt, korkat självmål som tidningsbranschen gjorde för över 15 år sedan, då internet började slå igenom på allvar. Redan då borde tidningsägarna ha förstått att inte lägga ut redaktionellt material gratis på sina hemsidor. De borde ha satt sig ner och gemensamt kommit överens om att ta betalt för det väsentliga nyhetsmaterialet på nätet.

 

Hoppet står i dag till pdf-tidningar, att läsarna blir mer benägna att betala för en fullödig redaktionell produkt, där artiklar och annonser vet sin plats och där det finns läsupplevelser i form av välskrivna reportage, analyser av nyhetshändelserna och ambitiösa bakgrundsfakta. Pdf-tidningar är dessutom billigare att producera, eftersom det inte behövs några tryckpressar eller en fysisk distributionsapparat i form av tidningsbud. Men risken är stor att det redan är för sent – yngre människor har hunnit vänja sig vid att det ”ska” vara gratis.

 

Under tiden som tidningarna försöker slicka sina sår och vet varken ut eller in fortsätter den svenska pressen att blöda. Tjugosex av totalt 97 redaktionellt anställda – mer än var fjärde på Nerikes Allehanda tvingas sluta inom de närmaste månaderna. Det är en katastrof för länets läsare och allt prat om att de kommer att få en lika bra tidning är naturligtvis nonsens.

Med mina många år på tidningen känner jag igen detta dösnack och har på första parkett kunnat beskåda hur NA bit för bit under de senaste 15 åren har utarmats på innehåll och kvalitet. Artiklar kan bara skrivas av människor och inte av datorer och sofistikerade dataprogram. I dag är NA en skugga av sitt forna jag, en tidning som hade sin storhetstid på 70- och 80-talen.

Redaktionell utarmning och tidningsdöd är även ett stort demokratiskt problem. Hur ska de kommuner bevakas där ingen redaktion finns? Ska dess invånare vara hänvisade enbart till kommunernas egen vinklade information på nätet?

 

Krönikan 29 oktober 2012

Energimärkning

som inte stämmer

Kan vi alltid lita på den energimärkning som uppges av tillverkarna av eldrivna produkter? Jag har under de senaste åren tagit för vana att alltid koppla min lilla elenergimätare till en nyinköpt elpryl för att kolla upp om uppgifterna är riktiga.

Och det har gett mig svaret på den inledande frågan – uppgifterna stämmer alltför ofta inte. Något som många av konsumenttidningen Råd & Röns varutester också visat.

 

Senaste köpet var vår första platt-tv för någon månad sedan, en ”liten” 32-tummare. Den skulle enligt bruksanvisningens tekniska data inte dra mer än max en enda watt i standbyläge.

Så in med energimätaren.

Resultatet blev hela 9 watt …

Å andra sidan visade sig energiåtgången vid drift vara några watt lägre än de uppgivna. Att det slår åt det hållet hör dock till ovanligheterna.

 

Andrahandsbutiker – numera engelskifierade till att kallas second-hand, förmodligen för att det ska låta finare – blir bara populärare och populärare. Borta är sedan länge lumpstämpeln och dess kunder är numera inte bara fattiga lågavlönade, utan dit hittar både kreti och pleti. Framför allt om det kallas ”vintage” – ännu lite finare - för då kan det locka även damer med rasslande pärlhalsband och dojor från NK.

Det var inte så värst länge sedan som det betraktades som lite skamligt att handla i andrahandsbutiker. Det gav en fattigdomsstämpel. Min egen morsa rynkade föraktfullt på näsan och fnös åt dessa inrättningar när jag var barn och tonåring på 50- och 60-talen. Men så var det också i den tid då samhällshjulen snurrade för fullt, arbetslösheten var försumbar och välståndet bara ökade, år efter år efter år. Då skulle det köpas, konsumeras och slängas, helst så fort som möjligt, långt innan grejerna hunnit bli utslitna. Så att hjulen kunde snurra allt fortare och välståndet öka ännu mer.

 

Personligen drogs jag aldrig riktigt med i den där konsumtionskarusellen. Jag vägrade begripa vitsen med att kasta fullt fungerade prylar på tippen. Eller byta kläder varje halvår för att en fjollig fransman på ett modehus i Paris sagt så. Det gjorde inte min farsa heller, och det är nog honom jag kan tacka för att jag alltid omhuldat principen om återanvändning.

Det man inte längre behöver eller vill ha, det säljer man billigt. Eller skänker bort, allrahelst om det gynnar behjärtansvärda ändamål.

Därför är andrahandsbutikernas renässans glädjande. Inte bara för den personliga ekonomins skull, utan lika mycket för att det gynnar den miljö vi så exempellöst naivt våldtagit genom vårt hejdlösa konsumerande i mer än ett halvsekel.

För några decennier sedan var jeans en modevara som kom och gick. Ena året var jeans inne, andra året helt ute. Dessa jeanscykler bekom mig inte, jag tog aldrig av mig jeansen. När de var ”ute” fick jag en och annan gliring av någon kompis och när de blev ”inne” igen kunde jag bli kallad modelejon …

 

Det finns alltid plats för öl, lyder ett talesätt. Det håller jag fullständigt med om. Men hur mycket plats tar egentligen ”en stor stark”? Förr innebar en stor stark alltid en halvliter. Så icke numera. En stor stark kan rymma allt från knappt 40 centiliter till en engelsk pint, det vill säga drygt en halvliter. Pubar och krogar som försöker locka in gäster med lockrop om billiga stora starka serverar nästan aldrig några halvlitrar, utan oftast är det bara 40 centiliter i glaset.

Det kallar jag inte för en stor stark. Inte sällan är serveringspersonalen dessutom okunnig om hur mycket som ryms i glaset. På gränsen till otillbörlig marknadsföring skulle jag vilja påstå.

Kan inte krogbranschen enas om hur mycket öl det ska vara i ett glas stort stark? Om inte så borde den åtminstone informera sin personal om hur många ölcentilitrar gästerna får för pengarna.

Någon jävla ordning måste det vara även på en stor stark.

Hur mycket rymmer glaset egentligen? Foto: Pelle Forsberg

Krönikan 8 oktober 2012

Slarvig prismärkning

och brackiga kunder

Vad är en ”lagertömning” där ”allt ska bort”? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Erfarenhetsmässigt förknippar de flesta ordet med att varor reas ut, men tji fick jag för några veckor sedan i en skobutik i Stockholmstrakten.

Jag lockades in i butiken av ovanstående braskande stora lockrop på skyltfönstren. Men väl inne i butiken verkade allt annat än en rea pågå. Knappt ett enda pris var nedsatt, vilket jag påpekade för personalen.

Nej, någon rea var det inte. Men däremot lagertömning …

Tja, vilket handlare vill inte tömma lagret så att allt säljs? Det är väl meningen med all handel.

 

Detta är ett ovanligt fult sätt att lura sina kunder på. Men det är bara ett i en lång rad tricks som handeln använder för att få oss tro att priserna är nedsatta:

* Störtskyltning. Mängder av samma vara slängda huller om buller i en korg eller tunna och med en jättelik prisskylt. Men långtifrån alltid ett nedsatt pris. Det ska bara ge sken av det.

