* Krönikor 2013

Äldre krönikor från 2013

Krönikan 16 december 2013

Skurkföretag som

spottar på demokratin

 

Skurkföretag finns det tyvärr gott om i världen – och de verkar inte bli färre. Jag tänker då inte i första hand på företag som ägs och drivs av maffior eller andra kriminella, utan om välkända, mycket stora och ofta globala koncerner som i kraft av sin dominans agerar allsmäktigt och arrogant, mer eller mindre struntar i lagar, aggressivt motarbetar fackligt arbete och låter sina anställda arbeta för skandalöst låga löner som det är omöjligt att försörja sig på.

 

* Flygbolaget Ryanair är ett av dessa skurkföretag vars flygplan jag över min döda kropp aldrig skulle kliva in i. Dess stöddige vd och huvudägare, irländaren Michael O’Leary, är en notorisk fackförbundsjägare som behandlar sin tidspressade personal som hunsade hundar. Han styr enligt många vittnesmål sitt flygbolag med skrämseln som främsta vapen, ”management by fear”, och jävlas med kunderna genom att konsekvent neka dem lagstadgad ersättning för till exempel försenade flyg.

Ryanairs senaste skamgrepp är att stämma en mängd piloter för förtal, piloter som på en chattsida anonymt berättat om arbetsförhållandena och flygsäkerheten inom bolaget. Genom att hos en domstol i Kalifornien begära ut ip-adresserna har O’Learys företagsledning lyckats spåra vilka skribenterna är. Ett tjugotal sådana rättsprocesser pågår för närvarande i Irland.

År efter år har de orkanlika blåsvädren kring Ryanair avlöst varandra. Ändå flög över 80 miljoner personer med det här skräckföretaget förra året. Det är för mig ofattbart, eftersom få av dessa passagerare kan ha varit omedvetna om bolagets beryktade bravader. Okej, jag har en viss, liten, liten, förståelse för att människor med tunna plånböcker blundar och låter sig lockas att flyga med Ryanair. Men merparten av kunderna är knappast lågavlönade krakar, utan folk med hyfsad ekonomi som har råd att plussa på några hundralappar för att flyga med ett anständigt flygbolag.

 

* Den amerikanska jättekoncernen Walmart med lågprismarknader i 15 länder, varav nästan 4.000 i USA, platsar också med råge in på skurklistan. Naturligtvis fackföreningsfientligt och naturligtvis med en kraftigt underbetald personal. Många av dem tjänar endast den lagstadgade federala minimilönen på 7 dollar och 25 cent – det vill säga omkring 48 kronor i timmen.

Den skamliga timlönen kan ingen människa leva på, än mindre en familj. Det är även Walmarts ledning medveten om och har inför årets jul – hör och häpna, man tror knappt det är sant – vädjat till sin egen personal och kunder om att donera pengar till anställda som inte har råd att köpa julmat!

En uppmaning till fattiga anställda att hjälpa andra fattiga anställda. Walmarts ledning tycks inte begripa att sämre reklam för företaget kan det knappast göra.

 

Detta groteska initiativ påminner mig om den framlidne svenske tecknaren Gurrs bild av en välmående fetlagd gubbe som sitter och äter lunch. Hans hund viftar vädjande på svansen om en smakbit, varför gubben skär av hundens svans och ger honom. Teckningens rubrik var kort och gott ”Socialhjälp”.

Walmart har ännu inte etablerat sig i Sverige, men planer lär finnas. Om den dagen kommer – och om jag så är 90 fyllda - är jag beredd att demonstrera utanför dess första stormarknad med plakatet ”Walmart – hands off Sweden!”

 

Företag som spottar på fackliga fri- och rättigheter, hunsar med sin personal och ger dem extrema skitlöner hör inte hemma i en demokrati. Låt oss tvinga iväg dem till soptippen eller tukthuset genom att inte köpa deras varor och tjänster. Marknadsekonomi i alla ära, men den måste styras hårdare och får inte trampa på våra demokratiska rättigheter.

Problemet är dock att många av dessa företag har en lågprisprofil som vädjar till vår egen snålhet. Men snålheten måste ha en gräns, vi kunder måste oftare ställa oss frågan varför en vara är så billig. Ibland är det så märkligt lågt att jag undrar om försäljningspriset ens räcker till att täcka råvarukostnaden. Då kan det knappast bli annat än smulor över till de händer som tillverkar den.

 

Det finns dock positiva tecken i skyn. Allt fler konsumenter blir medvetna om de dystra sakernas tillstånd och väljer i solidaritetens namn att bojkotta företag som beter sig illa. Ekologiska och rättvisemärkta produkter ökar sakta men stadigt sina marknadsandelar. Jag skulle vilja se en utökad ursprungsmärkning på varorna och i ett lättsökt centralt dataregister kunna få objektiv information om produktionsförhållanden på tillverkande företag. Det skulle kunna rycka undan mattan för de värsta skurkarna.

Pelle Forsberg

 

 

Krönikan 25 november 2013

Telefonförsäljning

är hemfridsbrott

 

Var sjätte anmälan till Konsumentverket under 2012 rörde telefonförsäljning. Den är därmed ett av de största problemen för de svenska konsumenterna. I det läget har branschen nu valt att skrota sina egna riktlinjer, förbudet mot att ringa säljsamtal till mobiler. Från den 1 februari 2014 är det fritt fram för telemarketingföretagen att störa folk mitt i jobbet, mitt i middagsmaten, mitt i dagishämtningen och mitt i herdestunden.

Det är – mycket milt sagt – oförskämt och djupt oetiskt. För att slippa denna telefonterror tvingas de svenska mobilanvändarna – det finns 14 miljoner mobilabonnemang i landet – att anmäla sig till ett speciellt Nix-register för mobiltelefoner.

Konsumentombudsmannen har reagerat mycket starkt på det här tilltaget och överväger att gå till domstol för att få saken prövad. Mobilabonnenterna ska självklart inte behöva nixa sig för att spärra säljsamtal. KO anser att branschen lämpar över ansvaret på konsumenterna, och att problemen med telefonförsäljning nu kommer att förvärras.

 

Jag har länge haft uppfattningen att all telefonförsäljning ska förbjudas i lag, utom i de fall där konsumenten på eget initiativ säger ja till enskilda företag. Så fungerar det i många EU-länder, bland annat i Tyskland och Danmark, som har mycket restriktiva regler på området. Personligen anser jag att säljsamtal på telefon borde klassas som hemfridsbrott. Den svenska slappheten gentemot den här säljmetoden är obegriplig, men kanske följer det samma alliansregeringsmönster som med friskolor, vård och omsorg: Länge leve den fria marknaden, släpp krämarna loss, frihet, valfrihet!

Detta är fullt i klass med så kallad negativ avtalsbindning, vilket sedan länge är förbjudet. Ett företag får inte binda konsumenter till köp eller tjänster de inte bett om, till exempel skicka hem varor till folk och kräva dem på pengar för dem – såvida de inte tackar nej.

Vad vi drabbade konsumenter hädanefter kan göra är att helt enkelt bojkotta de företag som oinbjudna stör oss på telefon. Ring upp dem och förklara att nu är måttet rågat och hetsa vänner och bekanta att göra likadant. De ska naturligtvis få göra reklam för sina produkter och tjänster – men på ett etiskt schysst sätt och inte genom att störa oss i våra hem, på bussen och på stan.