* ”Super”. Icas urfåniga standardformulering på skyltar för varor man vill sälja mer av. Men betyder ”super” alltid att det är ett extrapris? Icke.

* ”Vansinnesrea! Nedsatt upp till 70 procent!” Och hur många varor brukar vara nedsatta med 70 procent? Oftast ytterst få, av kategorin produkter som knappt någon vill ha.

 

Prismärkning av varor är för mig en ständig källa till irritation. Ska det vara så svårt att läsa innantill i de mycket enkelt formulerade lagregler som Konsumentverket tillhandahåller handlarna? I 20 års tid har en stor Ica-butik i mitt fritidshus grannskap i Roslagen inte förstått vad ett jämförpris är. Att det ska anges i kilo eller liter, för ett fåtal specialvaror per styck. Men här har sagde Ica-handlare under alla år fått för sig att det på egenproducerade prisskyltar duger med styckepris – det vill säga samma pris som en enskild förpackning.

Goddag yxskaft.

Eftersom det inte hjälpte med att flera gånger påpeka detta för ägaren anmälde jag för snart 15 år sedan butiken till Konsumentverket, samtidigt som jag själv gav honom ett exemplar av Konsumentverkets lathund för prismärkning.

 

Ingenting hände, trots att Konsumentverket pratade med honom.

Därefter gav jag upp. Jag handlar inte där längre, trots att jag bara har fem kilometer till butiken. Endast i nödfall går jag in där för att köpa en dagstidning, ett paket jäst eller en liter mjölk. Den okunnige slappgöken ska banne mig inte ha mina matpengar.

 

I stället väljer jag att åka två mil till en större bruksort, där det finns tre butiker, Ica, Coop och Vivo. Och Systemet därtill - med sin tjeckiska öl - pris ske gud! Inte för att dessa matbutikers prismärkning är exemplarisk, men väsentligt bättre än ”närbutikens”. Dessutom är prisnivån något lägre, säkert beroende på att butikerna ger varandra konkurrens.

Det finns även ett annat skäl till att det är trevligare att handla där. Kundkretsen. Den slarviga Ica-butiken invaderas under sommartid och helger av horder av brackiga fyrhjulsdrivna noll-åttor som fyller sina förråd med pilgrimsmusslor och miljöförstörande asiatiska jätteräkor. I sådana sällskaps närhet trivs jag inte.

 

Men i bruksorten lyser de i stort sett med sin frånvaro. Där handlar vanligt folk, eftersom omgivningarna inte är något utpräglat sommarstugeområde. Där i ortens centrum sitter pensionerade jobbare på sina ljugarbänkar och snackar skit, några a-lagare lullar förbi och bilarna består mer av smårostiga Volvor än av Rut-bidragstvättade stadsjeepar.

Vanligt folk utan skattesmitarkonton på Cayman Islands. Det gillar jag.

Måndag 17 september 2012

Fantastiska dojor

och smäck i brallorna

 

Att ett högt pris inte är en garanti för hög kvalitet – eller att ett lågt pris inte behöver betyda låg kvalitet - det lärde jag mig för många, många år sedan. Åtskilliga är de dyra varor jag köpt som visat sig vara tämligen mediokra i varaktighet och slitstyrka och många är också de billiga prylar som hållit förvånansvärt länge.

Det gör det sannerligen inte lätt för oss konsumenter. Men många års konsumerande ger oss erfarenheter – man lär sig vilka detaljer som snabbt brukar gå sönder och som därför bör synas extra noga inför köpet. Det funkar hyfsat på mycket, kläder till exempel, men värre är det med tekniska produkter som datorer, tv-apparater och andra elektroniska grejer. Inför sådana köp är det lämpligast att försöka hitta en pålitlig konsumenttest där den tilltänkta produkten finns med.

 

För över tio år sedan köpte jag för runt 300 kronor – då ett ”mellanpris” - ett par riktigt bastanta läderskor av Kalle Anka-typ. Det vill säga dojor som är så breda att tårna utan problem kan dansa tango därinne. Det gillar jag, ingen klämrisk där inte, och därmed ingen risk för deformerade fötter.

Det är några av de bästa skor jag någonsin köpt, även om de är ganska tunga. Och de höll ända tills i somras, då sulan i den ena dojan lossnade från ovanlädret. Men min skomakare klistrade för 60 spänn ihop bitarna igen med de uppmuntrande orden att ”nu kan de hålla i tio år till”. Ty i så gott skick, och av så god kvalitet, var lädret i skon, bedömde han.

 

Värre var det med ett par sandaler som inhandlades i somras. För 600 kronor förväntar man sig inte att de ska paja redan efter tre dagars lätt användande. Men det var just vad de gjorde. Sulorna på bägge sandalerna lossnade i framkanten med bara några timmars mellanrum! Skadan fixades lätt med kontaktlim, men hur länge kommer detta smäck att hålla?

Chinobrallor med många fickor är en av mina favoriter. Här brukar själva byxtyget hålla hyfsad kvalité, men ack vilket skräp till tyg i de två huvudfickorna. Efter bara några månaders användning börjar de första hålen i själva tyget uppstå. Därefter lossnar den i den ena sömmen efter den andra. Till slut består fickorna av mer strykjärns-fästade laglappar är ursprungstyget.

 

Blixtlås är en annan mycket vanlig svag punkt i många textilprodukter. I över 15 år hade jag en suverän liten ryggsäck som jag använde i stort sett varenda dag. Tyget var slitstarkt som pansar, knappt en skråma efter 12-13 år, men blixtlåsen säckade ihop tämligen snabbt. Ännu några gånger fick min skomakare rycka in för att sätta in lite rejälare grejer. Av metall.

Mina Kalle Anka-dojor må vara av vidunderlig kvalitet – men juvelen i min garderob är en flitigt använd arbetsoverall som inhandlades i en yrkesbutik 1978 – för 34 år sedan! Förra året, efter 33 år alltså, uppstod ett litet, litet hål på ena knät. Förklaringen till denna långa livslängd är att den är tillverkad av bävernylon, ett material som numera används mycket sällan.

 

”Bävernylon? Nänä, det tyget finns knappt i overaller i dag. Det är alldeles för slitstarkt, ingen bra affär för oss”, svarade mig en handlare nyligen.

Men bävernylon går att köpa på metervara i vissa tygaffärer. På det sättet har några av mina fickor fått nytt liv och hålet i overallen kunnat lagas med en liten dekorativ lapp.

 

Taskig kvalitet i vissa mindre, men ack så viktiga, detaljer på bland annat kläder är ofta ett medvetet val av tillverkarna. Inte bara för att minska produktionskostnaden, utan än mer för att begränsa varans livslängd. ”Inbyggt slitage” som det brukar heta. Jag tror att alltför många bävar för att sy in en ny ficka eller ett nytt blixtlås (för det är sannerligen ingen sinekur) och därför med en suck kastar brallorna i soptunnan och köper ett par nya.

Och det vet producenterna.

Därför borde vi ta fram nål och tråd lite oftare än vi gör. Pengarna vi sparar på att inte köpa nytt kan vi använda till något trevligare. För vad spelar det för roll med en liten laglapp på ett overallknä?

Krönikan 27 augusti 2012

Undermålig mobiltäckning

kassako för operatörerna?

 

Hur mycket pengar tjänar egentligen mobiloperatörerna på taskig mottagning som tvingar abonnenterna att gång efter gång ringa upp på nytt – för att bli av med en saftig öppningsavgift lika många gånger? I våras sade jag upp min fasta telefon till fritidshuset för att i stället använda årsavgiften på 1.740 kronor till mobilt bredband och mobilsamtal. Med utgångspunkt från hur mycket vi brukade ringa från stugan skulle de enligt mina beräkningar spara oss minst omkring 500 kronor om året.

Men efter denna sommar börjar jag tvivla på den besparingen. Vi har tre mobilabonnemang med tre olika operatörer, Telia, Tele2 och Telenor. Alla har samma urusla täckning, en ”pinne” på telefonen, trots att stugan ligger i ett mycket fritidshustätt område vid Upplandskusten och här finns även många fastboende. Det är allt annat än en glesbygd.

Samtalen bryts, ljudet kommer och går, skrap och konstigheter, man hör sin egen ekande röst och i andra änden hör man svagt personen hojta, hallå, hallå, är du kvar? Hallå … pip, pip.

Så ringer vi upp igen och så ringar vi upp igen. Till slut lyckas man oftast säga det man ska – till priset av kanske två-tre-fyra extra öppningsavgifter à cirka 80 öre. Men det blir oftast inga avslappnade samtal.

 

Att det inte är ekonomiskt försvarbart att sätta upp en mobilmast i varenda liten by har jag full förståelse för. Men masterna borde stå med tätare mellanrum, åtminstone i abonnenttäta områden som detta.

Redan från början satte de olika operatörerna upp sina egna master, ibland med bara några stenkasts avstånd från varandra, även om det numera är vanligare att de samsas om samma mast. Det var då, på 90-talet, som det stora politiska misstaget begicks. Utbyggnaden av mobilmaster borde inte ha fått skötas av de enskilda operatörerna, utan av staten, som i sin tur skulle ha hyrt ut platser till bolagen. Då hade de många dubbelmaster som i dag finns kunnat spridas ut för att göra nätet mer finmaskigt,vilket hade förbättrat mottagningsförhållandena.

 

Av rationella och strategiska samt samhälls- såväl som privatekonomiska skäl borde all livsviktig infrastruktur skötas och bekostas av staten eller i förekommande fall av kommunerna. Hur skulle det se ut om vi hade fem olika privata vatten- och avloppsverk i en och samma stad, alla med sina egna ledningar under gatorna? Eller tredubbla elnät? Eller lika många dubbla järnvägsspår som det råkar finnas opererande järnvägsbolag på samma sträcka? Konkurrens i all ära, men någon måtta på dumheterna måste det vara.

 

Men även tillverkarna av mobiltelefoner har ett ansvar för täckningsproblemet. De tidigaste mobiltelefonerna hade antingen en liten kort antenn eller ett uttag för en extern sådan. Det gjorde en enorm skillnad. På min första mobil kunde jag dessutom snabbt och smidigt byta ut den lilla tvåcentimeters-antennen mot en bamse på en decimeter. Så snart mottagningen började bli svajig tryckte jag in den långa antennen – och vips kunde jag höra och snacka normalt igen.

På dagens mobiler finns inte ens något uttag för extern antenn. Allt annat krims-krams och hundratals sofistikerade funktioner har de – men inte denna. Ynkligt.

 

Och nu väntar jag på den dag vi kan köpa någon form av billig och enkel sidoapparat till mobilen. I takt med att fler och fler säger upp sina fasta abonnemang – i dag är de mobila abonnemangen fler är de fasta – uppstår behovet av att ha flera telefoner med samma nummer liggande där hemma – en i köket, en i vardagsrummet, en i sovrummet. Då skulle alla i familjen kunna ringa och svara på samma ”hemnummer” och vi skulle slippa bära runt på mobilen i fickan – åtminstone där hemma.

 

Krönikan 11 juni 2012

Det totala kriget

i trädgårdslandet

Jag har hittat en ny fritidssysselsättning, som jag helst hade velat slippa. Jag har blivit en notorisk – men inte hängiven - snigeljägare. Min fritidshustomt har sedan två år tillbaka invaderats av den spanska plågan mördarsniglar. Förra året åt de slemmiga krypen upp bland annat halva jordgubbsskörden innan jag tyckte mig ha kommit på ett radikalt botemedel: salt.

Jag strödde ut en obruten decimeterbred saltsträng runt hela jordgubbslandet. Och det tog skruv. Inte en enda mördarsnigel lyckades ta sig igenom barriären och de som försökte kolade vippen efter några centimetrar.

Sniglarna bjöds på sin hädanfärd eller hölls utanför. Men även gräset fick sig en snyting. Det kolade också vippen. Inte ens i år har det repat sig ordentligt – det ligger en brun matta kvar och bara några få nya strån har skjutit upp.

Förhoppningsvis kommer det att återfå hälsan under sommaren, eller åtminstone till nästa år.

 

Årets nya snigelbekämpningsmetod är trädgårdskalk. Det tipset fick jag på Kemiinspektionens hemsida och i helgen blev jordgubbsland, rabarberplantor, rabatter och fristående blomkrukor i trädgården omgärdade av ett minfält av kalk.

Återstår nu att se vilken effekt det kommer att få. Förmodligen måste kalksträngarna uppgraderas med jämna mellanrum, i synnerhet efter ihållande regn.

Men i botten finns alltid min basbekämpning: Varje kväll vid skymningen rycker jag ut, rustad till tänderna, på krigsstråt och plockar sniglar med grillnypa och låter dem plumsa ner i en hink med stark saltlösning. I veckan satte jag nytt insamlingsrekord med 273 sniglar på bara en kväll. På fyra dagar hade jag tagit livet av närmare 500…

Och mina offer gräver jag ner, begravda under en rejäl grästuva. Precis som i deckarromanerna.

Danska trädgårdsodlare har satt in en speciell sorts anka, som älskar att få mördarsniglar till både frukost, lunch och middag. Alla andra fåglar och djur tycks rata dem. Men dessa ankor lär vara otroligt aggressiva, så jag tror att jag avstår från den naturmetoden. Man vill ju inte gå omkring på tomten med risk för att få en anknäbb i röven.

 

Den europeiska sångtävlingen – så heter den faktiskt på svenska – är tack och lov över sedan flera veckor tillbaka. Jag kan inte minnas att jag någon gång under alla år tittat på hela programmet. För mig är den näst intill ointressant, mestadels en plåga.

Men i år dök plötsligt fem festliga gamla ryska gummor upp och rev av en låt. Snacka om att tanterna bröt av mot allt tramsigt glitter, rök, strålkastarlek och kråmande dansare! En riktig antigrupp, som borde ha tagit förstaplatsen.

Under mina många år som redigerare på NA:s nattredaktion föreslog jag flera gånger att nattgänget skulle knacka ihop en radikalt annorlunda schlagerlåt, gärna parodisk på själva tävlingen, att ställa upp med. Nånting i stil med Svenne Rubins texter. Tjo och tjim, tokerier och ett jävla tryck. Bland oss fanns bland annat ett riktigt musikfreak, som hanterade mycket i instrumentväg, och som kunde ha gjort en hedervärd insats.