Trots en hyfsat god svensk konsumentlagstiftning tvingas vi som konsumenter att ofta vara på vår vakt, något som stjäl både onödig tid och energi. Kampanjvaror och andra tillfälligt nedsatta priser får mig alltid att skärpa uppmärksamheten. Är verkligen priset justerat även i kassan och inte bara på den braskande ”fyndskylten” i butiken? Nej, här slarvas det alldeles för mycket. Otaliga är de gånger jag upptäckt att jag fått betala ordinarie pris och har därför gjort till vana att efter betalningen alltid kolla kassakvittot.

Vissa butiker är näst intill exemplariska, som till exempel min stambutik för livsmedel. Andra är bedrövliga exempel på notoriskt slarvande med prislapparna. En av dem är en Ica-butik i närheten av mitt fritidshus, som jag sedan över tio år tillbaka i stort sett bojkottar. När ständiga påpekanden om slarvet inte hjälpte, då slutade jag att handla där.

I sådana fall kan man verkligen undra om det inte är dags att ”se över rutinerna”, som det brukar heta i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

 

Bantning är ständigt på tapeten och har så varit i decennier. Den ena märkliga bantningsmetoden efter den andra avlöser varandra, med pukor och trumpeter presenterade i vecko- och kvällspress. Just nu är 5:2-metoden den mest omskrivna: ät normalt i fem dagar, halvsvält i två.

Jag har ett mycket bättre alternativ, min egen 2:5-metoden. Ät normalt i två timmar, svält i fem timmar. Uppehåll för nattsömn, naturligtvis.

Garanterat effektiv. Du mår som en prins och inte som en prinskorv. Förutsatt att du äter nyttig mat och ger fan i att åka bil till kiosken om hörnet. Lycka till!

Pelle Forsberg

 

 

Krönikan 4 november 2013

Produkter som slår

världen med häpnad

 

Vad sägs om lite vatten på sprejflaska för 660 kronor litern? Låter det lockande? Och prisvärt? Slå då till, det finns på de statliga apoteken i 15 centiliters förpackningar à 99 kronor. Men skynda på, det är risk för rusning och lagren kan snabbt tömmas. Jag fick med mig en provflaska i jubileumspresent när jag häromdagen råkade handla på ett apotek i Uppsala som firade ett års tillvaro med ballonger, tjo och tjim.

Det här dundervattnet kommer från en källa i Avene. Jag antar att det ligger i Frankrike. Thermalvatten kallas det. Otroliga egenskaper, man tror knappt att det är sant. Passar enligt apotekets marknadsföring på nätet till alla hudtyper, men rekommenderas speciellt till personer med normal och känslig hud.

 

Hör bara här:

* ”Lugnande vatten från källan i Avene, en fuktsprej av 100 procent källvatten med lugnande, mjukgörande egenskaper

* ”Skyddar huden från yttre påfrestningar”.

* ”Ger omedelbar och effektiv lindring”.

* ”Mjukgörande, skyddar huden mot extern stress

* ”Fuktar och lugnar torr och irriterad hud

* ”Efter rakning, peeling och laser”

* "Lugnar vid till exempel solbränna

* ”För rengöring av sår och lindring av insektsbett

* ”Som en uppfriskande och mjukgörande dusch på varma dagar”

* ”När man sitter framför bildskärm”

* Instruktion: Spreja försiktigt på huden. Låt verka 2-3 minuter innan du försiktigt torkar bort eventuellt överskott.

Och inte nog med det: Det är helt fritt från färgämnen, smakämnen och doftämnen. För det är ju bara vatten, luktar inte ett skit. Kan det bli bättre?

Priset då? Högt, javisst, mycket högt, men smakar det så kostar det. Man blir ju mjukgjord, slipper yttre påfrestningar och blir snabbt lindrad, lugnad och uppfriskad både här och där.

 

*Men än är det inte slut. Ånej. Jubileumspåsen innehöll inte bara detta fantastiska vatten, utan också ett varuprov med Recipe for men Eye gel. Skönt kylande ögongel för män som minskar visuellt påsar och mörka ringar runt ögonen. Unik blandning av peptider och mineraler som stärker, stramar upp och återfuktar runt ögonen för ett piggt och utvilat utseende.

Detta är vad världen väntat på. Perfekt att applicera efter en röjarskiva med mycket vin, kvinnor och sång som fått området runt ögonen att likna en blaffig blåtira.

Hur fungerar det då? Jo, det hänger ihop med att Recipe for Men Eye gel innehåller en ört som endast växer på Madagaskar. Den ökar kollagensyntesen och stärker den tunna hinnan runt ögonen. Peptidkomplex i sin tur motverkar svullnader, och det är inte konstigt, eftersom den består av Hesperidin Methyl Chalcone, Dipeptide-2 och Palimitoyl Tetrapeptide-3. Slutligen får området runt de trötta jacken näring genom ett mineralkomplex som består av Sodium PCA, Magnesium PCA, Zink PCA och Manganese PCA.

 

Till det facila priset 189 kronor för en förpackning med 20 milliliter blir denna gel din. Eller 9.450 kronor litern. Låter mycket, men tänk på att det behövs otroligt små mängder av detta mirakelmedel för att skänka nytt lyster åt dina utflipprade ögon. Det är du värd.

Huruvida Recipe for Men Eye gel även fungerar på kvinnor förtäljer inte informationen. Måhända är en sådan variant under utveckling i laboratorierna och släpps på världsmarknaden under början av nästa år?

 

En tanke slår mig dock: Är dessa produkters effekter kliniskt bevisade? Det står det inget om på Apotekets hemsida. Man kanske borde låta Konsumentombudsmannen ta sig en titt på om alla påståenden harmonierar med marknadsföringslagen. Bara för att vara på den säkra sidan. Så att man inte köper grisen i säcken. Man vill ju inte bli lurad, eller hur?

Pelle Forsberg

 

 

Krönikan 14 oktober 2013

Billigt rödtjut

och bögröda brallor

 

Lyssnar Systembolaget mer på professionella vinrecensenter och medlemmar i fjolliga vinprovarklubbar? Den frågan är i högsta grad relevant efter att det statliga företaget sedan i våras helt lagt om exponeringen av viner i sina butiker. Den tidigare uppdelningen i prisklasser från billigast till dyrast var suverän. Men nu har man tydligen fått för sig att majoriteten av kunderna i första hand väljer vin efter ursprungsland.

Systembolagets kundtjänst uppger att så är fallet, efter att den gjort en större kundenkät. Jag tillåter mig dock att tvivla på resultatet av den undersökningen. Ingen enda av mina kompisar tycker att uppdelningen efter ursprungsland är bättre. Vad Systemets enkäter än säger så är jag övertygad om att de flesta först tittar på priset, sedan på druvsort och först därefter på ursprungsland.

Jag som aldrig köper ett vin som kostar mer än 90 spänn - helst ska det kosta under 70 - tvingas nu ränna runt en bra mycket längre stund bland hyllorna för att hitta en pava rödtjut som passar mig.

Bolaget ska dock ha en eloge att man för öl infört en bedömning av beskan i klartext. Visserligen har beskan sedan tidigare kunnat avläsas i ”klockorna”, men detta är snäppet bättre.

 

Mode kommer och mode går. Personligen har jag aldrig varit särskilt intresserad av modenycker av vilka slag de vara månde. Ganska färgglatt ska det vara, vilket betytt att de senaste decenniernas förfärliga klädmode i svart, brunt och grått varit en plåga. Annat var det på 70- och 80-talen, då modet fullkomligen exploderade i härliga, mättade färger av alla de slag.

I tre-fyra år har jag nu förgäves försökt få tag på en glad vårjacka som kunnat ersätta min tolv år gamla och mycket slitna kreation i mellanblått, rött och ljus turkos. Hittills helt utan framgång, vilket betytt att nål och tråd fått slitas fram med jämna mellanrum för att inte favoritjackan helt ska falla isär.

Bättre har det dock blivit med herrbyxor. Plötsligt är det inte längre bögigt för män att klä sig i rött eller knallgult. Fler och fler rödbralleklädda gubbar har dykt upp i sommar och det bådar gott för den närmaste framtiden. Jag har redan nu börjat lägga upp ett större beredskapslager för att kunna överleva nästa istid med svart och brunt på schemat. Ty det dystra modet kommer säkert tillbaka.

 

Efter den fasansfulla branden i textilfabriken i Bangladesh för ett halvår sedan, då över 1.100 textilarbetare omkom, har ett internationellt avtal om brand- och byggsäkerhet på fabriker tagits fram av fackliga organisationer och FN-organet ILO. Tills i dag har 91 modeföretag skrivit på avtalet, bland annat stora drakar som Puma och Benetton. Av de svenska finns underskrifter från Kapp Ahl, H&M, Hemtex och Lindex.

Men möbeljätten Ikea, MQ, Gina Tricot, New Wave Group och RNB, som har varumärkena Polarn & Pyret och JC, har nobbat att skriva under.

Ikea försvarar sin vägran med att det har sin egen uppförandekod med eget kontrollsystem, som de anser vara ambitiösare än det internationella avtalet. Ungefär detsamma säger New Wave Group.

 

Detta kan inte vara hela sanningen. Sanningen är snarare att de inte vill underkasta sig en utomstående, opartisk kontroll, som skulle innebära öppen insyn i förhållandena på fabrikerna och hur respektive fabriksägare och klädföretag egentligen sköter sig.

MQ har förklarat att företaget troligen kommer att skriva under i mitten av november. RNB däremot vill avvakta för att utreda ”oklarheter” och har ännu inte kunnat besluta om det ska underteckna det.

 

Pelle Forsberg

 

Krönikan 23 september 2013

Olagliga utskick och

gnället om annonsskatten

 

År efter år efter år har jag fått oadresserad direktreklam i min brevlåda på landet – trots att den är försedd med två jätteskyltar med ”Ingen reklam tack”. De personer som petar ner denna reklam i min låda kan knappast vara blinda allihop eller lida av svårartad gråstarr. I så fall hade de kört ner i diket för länge sedan. Alltså måste det olagliga ofoget bero på att det ansvariga utdelningsföretaget struntar i reglerna.

I år tyckte jag att det var mer än nog, jag har tillräckligt med papper att tända brasan i vedkaminen med. Och värst av allt - lådan är sprängfylld med reklamkrafs när man inte varit ute i stugan på veckor eller månader.

Ett av sommarens reklamutskick kom från Coop, och där fick jag veta att de anlitade Svensk Direktreklam.

 

Nytt samtal. Jodå, visst ansvarade Svensk Direktreklam för utskicken av Coops reklam i lådorna. Men de delade inte själva ut den. Den uppgiften hade de in sin tur köpt av Posten.

Nytt samtal. På det närmaste lokala postsorteringskontoret – dit jag tidigare ringt i andra ärenden och fått god service – svarade man inte längre i telefon. En automatisk röst hänvisade till ett lokalkontor i Täby strax norr om Stockholm. Tio mil från min brevlåda.

Nytt samtal. Postens lokalkontor i Täby visste ingenting. Vadå direktreklam? Var bor du, sa du? Var ligger det? Ring Postens huvudkontor.

Nytt samtal. Postens huvudkontor hänvisade mig till Postens brevkontor. Någonstans i Sverige.

Nytt samtal. Hos Postens brevkontor visste man heller ingenting om reklamutdelning i mitt område. Men okej, ge oss ditt namn och brevlådeadress, så ska vi försöka utreda det hela.

 

Och det verkade till slut funka. Direktreklamen slutade komma, med ett och annat lokalt undantag.

Nu är jag som gammal envis journalist van vid att maratonringa både åtta och sjutton samtal under både en halv och hel dag för att nå den rätta personen. Men så här ska det inte behöva fungera för vanligt folk. Jag ska över huvud taget inte vara tvungen att ringa och klaga alls, nej-tack-skylten på min brevlåda ska räcka.

 

Mer om reklam. Sedan 1972 har vi haft en reklamskatt i Sverige, som för närvarande utgår med åtta procent, utom för periodiska publikationer där skattesatsen är tre procent. Reklamskatten drar totalt in närmare 300 miljoner till statskassan, varav cirka 100 miljoner kommer från dagstidningarna. I åratal har framför allt Tidningsutgivarna gnällt om att skatten helt ska tas bort, då de anser att den försämrar många tidningars redan dåliga ekonomi.

Jag kan knappast föreställa mig att en så låg reklamskattesats som tre procent är ett allvarligt problem för dagstidningarna. Ett mycket större problem för dagspressen är de ständigt sjunkande upplagesiffrorna, och att annonsörerna i allt större utsträckning gör reklam i elektroniska medier som tv, radio och internet.

 

Men de sistnämnda medierna drabbas märkligt nog inte av reklamskatten. Följdaktligen borde i stället reklamskatten utökas till att omfatta även dessa reklamkanaler och det skulle ge väsentligt större skatteinkomster för staten, samtidigt som det kan göra det mer fördelaktigt att annonsera i pressen.

En del av de extrainkomsterna skulle kunna användas till att sänka reklamskatten för dagspress, eller möjligen helt slopa den. Utöver presstödet skulle det kunna ge en extra ekonomisk injektion till många dagstidningar som går dåligt. De nya medierna får stötta en krisande, men för demokratin mycket viktig bransch.

 

Och alkoholreklamen, som fram till 2003 i stort sett var förbjuden i Sverige, har vuxit lavinartat. År 2000 köptes det alkoholreklam för blott 8 miljoner kronor. Tolv år senare, 2012, hade den siffran växt till 928 miljoner – nästan en hel miljard. Helst skulle jag se att alkoholreklam åter blev förbjuden, men ett alternativ är att den beskattas mycket hårdare än annan reklam – varför inte 25 procent? Det skulle innebära närmare en kvarts miljard i ökade skatteintäkter.

Den och all annan reklamskatt borde öronmärkas till att kraftigt öka stödet till konsumentinformation, Konsumentverket och obligatorisk konsumentvägledning i alla kommuner. En stor del av skatten på alkoholannonser kan därutöver lämpligen användas till förebyggande arbete för att minska alkoholskadorna i samhället.

Pelle Forsberg

Krönikan 2 september 2013

Herrskap, tjänstefolk

och svenska hantverkare

 

Jag har aldrig gillat att bli uppassad, eftersom jag inte vill känna mig som en överklasspascha omgiven av underdånigt tjänstefolk. Lite av den känslan får jag ibland när jag går på krogen för att äta, allrahelst om servitören nästan slår knut på sig själv i sina överdrivna ambitioner att behaga mig som gäst.

Ju dyrare krog, desto vanligare är dylika situationer. Därför föredrar jag enklare ställen och bäst i det avseendet är rena schapp av typen Restaurang Skitiga Duken. Där slipper jag fjäsk och fjant, personalen är avslappnat naturligt trevliga, matportionerna är oftast rejält tilltagna och inga förrätter bestående av två korslagda ansjovisar eller sparrisar för 115 spänn får mig att bryta ut i ett hysteriskt skrattanfall.

Och notan blir också därefter – ty varför betala för Kejsarens nya kläder?