Men tyvärr nappade ingen på mitt suveräna förslag. Även om vi inte hade kommit till final hade vi kunnat bli en uppfriskande katt bland alla hermeliner.

 

Är du trött på att det offentliga rummet blir alltmer nedskräpat med reklambudskap? Då finns det för dig en rogivande plats på jorden - den brasilianska storstaden Sao Paolo. Där har man tagit det politiska beslutet att förbjuda all reklam på gator och torg, inklusive på fordon som bussar och taxibilar.

”Plötsligt ser jag staden med helt nya ögon, detaljer i stadsmiljön som jag aldrig tidigare upptäckt”, berättade en Sao Paolobo i ett tv-reportage nyligen.

Något att allvarligt fundera över. Inte för att jag vill ha bort all reklam i stadsmiljön, men strängare regler för annonsering tror jag vi är många som skulle uppskatta. Inte minst att få bort den förfärliga reklamnedkladdningen av bussar och taxibilar.

 

Därmed sätter jag punkt för mina krönikor för den här säsongen. Jag tar nu semesterledigt och återkommer i mitten av augusti. Till dess – ha en riktigt skön sommar – förhoppningsvis utan mördarsniglar i trädgården!

 

Trädgårdens mest glupske ovälkomne gäst. Foto: Pelle Forsberg

Krönikan 21 maj 2012

Märklig MD-dom

och enkla uppfinningar

 

En märklig dom har nyligen avkunnats i Marknadsdomstolen. Efter en anmälan från Konsumentombudsmannen (KO) av flera telefonbolags marknadsföring har domstolen oväntat slagit fast att nya telefoner som ingår i ett abonnemangspaket hädanefter får kallas för ”gratis”.

Domen går juridiskt på tvärs mot flera tidigare domar i liknande marknadsföringsfall. En extra vara eller tjänst som ”följer med” ett köp har hittills inte fått kallas för ”gratis” i marknadsföringen, utan ska i stället benämnas ”utan extra kostnad”.

Ty för att en vara ska kunna betecknas som gratis får den inte vara kopplad till ett köp av annan vara. Gratis är endast produkter – eller tjänster – som erbjuds eller delas ut helt utan krav på motprestation.

 

Denna logiska självklarhet har nu Marknadsdomstolen med sin dom helt ställt över ända, trots att KO har slagit fast att erbjudanden om abonnemang där telefonen kallas för ”gratis” är de dyraste för konsumenten. Månadsavgifterna blir högre ju dyrare telefonen är.

Marknadsdomstolens motivering till domen är inte lätt att förstå: Telefonen måste anses som en ”tilläggsvara” till abonnemanget, resonerar domstolen, och då kan det inte vara olagligt att marknadsföra den som gratis.

Goddag yxskaft, Marknadsdomstolen. Rannsaka er språkliga kullerbytta! Den här domen riskerar att öppna för ännu fler falska gratispåståenden. Det är en himmelsvid skillnad på ”gratis” och ”utan extra kostnad”, alternativt ”på köpet”.

 

Vart tog de rustika trädgårdsmöblerna i furu vägen? Jag har förgäves snurrat runt till butik efter butik och letat efter ett utebord i furu. I stället finns en tämligen stor uppsjö av bord i bland annat tropiska träslag som jag inte vill ha.

Det slutade med att jag lyckades få tag på ett furubord på nätet. Billigt dessutom.

Billigt var också det bastanta bord som jag köpte till fritidshuset för snart 20 år sedan på Myrorna - 75 kronor. Det var kraftigt anfrätt av tid, väder och vind, det såg rentav för jävligt ut.

Men bara på ytan. En rejäl avhyvling och full snurr på slipmaskinen gjorde underverk. Bordstiljorna är sisådär tre centimeter tjocka och kommer att hålla för minst tio brutala avhyvlingar till. Det räcker till mina döddagar – och åtskilliga år därtill.

Och i helgen var det dags att kasta sig över bordet för tredje gången. Lackglänsande vackert – nästan som nytt - står det nu åter där och väntar på sommarens myggomgärdade sillorgier, grillkvällar, rödvinsstänk och ölstånkor. En liten renovering vart sjunde år med lack för 50 kronor är ingen dålig investering. Dessutom ett ganska roligt pyssel– och så får jag det bord jag vill ha.

 

De enkla uppfinningarna är oftast de mest genialiska. Ibland är de så enkla att jag inte begriper att de inte har uppfunnits långt tidigare. Ta till exempel resväskorna med hjul. Om jag inte minns fel dök de upp på bred front någon gång på 80-talet. Det är ofattbart att ingen tidigare kommit på denna idiotpraktiska lösning på svettigt bagagekånkande. Människans resande i större omfattning har pågått något århundrade, men det behövdes tydligen 70-80 år innan denna hjulförsedda snilleblixt slog ner i någon uppfinnar-Jockes huvud.

Och häromdagen köpte jag en ny trädgårdspaviljong sedan den tidigare säckat ihop under en högst oväntad halvstorm med mängder av blötsnö i mitten av april. Den nya har en regnsäker, ventilerande öppning i takets topp för att minska risken för att tidiga höststormar ska dansa iväg med hela härligheten till grannens tomt. Också det en fiffig innovation, som borde ha hamnat på partytältens tak redan från början.

 

För otaliga är det skräp till partytält för 199 spänn som tidigare om åren krackelerat för mig av betydligt mildare vindar och förvandlats till flygande fallskärmar. Det gick åt ett skittält varje år, som pliktskyldigast levererades till tippen frampå höstkanten. Där träffade jag ytterligare fem-sex missnöjda, svärande partytältsägare som hivade ner sina sönderrrivna plasttak och förvridna aluminiumskelett i kommunens sorteringscontainrar.

Visst ger produktion av dylikt smäck sysselsättning – åtminstone i Kina – men särskilt resurs- och miljövänligt kan det knappast kallas …

Pekings taxibilar kör som bålgetingar i den täta trafiken- men man slipper betala dricks. Foto: Pelle Forsberg

Krönikan 29 april 2012

Luriga försäljare, ettriga

försäljare och taxi i Peking

 

För sent ska syndarn vakna – i åratal har vi konsumenter plågats av oseriösa telefonförsäljare som lurat oss att teckna avtal på telefon för allt mellan himmel och jord: PPM-rådgivning, elabonnemang, strumpabonnemang, telefoner, bredband, med mera, med mera. Muntliga avtal utan efterföljande skriftligt godkännande har varit lagliga i Sverige sedan åratal tillbaka, och antalet lurade konsumenter, som hävdat att de aldrig tackat ja, kan räknas i tiotusental.

Men först nu har Konsumentombudsmannen vaknat och i en artikel på Svenska Dagbladets debattsida kräver nuvarande KO Gunnar Larsson och Post- och telestyrelsens generaldirektör Göran Marby att de här skojeriet måste stoppas med en strängare lagstiftning. Avtal som sluts vid alla typer av telefonförsäljning måste vara skriftliga för att vara juridiskt giltiga, föreslår de. Alternativt att konsumenten godkänner avtalet digitalt genom sin e-legitimation eller annan form av elektronisk signatur. Bara på de sätten kan den här typen av bondfångeri stoppas.

 

Det är naturligtvis ofta svårt för lagstiftningen att hinna ikapp när helt nya typer av marknadsföring och försäljning dyker upp. Men det här problemet har varit känt i många år och förslag på en striktare lagstiftning borde ha kommit mycket, mycket tidigare. En del av förklaringen kan vara att Konsumentverket fått sina årsbudgetar kraftigt beskurna sedan alliansregeringen tillträdde, och därför tvingats prioritera annat i sitt arbete. Något som tyvärr inte förvånar, eftersom de borgerliga partierna aldrig har visat något större intresse för att radikalt stärka konsumenternas ställning.

Kanske kan det bli en ändring nu, men fan tro’t.

 

Att bli överfallen av ettriga försäljare som kastar sig över dig som bålgetingar när man stiger in i affärer är bland det värsta jag vet. Jag vill vara i fred tills jag får anledning att be om hjälp. Häromveckan var jag i Peking och tänkte köpa mig några billiga minneskort till digitalkameran i ett stort elektronikvaruhus. Jag hann knappt komma innanför dörren förrän högljudda försäljares lockrop ekade från alla möjliga hörn. Med blicken rakt fram – nogsamt undvikande att se någon försäljare i ögonen, för då kan man vara fast – flydde jag snabbt mot utgången. Det blev inga minneskort, och hur många gånger har inte företag mist kunder på detta klumpiga och föga vinstgivande bemötande av presumtiva kunder?

 

Men även här hemma sprider sig detta idiotiska försäljningssätt i många butiker. Statliga apoteksbolaget - som för övrigt är den enda apotekskedjan jag numera handlar hos eftersom jag är så förbannad på utförsäljningen till privata ”aktörer” - har börjat med samma metod. Som att trycka på en knapp står snabbt en expedit på golvet framför mig och undrar om hon kan hjälpa mig – alldeles oavsett om jag med bestämda steg styr rakt mot en viss monter.

Jag har själv i min ungdom arbetat inom detaljhandeln och fick klokt nog lära mig att kunder inte ska störas förrän de ber om hjälp – eller om de efter en stund ser lite villrådiga ut. Det kallar jag för kundhänsyn, och jag vet att de allra, allra flesta vill ha det så. När ska vissa butiker inom den svenska handeln begripa att det är det bästa för att få kunden att trivas – och därmed öka sin egen försäljning?

 

Slutligen ytterligare några ord om Peking: Det var en fröjd att ta en taxi i denna stad. Inget tjafs med förarna om taxinotans storlek, inga skenande taxametrar och inga sura förare för att man inte gav dricks. Ty dricks existerar inte. Det som står på taxametern är det det som ska betalas. Punkt och slut.

Och så borde det vara inom alla ”dricksbranscher”, allrahelst i Sverige. Dricks är en märklig kvarleva från en svunnen fattigdomstid då vissa yrkesgrupper hade en ytterst liten grundlön, eller ingen alls, och för sin försörjning var helt beroende av att kunderna gav dricks. Så är det inte längre – så bort med alla drickssystem!

Krönikan 8 april 2012

Tretton goda råd

för att slippa kunder

 

Hur blir ett företag lättast av med sina kunder – och hur slipper det att få nya kunder?

Jo, så här kan det göra:

* Snåla med personalen i kundtjänsten och låt kunderna vänta länge, länge. Helst utan information om hur lång tid det tar, eller vilken plats de har i kön. Ackompanjera väntandet med en gräsligt skrällig musikslinga som maler på om och om igen. Om det är första gången som kunden ringer till företaget och direkt hamnar i en lång kö lägger denne snabbt på luren och bläddrar vidare i telefonkatalogen eller kollar på hitta.se för att hitta ett annat företag i samma bransch.

* Anställ oengagerade växeltelefonister, helst riktiga tjurskallar, som låter som om den som ringer bara är ett störande moment. Det första bemötandet är oerhört viktigt för att kunna vinna nya kunders förtroende - se till så att det inte blir så.

* Befolka din butik med överdrivet käcka och hurtiga, rentav larviga, expediter. Sådana hittas lättast bland unga grabbar, som inbillar sig att deras beteende är uppskattat. Lär av telekombutikerna – där står klämkäckheten som spön i backen.

* Blanda upp de hurtiga grabbarna med påflugna expediter, som inte vill lämna kunderna i fred, utan förföljer dem som hundar i butiken, trots att de sagt ifrån.

* Lär din personal att tilltala kunderna med ”Ni” och inte du. Ty för majoriteten är det gammelmodiga tilltalsordet ”Ni” både kyligt och oartigt. Ännu bättre blir det om tilltalsorden är ”min herre” eller ”damen”. Det är inte många som vill bli tilltalade på det sättet nuförtiden, och många kommer därför garanterat att snabbt vända på klacken och fly mot utgången.

* Kränger du el- eller telefonabonnemang? Lär upp dina ambulerande försäljare utanför ingången till köpcentret att försöka spärra vägen för förbipasserande presumtiva kunder. Inte minst äldre gubbar blir fly förbannade och kommer aldrig att teckna ett abonnemang hos dig.

* Bekymra dig inte om personalens kunskaper. Det sänker förtroendet rejält. Elementära kunskaper om konsumentlagstiftningen är inte alls nödvändiga, allrahelst inte konsumenternas lagliga rättigheter.

* Ödsla inte tid på överdriven prismärkning. Skit i att sätta ut priser i skyltfönstret eller ursprungsmärkning på frukt och grönt. Inte många gnäller över att jämförpriser saknas. Det blir bara mer personalkostnader om varenda vara ska ha rätt prismärkning och Konsumentverket har inte resurser att springa omkring och kolla. Dessutom finns knappt några sanktionsmöjligheter för den som slarvar. Nästan riskfritt alltså.

* Undvik att anställa folk som är med i facket. Då kan du hålla lönerna nere och slipper en massa utgifter för försäkringar. Och om du redan har fackmedlemmar– var ogin mot dem. Lär av framför allt stora amerikanska företag, som satt i system att göra arbetslivet surt för fackligt anslutna. Då slipper du många fackligt medvetna kunder i din butik – och de är ganska många.

* Var ytterst restriktiv vid reklamationer. Ha som utgångspunkt att alla varor som kunderna kommer tillbaka och klagar på efter garantitidens slut inte har några ursprungsfel. Hävda i stället med en dåres envishet att kunden varit slarvig, att det handlar om fullt normalt slitage, eller nåt sånt. Står du tillräckligt på dig kommer kunden att utmattad ge upp och vill aldrig mer återkomma till din butik.

* Fälld i Allmänna reklamationsnämnden? Ha, ha, bry dig inte, följ inte nämndens beslut, så hamnar du på Råd & Röns svarta lista som ett brev på posten. Jättebra negativ reklam.

* Stort företag, höga vinster? Gödsla dina högsta chefer med sanslöst höga bonusar. Detta gör vissa kunder otroligt upprörda, som tycker att pengarna i stället borde ha använts till att sänka priserna på varorna eller tjänsterna. Eller att ge din personal högre lön. Så slipper du även det packet som kunder.