 

Hantverkare tillhör förvisso inga renodlade serviceyrken, men en del av den här paschakänslan infann sig ändå hos mig i somras när jag lät bygga ut fritidshuset med 42 kvadrat. Ett rejält badrum, ett stort sovrum och en ordentligt tilltagen hall/arbetsrum. Stugan, såväl som altanen, blev plötsligt nästan dubbelt så stora.

Där satt jag och hustrun under det regnskyddande partytältet i trädgården, inmundigandes lunch, eftermiddagsfika med jordgubbskaka och sippandes rödvin och ädla tjeckiska ölbrygder under sena eftermiddagen. Alltmedan vi studerade svettiga byggjobbare, elektriker, vvs-gubbar och målare som spikade, sågade, skruvade, grävde, spacklade, monterade, tapetserade, balanserade på rangliga stegar och bar tunga plankor och tegelpannor. Fyrhjulsdrivna bilar med släpkärror och stora lastbilar kom och gick, lastade med nya laddningar av isolering och gipsskivor.

 

Det känns som om vi är deltagare i en tv-serie om herrskap och tjänstefolk sa hustrun när en ny lastbil backade in och vräkte ur sin last bland mördarsniglarna på gräsmattan.

Där slog hon huvudet på byggspiken. Den tanken fick också jag. Där satt vi och pöste efter att ha knäppt med fingrarna och viftat med runt en halv miljon och bett andra att bygga åt oss.

Fånig känsla? Tja, kanske det. För 15-20 år sedan hade jag nog kunnat och orkat göra det mesta utbyggnadsjobbet själv med hjälp från kunniga kompisar och en byggnadssnickare för de mer komplicerade konstruktionerna. Men åldern tar ut sin rätt.

 

Hur som helst, bygget skulle ta maximalt två månader, ”om vädret så tillåter”, som vi dumt nog gick med på att skriva i kontraktet. Det var inget fel på vädret, det var strålande mest hela tiden, utan ihållande regn och annat meteorologiskt elände. Ändå tog det över fyra månader och tre veckor.

När en vecka återstod av semestern slogs den sista spiken i. Planerat var att den spiken skulle ha satts en vecka FÖRE semestern …

 

Svenska hantverkare är ett märkligt släkte. De verkar aldrig kunna hålla utlovade tider, därom kan även många av mina kompisar berätta. De kommer och går, jobbar som fan några timmar eller några dagar och sedan försvinner de spårlöst under en vecka. Eller två. Att jobbet ska fullföljas – någon gång i framtiden – vittnar kvarlämnade verktyg, arbetshandskar och maskiner om.

Så en morgon står de plötsligt där igen. Klockan sju, igångdragandes en skrikande vinkelslip så att byggherren, det vill säga jag, blir klarvaken på några sekunder och närapå ramlar ur sängen med nattmössan på sned.

Ack ja, det var lite av en pärs, även om gubbarna var väldigt trevliga. Men nu är det över.

 

Över för gott hoppas jag att det också är för Lundsbergs internatskola. Skolinspektionens stopp för undervisning och strykjärnshantering var årets i särklass gladaste nyhet. Nu återstår bara att spika igen även ingångarna till Sigtunas och Grännas internatskolor. Och alla vinstsnyltande friskolor. Bereden väg för en återigen statlig skola av hög kvalitet. För alla elever, även dem utan von och af.

Pelle Forsberg

 

Krönikan 3 juni 2013

Prisnonsens

och prislösa prylar

 

För några år sedan dök ordet ”Super” upp på Ica-butikernas prisskyltar, ett epitet som skulle ge sken av att det handlade om ”superlåga” priser, extrapriser alltså. Det gjorde de långtifrån alltid, vilket konsumentombudsmannen KO slog ner på.

Men skam den som ger sig - nu har Ica gnuggat marknadsföringsgeniknölarna igen och hittat på en ny form av pris – ”vårt pris”.

Vårt pris? Vad är det? Är inte alla priser i en viss butik dess egna priser, det vill säga ”vårt pris”? Skiljer de sig från andra butiker? Är det extrapriser? Har priset sänkts på varan? Finns ett ”tidigare-pris”? Nej, det framgår inte. Det står bara ”vårt pris”.

Syftet med ”vårt pris” är naturligtvis detsamma som med ”superpriserna”. De ska invagga kunderna i den falska tron att det handlar om särskilt fördelaktiga priser.

 

Den här prisbenämningen är rätt och slätt nonsens. Om den hade återföljts av en prisjämförelse med ett eventuellt tidigare ordinarie pris – eller konkurrenters pris på samma vara – då hade jag kunnat acceptera prisuttrycket.

Jag är alltid misstänksam mot påståenden om sänkta eller ”låga” priser. Eller chockpriser. Lågt pris är ett relativt begrepp. Lågt i relation till vadå? Tack och lov har vi genom internet fått mängder av seriösa prisjämförelsesajter och vi kan snabbt gå in på konkurrenternas hemsidor och kolla deras priser på samma vara. Åtminstone när det gäller lite dyrare grejer.

Helt utan priser är varorna i den lilla utedassliknande träkur som en 18-årig gymnasieelev i Stockholm satte upp vid kanten av Observatorielunden i Stockholm i mitten av maj. ”Givebox”, gåvolåda, kallar hon den, fylld av småprylar och kläder som människor skänkt och som det står var och en fritt att ta med sig. Och fritt att fylla på.

Idén kommer ursprungligen från Berlin, där de numera är vanligt förekommande och har nu spridit sig över hela Tyskland och även Kanada. Till och med lilla Älmhult i Småland har fått en gåvolåda. Det var under en resa till Düsseldorf som eleven, Christel Westerberg, blev sporrad att bygga sin egen gåvolåda som ett sätt visa att det finns många sätt att av miljöskäl minska konsumtionen.

Frågan är nu hur länge lådan ska få stå kvar. Christel fick ett tre dagars polistillstånd för lådan, men Trafikkontoret i Stockholm har sagt att man låter den stå kvar åtminstone till skolavslutningen.

De här gåvolådorna är ett utmärkt initiativ, som borde få stor spridning. Ett komplement och alternativ till loppisar, bytardagar och andrahandsbutiker, som ju sedan många år är väletablerade. Med generösa tillstånd, rimliga krav på att boxarna inte får se hur skraltiga ut som helst och att en ansvarig person sköter dem skulle de kunna bli ett trevligt och miljönyttigt inslag i gatubilden. För att inte tala om okända människors glädje över att få något helt gratis.

Om vi kan tillåta de knappast vackra containrarna för materialåtervinning i varje stadsdel borde vi även kunna tillåta de här. Ja, varför inte börja med att placera boxarna intill miljöstationerna?

 

Jag kan bara gå till mig själv när det gäller fullt funktionsdugliga prylar som jag inte längre behöver. Jag slänger dem ogärna, utan försöker lämna in dem i någon andrahandsbutik. Men att åka iväg fem kilometer till närmaste butik för en enstaka grej tar emot lite grand. Med en gåvolåda i egna stadsdelen skulle det bli mycket lättare.

För vi svenskar är ju numera generellt väldigt duktiga på att miljösortera och ta tillvara begagnade grejer. Annat var det på 50- och 60-talet, då jag växte upp. Även då fanns andrahandsbutiker, men att handla där under dessa slit- och slängperiodens glada årtionden var ett tecken på fattigdom och därmed skämmigt. Min morsa brukade föraktfullt rynka på näsan och fnysa åt dessa ”lumpbodar”, som hon kallade dem.