* Hetsa dina chaufförer att köra runt som bålgetingar på gator och vägar med firmabilarna, låt dem bryta mot den ena trafikregeln efter den andra, framför allt hastighetsbegränsningar och rödljus. Här utgör redan vissa hantverksföretags bilar ett föredöme – de beter sig som utryckningsfordon och sämre reklam kan du inte få.

 

Lycka till! Följer du samtliga råd har du på kort tid garanterat inte en enda kund kvar.

 

 

Krönikan 18 mars 2012

Taxibranschens

rövare måste stoppas

 

För tjugo år sedan kunde man tryggt sätta sig i en svensk taxi och veta att risken för att bli blåst eller råka illa ut på andra sätt var mycket, mycket liten. Det var före avregleringen av taxibranschen, men sedan dess har taxeriet utvecklats till ett tillhåll för alldeles för många rövare.

SVT:s Uppdrag granskning visade tidigare i år hur taxiförare i storstäderna kunde fortsätta köra taxi trots att de dömts för våldtäkt och andra sexuella övergrepp på kunder. Dagens Nyheter berättade i början av mars om hur vissa så kallade friåkande taxiförare kan skörta upp kunder på fantasibelopp. De drabbade är ofta turister, ovana taxikunder, berusade krogbesökare och personer med nedsatt syn. De hade inte sett den obligatoriska prisskylten om hur mycket resan kan kosta. Det finns nämligen taxibilar som tar ut ett pris på upp till 9.900 kronor för tio kilometers körning!

 

Bedrägeri? Inte alls. Det är märkligt nog inte olagligt. Marknaden är fri, prissättningen likaså. Taxikunder har vittnat om hur de tvingats betala många, många tusen kronor för att åka mellan Arlanda och Stockholms city. I de fallen rör det sig ofta om utländska turister, som inte haft en susning om de svenska prisnivåerna, ett faktum som skrupelfria taxiförare cyniskt utnyttjar. Antalet taxikunder i Stockholm, Göteborg och Malmö som känt sig lurade kan enligt en undersökning som Transportstyrelsen gjort uppgå till en hel miljon.

Den största boven i detta anarkiliknande taxidrama är dock inte skojartaxiförarna. Det är alla avregleringskåta regeringar som sedan 90-talet släppt marknaden fri på rader av områden, utan att först göra några djupare konsekvensanalyser och utifrån de resultaten skapa regelverk för att förhindra missbruk. Naiviteten har varit häpnadsväckande stor, och fort skulle det gå. För 20 år sedan tilläts friskolor i tron att personalkollektiv, föreningar och personer med nya pedagogiska undervisningsidéer skulle kunna skapa goda komplement till det kommunala skolväsendet.

I dag ser vi det dystra facit. Stora, vinstsugna skolkoncerner, svenska som utländska, har roffat åt sig större delen av ”friskolemarknaden”. Detsamma har hänt inom vård och omsorg, där det finns knappt om plats för de små entreprenörerna.

 

I många andra västländer, som till exempel Storbritannien och Danmark, finns ett mycket striktare regelverk för taxibranschen, utan att den för den skull är reglerad i vanlig mening. Detta har skapat trygghet för taxikunderna, något som Sverige nu måste ta efter. Det ska inte vara tillåtet att skörta upp folk på närmare tiotusen för femton minuters körning och kontrollen av taxiförarbevisen måste skärpas.

Personligen åker jag sällan taxi, men när jag tvingas göra det är jag numera alltid på min vakt. Jag trodde aldrig att vi skulle få en liknande rörig taxisituation som rått och råder i många andra länder i världen. Jag minns hur jag tills för 15-20 år sedan kom tillbaka efter en utlandsresa och med en lättnadens suck satte mig i en svensk taxi – här blev man inte blåst på konfekten. Detta efter att under utlandsresan ha bråkat med den ena efter den andra taxiföraren om misstänkt manipulerade taxametrar, inga taxametrar alls, märkligt långt rundsnurrande i stadskärnor och förare som vägrat lämna tillbaka växel på höga sedelvalörer.

 

Därför kan man i dag fråga sig – hur många stackars utländska turister som grundlurats av en skojartaxi kommer att vilja återvända till Sverige? Dessa rötägg i taxiförarkåren är urusel reklam för vårt land.

 

 

Några onödiga watt här, och några onödiga watt där. Det kan bli förfärligt många onödiga watt. Foto: Pelle Forsberg

Krönikan 26 februari 2012

Jaga eltjuvar

en lönsam affär

 

Vad är det egentligen som drar el där hemma? Jag har alltid haft en hyfsat bra koll hur många kilowatt mina olika apparater och belysningen betyder för storleken på elräkningen. Det har bidragit till att jag länge varit noga med att frosta av frysar tillräckligt ofta, släcka onödig belysning, koppla in tidur och gå över till så snåla energisparlampor som möjligt.

Men det har funnits några undantag – bland annat de dolda eltjuvarna: standby-knappar samt laddare och eladaptrar som dygnet runt är kopplade till elnätet. Trots att de apparater som de betjänar är avstängda drar de ändå några watts el. Dygnet runt, året runt.

 

Några watt här, och några watt där. Det blir förfärligt många watt. Jag gjorde för något halvår sedan en genomgripande razzia bland dessa tingestar i mitt hem och upptäckte med hjälp av en elenergimätare att de bidrog till långtifrån försumbara belopp på min elräkning.

För att inte tala om min gamla medelstora frysbox. Det visade sig att dess kompressor stod och brummade minst 17 av dygnets 24 timmar, till en årskostnad av nära 900 kronor.

Frysboxen byttes snabbt ut mot en i den bästa energiklassen. Visserligen en engångskostnad på 4.200 kronor, men med dess betydligt lägre strömförbrukning är den betald efter sju år. Och en box brukar för mig hålla i minst 15 år. En gång hade jag ett frysskåp som hann bli 24 år, innan den lade sig ner att dö.

 

Eltjuvarnas härjningar stoppade jag genom att förse dem alla med ett löst eluttag med strömbrytare. Ett sådant fick också den gamla tv:n, eftersom den visade sig dra några watt även i helt avstängt läge.

På vissa grejer räcker det alltså inte att bara använda avstängningsknappen. De kräver också att antingen elsladden dras ur - eller förses med ett separat strömbrytaruttag.

Och resultatet på elräkningen blev en större överraskning än jag hade väntat mig. En hel femtedel av förbrukningen försvann – på bara små eltjuvar, en helt avslagen tv och en frysbox!

 

En annan lömsk eltjuv är datorutrustning. Och här handlar det inte om småsummor, utan om en ansenlig mängd watt som bara rinner ut i tomma luften. En dator, skärm, skrivare, högtalare och bredbandsmodem/router förbrukar tillsammans grovt räknat 150 watt, betydligt mer än en energisnål frysbox. Att ha de grejerna passivt påslagna från morgon till kväll i 16 timmar drar 2,4 kilowatt per dygn, vilket med ett totalpris för kilowatten på 1:30 ger en årskostnad på över 1.100 kronor.

En del stänger inte av hela eller delar av den utrustningen ens på nätterna. Då blir det 570 till på årsräkningen …

Säg att normalhushållet använder sin dator under fem timmar per dygn. I så fall kan den som tidigare låtit den vara påslagen från morgon till kväll spara närmare 800 kronor på ett år.