Tack och lov är den tiden förbi. Pelle Forsberg

 

Krönikan 13 maj 2013

Att ta från de fattiga

och ge till de rika

Jag och min hustru har det ganska gott ställt. Någorlunda hyfsade inkomster, inga lån, två bilar, en motorcykel, aldrig några betalningsanmärkningar, aldrig kris i hushållsbudgeten, en och annan långresa ut i världen. Och ett litet fritidshus med bara driftskostnader.

Ändå ska vi nästa år få bidrag. Från statskassan. Med 100.000 kronor, 50.000 var. För vi ska bygga ut fritidshuset till dubbla ytan och för det får vi göra Rot-avdrag. Nästan halva notan för arbetskostnaden kommer skattebetalarna att stå för.

Är det rimligt att de som redan har så de klarar sig och mer därtill ska få bidrag till ting som inte hör till livets nödtorft? När de redan tidigare modesta bidragen till långtidssjuka och arbetslösa skurits ner så kraftigt att många av dem passerat fattigdomsstrecket?

Nej, det är inte rimligt. Det är upprörande.

 

Rot-avdraget har nu funnits i nio år. Det infördes 2004, med nya generösare regler för fem år sedan. Syftet var, och är, att stimulera byggandet i landet. Men från början var avdraget tänkt att bara vara tillfälligt. Så blev det inte.

Avdraget kan långtifrån nyttjas av alla. Det är de tämligen välbärgade med egna fastigheter och oftast goda inkomster som i praktiken har den möjligheten. Inga Rot-avdrag ges till ägare av hyreshus, där många av de lågavlönade bor. Med sådana avdrag skulle hyreshöjningarna efter ombyggnader och renoveringar kunna bli mindre – vilket skulle gynna dem som mest behöver hålla sin boendekostnad nere.

Sak samma med Rut-avdraget för ”hushållsnära tjänster”. Undersökningar har visat att det mest är välbärgat folk som utnyttjar det, människor som ändå skulle ha råd att betala fullt pris för tjänsterna.

 

Men de lågavlönade och de vars nödvändiga bidrag kraftigt dragits ner är med och betalar för bättre bemedlades om- och tillbyggnader på sina ofta högt taxerade fastigheter och behov att slippa dammvippa släktporträtten själva – och till och med att ge läxläsningshjälp åt deras ungar.

Det är också upprörande. En omvänd Robin Hood. Ta från de fattiga och ge till de rika.

Byggbranschen går numera inte på lågvarv och det är tveksamt om Rot-avdraget fortfarande spelar en så stor roll för att hålla spikandet i gång. Men avdraget handlar om röstfiske. Det har blivit så populärt bland välmående väljare att få politiker, inte ens socialdemokrater, efter så många år vågar ta bort det.

 

Den nuvarande regeringen strävar efter att så få som möjligt ska få bidrag, och då så snålt tilltagna som möjligt. Dess partier har i många år smått nedlåtande talat om det gamla Sverige som ett bidragssamhälle. Men vad är då Rot och Rut – om dessa inte är en del av det påstådda bidragssamhället, då är jag Kalle Anka.

Vår utbyggnad av fritidshuset står och faller inte med Rot-avdraget. Vi skulle troligen ha råd att låna 100.000 kronor till. Vän av ordning undrar då säkert varför vi tänker ansöka om det. Jo, vi vill på det här sättet få tillbaka en del av den orättfärdigt höga skatt på mediokra pensioner som vi betalat under flera år.

Den skatten är också upprörande.

Pelle Forsberg

 

Krönikan 22 april 2013

Datoriseringen blev ingen Aladdins lampa

När datoriseringen tog fart i slutet av 80-talet närde jag en förhoppning om att datorerna skulle bli något av en Aladdins lampa – i den bemärkelsen att den som ett i trolleri skulle göra våra liv lugnare och behagligare. Mängder av arbetsmoment skulle kunna tas över av datorerna, så att vi skulle slippa många monotona, urtråkiga arbetsmoment, dämpa arbetstakten, minska arbetstiden och därmed öka livskvalitén.

Det visade sig snart vara ganska naiva förhoppningar. Visst försvann många trista arbetsmoment och visst blev många rutinuppgifter lättare att utföra. Men arbetstakten dämpades inte och arbetstiden blev inte kortare. I stället dök på grund av de allt mer komplicerade datorprogrammen ett nytt begrepp upp – datorstressen. Marknaden och arbetsgivarna såg i datoriseringen den stora chansen att sälja och producera ännu mer till samma kostnad och att pressa fram ännu större vinster. Några tankar på att låta datorerna ge oss ett bättre och rikare liv, både i och utanför arbetet, fanns inte.

 

Och allt fler arbetstagare satt allt längre av sin arbetstid fjättrade vid sina datorer, på för datorarbete hopplöst olämpliga stolar och gammeldags kontorsbord. Musarmar och belastningsskador i nacke, axlar och rygg drabbade mängder av människor. Så även jag, som vid flera tillfällen var sjukskriven i veckor.

Jag var en av de allra första på redaktionen att skaffa en egen dator, ”hemdator” som de kallades på den tiden. Entusiasmen visste inga gränser, eftersom jag sedan tonåren varit väldigt intresserad av teknik. Men redan efter några år började jag fundera på hur mycket tid som egentligen hade sparats in på grund av datorn. Jag fick en obehaglig känsla av att det nog inte blivit något alls över – ett status quo alltså. För hur mycket tid hade försvunnit, både på jobbet och hemma, på grund av trasslande datorer?

Massor.

 

I dag har jag tre datorer i mitt hem. En stationär, en normalstor bärbar och en mindre bärbar. Den stora bärbara bär jag med mig för att använda i fritidshuset, eftersom jag på grund av stöldrisken inte vill ha en dator där när stugan står tom. Den lilla tredje används på resor.

Att hålla reda på tre datorer – se till att de i stort sett innehåller samma information – tar tid. Att åtgärda allt programtrassel, buggar och datorer som låser sig tar tid. Att starta om och starta om när något går snett tar tid. Att hålla stången mot skräpmejl och virus som trots motgiftsprogram ändå letar sig in i hårddisken tar tid. Att med det mobila bredbandet vänta och vänta på att sidor ska ladda ner under högtrafik tar tid. Att i evigheter sitta i telefon till supporter tar tid – för att inte tala om när supporten bara erbjuds genom mejl. Då kan det ibland dröja dagar innan man får svar.

Massor av tid – rakt ut i tomma rymden.

 

Mycket sällan flyter datoranvändandet smärtfritt. Nästan alltid är det något strul. För närvarande har det trådlösa nätverket i stugan inte funkat ordentligt på flera månader. Ett nytt videoredigeringsprogram fungerar bara halvdant. Tillverkaren av routern för det trådlösa nätverket har ingen support alls. Dess hemsida hänvisar bara till så kallade FAQ, problemfrågor och svar från andra olyckliga kunder. Hundratals svar och tips som man tvingas plöja igenom, skriva ut och sedan konstatera att de inte var till någon hjälp. Videoprogrammets ”garantitid” för avgiftsfri support är bara 14 dagar! Och då måste det ske via mejl med långa svarstider.

 

I dag är det svårt att klara sig utan en dator. Mängder av privata uppgifter sköts bäst, och ibland endast, via datorn. Det är både positivt och negativt. Jag är trots allt ändå ingen datoriseringsfiende, och i stunder när allt flyter problemfritt kan det vara ett roligt arbetsverktyg. Men min besvikelse över att datoriseringen utnyttjats till att hetsa oss ännu mer i livet och arbetslivet är stor.

Ännu större är besvikelsen, för att inte säga ilskan, över att dator- och IT-branschen inte tar fullt ansvar för sina produkters funktion, utan mest låter användarna hjälpa varandra. De lämnar kunderna åt sitt öde. Det är ett jätteproblem som EU lagstiftningsvägen måste ta uti med.

Pelle Forsberg

 

 

Krönikan 1 april 2013

Slänga pengar i sjön

- och att "shoppa loss"

Jag firar för närvarande ett litet, litet mikro-jubileum. Det är min enliters flaska Licoprop som fyller 20 år och som i dag fortfarande innehåller 60 centiliter.

Licoprop? Jo, det är ett desinfektions- och rengöringsmedel vars huvudbeståndsdel är isopropanol, i en blandning med vatten likvärdig med 70-procentig sprit. Den här produkten, tillsammans med liknande andra fabrikat, rekommenderades mig av en kemist på Apoteksbolaget till att användas för att rengöra bildskärmar – i stället för de i längden onödigt dyra ”rengörings-savetter” för datorer, telefoner och allsköns nya mackapärer som översvämmade den nyvaknade datormarknaden i början av 90-talet.

Enlitersflaskan kostade några tior och om detta skrev jag i en artikel på min konsumentsida i NA 1993.

Föga anade jag då att blott fyra tiondelar av den där pavans innehåll skulle räcka i 20 år till att fräscha upp mina dator- och telefonprylar från fettfläckar, fingeravtryck och ölstänk. Med den takten lär någon deciliter återstå när jag ligger med näsan i vädret. Så sent som för ett halvår sedan hade jag kontakt med en NA-läsare som hade nappat på tipset och berättade att även han hade kvar i sin flaska …

Nu finns inte det här fabrikatet Licoprop kvar i Apoteksbolagets sortiment. Men det finns säkert andra likvärdiga och mycket billiga alternativ till att slänga pengarna i sjön på engångssavetter.

 

Den kemisk-tekniska marknaden är nedlusad av likvärdiga produkter till mycket olika pris. De aktiva beståndsdelarna, de som gör grovjobbet, i tvättmedel, diskmedel, rengöringsmedel och schampo är i stort sett desamma. Vad som skiljer är mängden vatten, den konstgjorda lukten och den konstgjorda färgen. Och fantasifullt utformade förpackningar som ska lura våra ögon att köpa dyrt. Alltför många konsumenter är beredda att betala mångfalt mer för att få ett ”känt märke” eller en speciell doft.

Det är inte jag. Jag har i åratal inhandlat ett lågprismärke av tvättmedel som i skrivande stund kostar 13:50 – i stället för 40 kronor för något i en flashig förpackning. Jag har prövat många olika tvättmedel genom åren – men inte fan blir det renare med dyrare pulver.

Okej, vissa handdiskmedel till lågpris innehåller alldeles för mycket vatten, och dessa undviker jag. Men det finns faktiskt billiga sådana som är godkänt koncentrerade och därför är riktigt bra. Det gäller att pröva sig fram – men inte bland de dyraste alternativen. Det är oftast meningslöst.

 

Det här ämnet leder mig osökt in på köpandets psykologi. Många berättar att de gillar att gå ut och shoppa – någon slags lustfyllt erövringståg i gallerior och köpcentrum.

Men själv jag har aldrig shoppat. Jag handlar. Och det jag handlar är grejer som jag behöver.

Människor som finner nöje i att regelbundet ägna både halva och hela dagar på att ”shoppa loss” i stora köpcentrum måste lida av själslig tomhet. Detsamma verkar gälla alla dem som bygger om sina kök och badrum för fantasisummor vart femte år. Är livet så trist och innehållslöst att bara nya prylar kan skänka meningsfullhet i tillvaron?

Dåligt självförtroende och missnöjdhet är kommersialismens bäste vän. Det är dessa mänskliga svagheter som reklamen underblåser och cyniskt utnyttjar.

Visst, även jag ska bygga om ett kök nästa år. I fritidshuset. Men det köket är en mycket nedsliten skapelse från 50-talet, med lutande, sviktande golv, köksskåp med mushål, kallvatten och ett gammalmodigt kylskåp som glufsar i sig elenergi. Då är det motiverat, när tidens tand tärt hårt på prylarna.

Pelle Forsberg

 

Krönikan 11 mars 2013

Allmänna reklamationsnämndens (ARN) beslut kan komma att bli bindande för de fällda företagen. Det kan – i bästa fall - bli resultatet av den utredning som regeringen nyligen tillsatt. Den har till uppgift att föreslå åtgärder så att följsamheten av nämndens beslut ökar.

Men konsumentministern Birgitta Ohlsson (fp) verkar inte i första hand intresserad av att införa ett lagstadgat krav på att nämndbesluten måste följas. Hon vill gå mjukare fram, men hur det skulle kunna förverkligas ger hennes debattartikel i DN för några veckor sedan inga besked om. Hon vill, som hon skriver i sin slutkläm, ha ”ett system där det för alla seriösa företag är en självklarhet att följa Allmänna reklamationsnämndens beslut”.

 

Men här är hon i stort sett ute i ogjort väder, eftersom de flesta seriösa företag redan följer ARN:s beslut. Frågan är hur de mindre seriösa företagen ska förstå ”självklarheten” att rätta in sig i ledet. Jag tillåter mig att starkt tvivla.

Hur står det då till med följsamheten? Jo, i snitt 76 procent av de fällda företagen följer besluten, vilket betyder att vart fjärde skiter i dem, enligt statistiken från första halvåret 2012. Det tycker konsumentministern är ”en förhållandevis hög siffra”. Det tycker inte jag. Den är förfärligt dålig. Om den hade varit minst 85 procent hade jag kunnat hålla med henne.

 

Företag som tillhör stora branschorganisationer har betydligt bättre följsamhet. Bäst är försäkringsbolag, fastighetsmäklare och tvättfirmor som följer dem till 100 procent. Bland de sämre rör textilärenden, där bara 71 procent av kunderna får rättelse. I samma klandervärda division hittar vi också motorföretagen. Värst är båtärenden där endast 67 procent av företagen kompenserar kunden.

I sanningens namn ska dock noteras att företagen har blivit bättre de senaste tre åren. Både 2010 och 2011 var den genomsnittliga procentsiffran 71 procent, alltså en förbättring med 5 procentenheter.

Möjligen kan den följsamheten med de nuvarande reglerna om frivillighet höjas till 80 procent. Knappast mer. Men två av tio kunder ska inte behöva gå lottlösa efter ett fällande beslut i Allmänna reklamationsnämnden. Regeringen måste slå till med lagstiftning, jag tror inte på frivillighet i de här sammanhangen.

 

Roligt att köpa ny dator? Javars, någon gång har det väl känts så. Men inte numera. För drygt tre år sedan var jag tvungen att byta ut den gamla stationära datorn mot en ny. Den gamla hade operativsystemet XP, den nya Windows 7. Snabbt upptäckte jag att två av mina program inte längre funkade och att en dyr, pålitlig filmskanner, som inte var mer än sju-åtta år gammal, saknade drivrutiner för Windows 7. Ett helt år stod skannern stilla, tills jag på nätet hittade ett ”piratprogram” som ruskade liv i min kära dyrgrip.

Sedan var det dags för en ny stor bärbar till fritidshuset. Också den med Windows 7. Samma gamla visa upprepade sig. Fanskapet ville inte acceptera mina blott fem-sex år gamla flatbäddsskanner och skrivare. Inga drivrutiner. Svärande motvilligt plockade jag upp plånboken för att köpa nytt.