 

Vad är ett personnummer? För mig är det Skatteverkets och Försäkringskassans sedan länge etablerade sätt att skriva ut det: AABBCC-1234. Alltså årtalets två sista siffror, månaden, dagen – bindestreck – och de fyra sista siffrorna. Men så tycker långtifrån alla, inte minst banker och försäkringsbolag. Flera varianter förekommer: hela eller halva årtalet, med eller utan bindestreck, i olika kombinationer. Titt som tätt får man ”bakläxa” när man ska fylla i sitt personnummer i olika sammanhang, inte minst på nätet. Ska det vara så svårt att lära sig hur personnumret officiellt är uppbyggt?

 

För övrigt anser jag att kungahuset bör störtas - innan det ynglar av sig ännu mer. De många miljoner som sparas på denna finansiellt nödvändiga utrensning av meningslösa utgifter i statsbudgeten bör lämpligen läggas på Konsumentverket. Ex-medlemmarna i kungafamiljen kan då erbjudas jobb som kommunala konsumentvägledare. Inte minst kungen borde ha många gedigna råd att ge dem som funderar på att köpa skitdyra sportbilar. Och drottningen kan väl, tjaa, ge käcka tips om hattar och ansiktslyftning?

 

 

Krönikan 5 februari 2012

Adjö till en utsugarbank

Det tog mig över tio år att byta bank. Redan i slutet av 90-talet började jag fundera på att överge utsugarbanken Nordea med sina ovanligt många och påhittiga avgifter för allt mellan himmel och jord. Men det tog emot att behöva lägga energi och tid på att riva upp bankkonton, kortkonton och några små fondkonton. Så jag vilade på hanen så länge.

Vad som till sist fick bägaren att rinna över var nyheten i slutet av förra året att Nordeas vd Christian Clausen förärats en 250 kvadratmeters våning på Östermalm, som för hans skull renoverats för 26 miljoner.

 

* Därtill avslöjades samtidigt att gubben fått en pensionsavtal värt 100 miljoner

* Och så fick han ju sedan tidigare 7,4 miljoner i lön - plus bonus förstås.

* Och så ska 2 000 anställda på Nordea rationaliseras bort, trots att banken gör enorma vinster.

* Och så kommer en tredjedel av bankens 300 kontor att sluta med kontanthantering.

* Och så det oförskämt höga avkastningskravet på 15 procent.

 

Nej, det måste vara någon måtta på girigheten – en girighet som naturligtvis drabbar kunderna. Sådant parasiterande på i huvudsak vanligt folk med vanliga inkomster vill jag inte vara med och betala, och den uppfattningen delar jag säkert med miljontals svenskar. En sådan bank förtjänar inte några kunder.

Det skrev jag också ordagrant i ett personligt brev till både Nordeas huvudkontor och Christian Clausen himself.

Den sistnämnde fick jag naturligtvis inget svar från – bankdirektörer tillhör ju numera det nya orörbara frälset, som självklart inte nedlåter sig till att svara en simpel dussinkund.På sina egenbyggda piedestaler svävar de högt ovan samhällets moln och låter all kritik rinna av som vatten på en gås.

 

Men Nordeas ”kundombudsman”, förmodligen ganska långt ner på stegen i företagshierarkin, svarade faktiskt på brevet. Så här lät det bitvis:

”Vår vd /---/ har ett pensionsavtal som innebär att han får motsvarande ungefär halva sin lön i pension. Det är viktigt för Nordea att vår koncernchef har marknadsmässiga villkor. Vi är inte marknadsledande när det gäller lön, pension eller bostadsförmåner, varken i Sverige eller i Europa, men självklart är det mycket pengar det handlar om”.

 

Vad ville man säga med detta svar? Det låter nästan som om de tycker att karln egentligen är underbetald, den stackars kraken kommer ju att få bara hälften av sin tidigare lön i pension - hur ska han klara ålderdomen? Måste han sälja sin vinkällare och några av segelbåtarna, eller vilka pryttlar han nu besitter?

Några svar på kritiken av de många avgifterna, planerna på att dra ner med 2 000 anställda, indragna kontor med kontanthantering eller det höga avkastningskravet fick jag dock inte.

 

Hur är det då med de övriga storbankerna? Tja, inte är de så värst mycket bättre, men de har åtminstone färre och lite lägre avgifter. Det är som att välja mellan pest och en mildare kolera. Jag valde dock en bank som för närvarande inte har några planer på att lägga ner kontanthanteringen på några av sina kontor. Och dessutom har ett väl utbyggt kontorsnät, större än Nordeas.

Men mina sparpengar kommer den nya banken inte att få tillgång till. Därtill är deras räntor alltför låga. Den lilla penningpungen har jag i stället förärat en liten nischbank med hyfsad ränta och fria uttag.

 

Sådan är kapitalismen – vi har ett någorlunda fritt val. Om tillräckligt många utnyttjar möjligheten att välja bort ”aktörer” på marknaden av vad slag de vara månde, skulle vi kunna få många giriga och oetiska företag på knä.

Som till exempel Carema Care, som en av Dagens Nyheters läsare tyckte skulle byta namn till Kräma Mera …

 

 

Krönikan 15 januari 2012

Konsumentministern

ett sorgligt stolpskott

 

Sverker Olofssons debattprogram i början av januari om svenskarnas tilltagande fetma satte inte bara fingret på ett allvarligt hälso- och samhällsproblem – det visade också på alliansregeringens skrämmande likgiltighet för konsumentfrågor. Där i studion fann vi en konsumentminister, Birgitta Ohlsson (fp), som var allt annat än debattglad, utan en blek figur som verkade både småsur, uruselt påläst och ointresserad. Hon svarade bara kort och oinspirerat på direkta frågor och tog aldrig spontant själv till orda. ”Du är ovanligt tyst – vad är det du tänker?” var därför en av de bästa frågorna som Sverker Olofsson ställde under programmets gång.

 

Och när hon tvingades svara – vad trillade då ur hennes mun? Jo, svävande flumsnack av värsta politiska sort. Hur ska svenskarnas växande fetma bemötas? Fett- och sockerskatt? Regleringar? Lagstiftning? Förslagen haglade från andra deltagare i studion, men Birgitta Ohlssons recept var ”vi måste ta större ansvar, få i gång en debatt, satsa på barn och ungdomar”.

Är det allt en konsumentminister har att säga i en så viktig fråga? Vad är det för oinspirerade stolpskott som regeringen utser till ministrar?

 

Men problemet är egentligen inte bara Birgitta Ohlsson som minister. Problemet är att konsumentfrågor alltid har stått lågt på den politiska dagordningen. Inför riksdagsvalet 2010 gjorde jag i en krönika en sammanställning över de dåvarande sju riksdagspartiernas syn på konsumentfrågor. Det gav ett beklämmande resultat.

Kristdemokraterna, Centerpartiet och Moderaterna nämnde över huvud taget inte konsumentfrågor i sina partiprogram. Det enda partiet som tog upp ämnet var Folkpartiet, som bland annat tyckte att konsumenternas intressen bäst tas tillvara om ”politiken blir mer marknadsanpassad”.