Och så tredje gången gillt – i november förra året. En ny liten 11,6-tums resedator inhandlades, lagom att pula ner i lilla ryggsäcken. Med vadå? Jo, Windows 8, kort tid efter att operativsystemet ”släppts” …

 

Jag hade mina onda aningar. De besannades, men av ett annorlunda slag. Windows 8 var som nyfödd naturligtvis fullt med buggar. Flera gånger om dagen startade den om sig själv för att ”reparera sig” som den ”berättade” när det utbröt anarki på skärmen. Icke sparade dokument försvann ut i rymdens tomhet och mängder av kraft och tid gick åt till att ladda hem uppdateringar som skulle få slut på alla eländen.

Vad är detta för ordning? Vi datorkonsumenter ska inte behöva tolerera att vara försökskaniner åt stormrika multinationella datorföretag som lanserar nya operativsystem som inte är tillräckligt testade innan de släpps ut på marknaden. Och vi ska inte behöva byta program och tämligen nya datortillbehör som skannrar och skrivare för att tillverkarna inte orkar/vill se till att det finns drivrutiner.

 

Jag anar en kommersiell strategi bakom detta. Vi ska inte inbilla oss att vi ska kunna slita på datorgrejerna hur länge som helst. I slit-och-slängandets och vinstmaximeringens anda ska vi tvingas kasta i övrigt fullt fungerande prylar för att köpa nytt, köpa nytt, köpa nytt. Det bådar inte gott varken för våra plånböcker eller jordens miljö, som för varje nytillverkad pryl får sig en liten törn.

Pelle Forsberg

 

Krönikan 18 februari 2013

Alla parter har ansvar

för fusket med hästkött

 

Det är inget fel på hästkött. Tvärtom, det är ett mycket smakrikt kött som är både extra mört och magert. Men om man köper en färdiglagad lasagne som påstås innehålla nötkött, då ska den också göra det.

I höstas uppdagades bedrägeriet med färgad fläskfilé som såldes som oxfilé. Skandalen med hästköttet i lasagne förvånar mig därför egentligen inte. Historien upprepar sig, gång på gång. Att pula ner falska ingredienser i sammansatta livsmedel som färdigmat är naturligtvis oerhört lockande för kriminella företagare, som vill lura till sig en extra hacka. Det går inte att med blotta ögat eller smaknerverna att avgöra om deklarationen stämmer med innehållet. Och risken för upptäckt – åtminstone tills nu – har varit oerhört liten.

 

Mängder av företag över hela EU har – omedvetet eller medvetet - varit inbegripna i denna skandal, eftersom de här köttbitarna uppenbarligen har galopperat runt i ett flertal länder innan de maldes ner och förädlades till lasagne och allsköns köttfärsrätter. Alla skyller på alla, och ännu står det skrivet i stjärnorna vem som är boven med den svarta handen som bytte ut hästetiketten mot nötetiketten på köttklumparna.

Omfattningen av fusket vet vi i skrivande stund inte heller. Är det ett tidsmässigt begränsat fusk, eller har detta pågått i åratal?

Och hur är det med annan färdigmat – hur mycket fuskas det med andra ingredienser?

 

Findus och de stora butikskedjorna både i Sverige och andra EU-länder svär sig fria från ansvar och jag tror heller inte att någon av dem skulle våga riskera sitt goda rykte och varumärke genom sådana här bedrägerier. Men de är ändå delansvariga, för vad de kan anklagas för är urusel kontroll av råvarorna som köps in. Med tanke på den välutvecklade dna-tekniken hade den här skandalen genom stickprovskontroller kunnat upptäckas på ett mycket tidigt stadium, redan innan någon hästlasagne hunnit nå våra magsäckar.

Hästköttskandalen förvärras också av en annan viktig aspekt. Många människor – inte minst hästfolk - vill inte äta hästkött, eftersom det för dem känns som att äta upp ett husdjur som hund eller katt. Personligen har jag inga problem att äta hästkött, men jag förstår fullt ut de som inte gör det. Det är lika klandervärt som att lura på muslimer griskött i tron att det är nötkött.

 

Företag förväntas ha en intern kontroll av att deras varor, av vilket slag de vara månde, är tillräckligt säkra. Att de inte är hälsovådliga, inte innehåller förbjudna ämnen, inte fysiskt kan skada konsumenten. Många EU-regler finns för att skydda kunden och de förutsätter att företagens internkontroll fungerar.

Men vi kan inte lita på alla företag, långtifrån, vare sig övertramp beror på djup okunnighet eller är medvetet bedrägeri. Det går naturligtvis inte för myndigheterna att kontrollera varenda pryl eller lasagne innan de når marknaden. Men det är uppenbart att stickprovskontrollerna måste bli betydligt fler, inte minst när det gäller livsmedel. Visst, det kommer att kosta oss lite mer, men det är ett pris vi måste vara beredda att betala.

 

Hur som helst, själv har jag inte drabbats av denna köttskandal, eftersom det är åratal sedan jag köpte färdiglagad mat. Detta av många skäl: det är för små portioner, den smakar inget vidare, de tjusiga bilderna på förpackningarna stämmer aldrig överens med vad man hittar i papplådan (också ett slags bedrägeri) – och så är det klart dyrare än att laga maten själv.

 

Avslutningsvis – två nya företag har de senaste veckorna adderats till min köpbojkottlista: Hennes & Mauritz för att de på sin Facebook-sida inte tog bort hundratals sanslösa näthats-kommentarer mot en ung kvinna.

Det andra företaget berör inte direkt mig, och inte heller min hustru, men förtjänar ändå att nämnas. Det är underklädesföretaget Change, som tvingar anställda att bära en namnskylt med den egna behåstorleken!

Man tager sig för pannan och undrar – lever jag verkligen i år 2013 eller har jag förflyttats till medeltiden? Tänk om herrekiperingar skulle tvinga sina manliga expediter att ha en skylt som berättade om längden på deras snoppar?

 

Jag trodde först att det var ett skämt. Men det var det inte. Nu har dock Handels dragit företaget inför Arbetsdomstolen, vars dom väntas falla om två månader.

Det företaget önskar jag en så kort livslängd som möjligt.

Pelle Forsberg

Krönikan 28 januari 2013

Kol- och kärnkraft

platt fall för Vattenfall

Jag har bytt elbolag. Efter att i decennier ha varit elkund hos Vattenfall, både för den ordinarie bostaden och fritidshuset, fick jag nog av den här energijättens köp av halvt skrotfärdiga kärnkraftverk och investeringar i kolkraftverk i Tyskland. Dessa två energislag - det ena extremt farligt om det brakar åt helvete, det andra miljövidrigt - faller inte mig på läppen. Energibolag som ger sig in i sådana affärer vill jag inte stötta.

Visserligen plussade jag på två öre kilowatten för att få Vattenfalls vindkraft, men det hjälper inte. Nu har jag tecknat avtal med ett litet kommunalt energibolag i Västmanland, som enbart levererar förnybar energi och dessutom mer och mer satsar på solenergi från solceller.

 

Dessutom är det nya elbolagets priser lägre. Och ingen årsavgift, vilket jag påpekade för Vattenfalls kundtjänst när jag sade upp avtalet. Blixtsnabbt blev jag då erbjuden att helt slippa årsavgiften, varför jag upplyste om mina tyngsta skäl: kärnkraften och kolkraftverken.

- Gör er av med den där skiten i Tyskland, så kanske jag kommer tillbaka i framtiden.