 

Det är klassiskt vanliga svar från borgerligt håll. ”Den fria marknaden” ska fixa allt. "Ökad konkurrens stärker konsumenternas ställning". Men det är rent nonsens. Ökad konkurrens kan ge oss lägre priser, men den anonyma ”marknaden” har ingen inbyggd etik, inget inbyggt samvete, ingen inbyggd känsla för fair play gentemot konsumenterna. Den vill bara ha vinst. Konsumenternas ställning och rättigheter kan bara stärkas genom lagstiftning och regleringar.

Förfärade har vi sett vad ”de fria marknadskrafterna” har åstadkommit inom vård och omsorg. Skandalföretaget Carema Cares exploatering av sjuka åldringar talar sitt tydliga språk.

Oppositionspartierna hade lite mer att säga, även om mycket återstod att önska. Miljöpartiet hade en mer detaljerad konsumentpolitik, mycket med miljön som förtecken.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet lyckades också prestera flera konkreta förslag. Men särskilt framträdande var ändå inte konsumentfrågorna i deras valprogram.

 

Ingen regering, vare sig socialdemokratiska eller borgerliga, har haft en explicit konsumentminister, med enbart konsumentfrågor på sitt schema. Om man verkligen vill ha en kraftfull, seriös konsumentpolitik är det dags att tillsätta en ren konsumentminister, som inte splittras av en mängd andra uppgifter.

Och vad gäller den svenska fetman är speciella, höga fett- och sockerskatter ett utmärkt förslag. Det löser naturligtvis inte hela problemet, men skulle bidra till att styra över konsumtionen på nyttigare livsmedel. De skatteintäkterna skulle – såsom föreslogs i Sverkers program – kunna användas till att sänka momsen rejält på till exempel frukt och grönt.

Det hade varit ett mycket bättre politiskt drag än att halvera krogmomsen.

 

 

Krönikan 18 december 2011

Extremt lågt förtroende

för telekombranschen

 

Nitton av tjugo litar inte på dess reklam.

Varannan är missnöjd med tjänsternas kvalitet.

Tre av fyra litar inte på säljarnas information och rådgivning.

Mer än var tredje gillar inte försäljningsmetoderna.

Nästan fyra av tio är missnöjd med priset.

Tre av fyra tycker det är svårt att jämföra olika typer av abonnemang.

 

Vi har hört det förut – år efter år efter år. Det har inte skett några större förbättringar, utan snarare tvärtom. Det handlar om konsumenternas förtroende för telekommarknaden. En marknad som är en bedrövlig, näst intill obegriplig sörja av snåriga erbjudanden, villkor, priser, avtalstider, rabatter, om och men och från och till och undantag hit och dit. ”Kundnöjdheten” inom branschen ligger på en osedvanligt låg nivå.

 

Efter att ha tagit del av ovanstående fakta, som bygger på flera kundundersökningar och statistik, bland annat från EU-kommissionen, Svensk kvalitetsindex, Post- och telestyrelsen och Telekområdgivarna (fd Konsumenternas tele- tv- och internetbyrå) samt landets konsumentrådgivare, har konsumentombudsmannen Gunnar Larsson fått nog. Han vill nu skärpa kraven på branschen så att det ska bli lättare att bland annat jämföra priserna vid köp av mobiltelefon och abonnemang. Och – inte minst – få ner den vanligaste bindningstiden från oförskämt långa två år till max ett år.

”Resultaten är nedslående och visar hur en bransch har misslyckats med att skapa produkter och tjänster som är begripliga för konsumenterna” skrev han i en debattartikel i DN i mitten av december.

 

I dator- och mobiltelefonins barndom på 90-talet fanns under de allra första åren en hyfsad möjlighet för oss konsumenter att på egen hand göra någorlunda vettiga jämförelser mellan olika erbjudanden. Utbudet och marknaden var långtifrån så komplexa som den är i dag. Som konsumentreporter på NA lyckades jag då göra en och annan lättöverskådlig, begriplig jämförelse mellan bland annat olika mobilabonnemang.

Men tämligen snabbt gav jag sedan upp. Erbjudandena, innehållande ”gratis” mobiltelefoner, olika bindningstider och mängder av komplicerade samtalstaxor gjorde det omöjligt att bringa klarhet i vad kunden egentligen skulle få för pengarna.

 

Inför mitt senaste val av mobiloperatör för bara några månader sedan satt jag i timmar och räknade på vilket abonnemang som var mest fördelaktigt, utifrån mina egna telefonvanor. Jag tror att jag valde någorlunda rätt - men jag är ändå inte helt säker.

Ty rätt val av abonnemang handlar för en flitig mobilanvändare inte om småpengar. Vi spenderar en mångdubbelt större del av våra inkomster på telekomtjänster i dag än vi gjorde för bara 15 år sedan. Mobilräkningar på mellan 5 000 och 10 000 kronor om året är inga ovanligheter. Att detta blivit en allt tyngre post i våra privata budgetar vittnar den rusande statistiken över hur många personer, inte minst ungdomar, som hamnar hos kronofogden på grund av obetalda telefonräkningar.

 

Konsumentombudsmannen vill nu vila på hanen med förhoppning om att telekombranschen själv ska mocka upp i den ogenomträngliga produktgyttja den skapat. Om så inte sker tänker han börja driva frågan om skärpt lagstiftning. Jag tror inte på den tågordningen. Branschen har haft snart 20 år på sig att skärpa sig, men mycket lite har hänt. Därför borde han redan nu arbeta för tuffare lagkrav.

 

Julen står än en gång för dörren och tomtekommersens vågor sköljer som vanligt över oss som en våldsam tsunami. Häromdagen hittade jag i min digra hög med 17 års krönikeklipp en egen liten julbön och kommersiella budord som publicerades inför julen 2003. Den kändes förvånansvärt lika aktuell i dag och förtjänar epitetet ”Favorit i repris” som det brukar heta i Kalle Anka. Håll till godo med några något moderniserade delar och ha en skön jul- och nyårshelg! Nu tar jag själv ett litet helguppehåll och återkommer med nästa krönika i mitten av januari:

 

Ikea vårt som är i Älmhult

helgat varde dina hyllor

tillkomme dina hundratals varuhus,

såväl i Sydney som Moskva

 

Vår dagliga Pågenslimpa med fibrer

till kampanjpris giv oss i dag

Och förlåt oss

våra skulder

till Siba och Giganten

Såsom ock vi förlåta dem

den platta tv

som icke voro tillfyllest

 

Och inled oss icke i frestelsen

att vägra handla

utan fräls oss

från denna onda tanke

 

Ty marknaden är din, och makten

och jordens begränsade resurser,

tills ekosystemen brakar ihop.

 

Du skall inga andra skoleverantörer hava

jämte Adidas

Du skall icke missbruka Coca Colas,

din gudomliga dryckesleverantörs namn

 

Tänk icke på vilodagen

utan håll butiken öppen

så att du inte

missar några vinstkulor

 

Hedra Mammon och frosseriet

för att det må gå dig väl

Och du må leva

tills du får hjärtsnörp

av för högt fettintag

 

Du skall icke dräpa handlarn

om han lurat dig

utan gör

en reklamation i stället

 

Du skall icke stjäla i gallerian

ty då går du miste

om kundpoäng

som ger dig rätt att köpa

en stekpanna

med köplustrabatt