Då gav kundtjänsten upp övertalningsförsöken.

Men på sätt och vis är det synd att tvingas lämna Vattenfall. När det gäller elproduktion och elnät har jag alltid varit en varm förespråkare för att denna oerhört viktiga infrastruktur ska ägas av samhället. Inte nog med att det ger en större trygghet, vinsterna går dessutom tillbaka till statskassan, vilket gynnar oss alla. De försvinner inte till privata finska aktieägare, som med Fortum, eller till tyska, som med Eon.

 

Beträffande Eon var det med sorg i hjärtat som jag tvingades bevittna försäljningen av det kommunalägda Örebro kraftvärmeverk till privata Sydkraft - som sedermera såldes till Eon - på 90-talet. Efter den affären dröjde det inte länge innan jag tecknade elavtal med Vattenfall. Men Sydkraft/Eon som nätägare kom jag tyvärr inte undan.

Och ute vid fritidshuset får jag fortsätta stå ut med Vattenfall, som där äger näten. Sånt är livet, man kan inte alltid nå ända fram.

 

Örebro kommun slumpade dock inte bort vårt kraftvärmeverk. Prislappen låg på nästan en miljard, vilket torde ha varit klart marknadsmässigt. Slumpat bort – eller så gott som skänkt – har däremot Stockholms borgerliga styre gjort med vårdcentraler, barn- och äldreomsorg, stockholmarnas tidigare gemensamma egendom. Bara ett exempel: Enskede-Vantörs stadsdelsnämnd sålde 2007 ut förskolorna i Årsta och hemtjänsten i Rågsved och Hagsätra till anställda för sammanlagt 700.000 kronor – blott två årslöner för en medelinkomsttagare.

Dagens Nyheter har nyligen låtit Handelshögskolan värdera bara hemtjänstbolaget och summan hamnar på 20-25 miljoner kronor, lågt räknat. Men, som den värderande ekonomie doktorn underströk, det kan också röra sig om upp till 40 miljoner!

 

Både kammarrätten och regeringsrätten har kommit fram till att försäljningarna stred mot kommunallagen och betecknas som otillåtet stöd till enskild näringsidkare. Jag vill gå ett steg längre och kalla det för förskingring av allmän egendom. Men något åtal blir det inte. Riksenheten mot korruption har lagt ner förundersökningen med motiveringen att ”uppsåt saknas”, vilket enligt lagen krävs för att någon ska kunna ställas till svars.

Politiker behöver alltså bara skylla på okunnighet eller att man är allmänt ekonomiskt korkad för att slippa stå inför skranket. Spela dum, helt enkelt.

 

Mycket märklig lagskrivning. Om jag av klumpighet backar på och skadar en parkerad bil kan jag inte skylla på att ”uppsåt saknas”, vilket ju är sant. Jag tvingas ändå betala skadan genom min självrisk och sänkt bonus. Och om jag försöker smita blir det åtal.

Nu såldes knappast de offentliga verksamheterna i Stockholm ut av ekonomiska skäl. De var rent ideologiska. De beslutande politikerna visste mycket väl vad de höll på med, att det var en realisation av sällan skådat slag, och att de inte kunde ställas till svars så länge som de låtsades se ut som frågetecken. Allt i syfte att låta välfärdsverksamheter övertas av vinstdrivande privata företag under det avledande stridsropet ”ökad valfrihet”.

Stockholms stad och Stockholms landsting stoppade de så kallade avknoppningarna 2009. Men skadan är redan skedd – och stor. Merparten av vårdcentralerna och tandvården i Stockholms län är nu i privata händer.

Pelle Forsberg

 

Krönikan 7 januari 2013

Kontantlöst samhälle

bingo bara för bankerna

Bankerna ger sig inte. I åratal har de kämpat och propagerat för att kontanterna ska bort i samhället. För miljöns skull säger de – inga penningtransporter behövs. För rånriskens skull – vem rånar banker och butiker som inte har några kontanter? För samhällets skull – det blir lägre kostnader.

Men detta är inte de verkliga skälen. Det är bara kosmetiskt förskönande argumentation för att lura oss. Huvudskälet är – naturligtvis - att de vill tjäna ännu mer pengar.

 

Ty det finns stora pengar att skyffla in i bankvalven när kunderna går över till bank- och kreditkort. Först kostar kortkontona några hundralappar varje år per kund. Men ännu mer flyter in när vi handlar med kortet. Minst 80 öre per köp – om butiken är medlem i Svensk Handel. För icke-medlemmar kostar det mellan en och tre kronor. Per köp. Bäst av allt – för banken – är när vi betalar med kreditkort. Pris ske gud - då blir kamrern så glad, så glad, bingo för banken, ty i snitt kostar en sådan transaktion 10 kronor!

Bara SE-banken tjänade under 2011 en hel miljard på dessa kortavgifter. Ett tusen miljoner kronor. Svensk Handel har i åratal varit ursinnig på dessa avgifter, som de anser vara på tok för höga. Men till syvende och sist drabbar det inte butikerna, utan oss kunder - med högre priser.

 

I åratal har jag med jämna mellanrum fått ”förmånliga erbjudanden” från min bank att gå över till deras bästa mjölkkossa: kreditkorten. De kallas ”guldkort”, ”premiumkort” eller har liknande tramsiga epitet för att det ska låta så tjusigt och fördelaktigt som möjligt. De lockar med bonus hit och bonus dit. Poäng på dittan och dattan. Och med ”gratis” reseförsäkringar, som bara täcker en bråkdel av vad en riktig reseförsäkring gör.

Jag har nästan varje gång synat dessa erbjudanden, aldrig hittat något fördelaktigt för min del, och därefter med ett skratt kastat den hurtiga reklamen i soporna. Jag är inte intressad av deras poäng, så kallade bonusar eller halvtaskiga försäkringar.

 

Men framför allt vill jag inte att kontanterna ska försvinna. Mängder av människor, framför allt lite äldre, har svårigheter att hantera kort. Det är en grupp som kan vara så stor som mellan en halv och en miljon svenskar.

Jag övergav för ett år sedan min gamla utsugarbank Nordea med sina höga och många avgifter för att gå över till Handelsbanken. Ett annat tungt vägande skäl var att Handelsbanken har flest kontor, och att de i motsats till de andra storbankerna tänker fortsätta med kontanthantering.

 

Tidigare i höstas tog jag i en krönika upp friheten att slippa bli överfallen av reklam. Det tycker Miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom också. I en debattartikel i Dagens Nyheter propagerar de för att kollektivtrafiken i Stockholm ska bli helt reklamfri, och då handlar det främst om tunnelbanan.

”I vår värld handlar yttrandefriheten om att alla ska ha rätt att uttrycka sin åsikt, inte att kommersiella aktörer ska har rätt att trycka upp sina budskap i ansiktet på oss i det offentliga rummet…/… För den som åker kollektivt är det omöjligt att undvika reklamen. Omöjligt att inte störas och påverkas av de kommersiella budskapen. Det offentliga rummet tillhör i grunden alla oss medborgare – inte företagen.”

Så skriver Grön ungdom, och jag hade inte kunnat uttrycka det bättre själv. För Stockholms lokaltrafik skulle ett reklamstopp inte nämnvärt påverka ekonomin. Endast 2 procent av företagets intäkter kommer från reklamen. För att kompensera det bortfallet behövs bara en mycket marginell höjning av biljettpriserna.

Ett utmärkt förslag som även Örebro och alla andra kommuner borde ta en allvarlig funderare på.

Slå till med lagsläggan

mot oseriösa företag